Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 7 september 1954 - Den första kraftkabeln till Gotland, av Bengt Bjurström och Rolf Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
718
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Kabelslinga i fabriken vid mantlingen.
dragkrafter, gjordes tråden halvhård för att den
mekaniska hållfastheten skulle bli
tillfredsställande. Krafterna på kabeln tas upp dels av
ar-meringstrådarna, dels av ledaren. Eftersom
ar-meringstrådarna ligger i spiral på ett mjukt
underlag, kan armeringen töja sig mer än ledaren.
Om ledaren hade utförts kablad, hade därför
risk förelegat för att enstaka trådar skulle
kunnat sträckas av. När den utfördes massiv, finns
inte någon dylik risk.
Det är känt att likspänningshållfastheten hos
en kabel är föga tidsberoende, och att därför
höga driftpåkänningar kan tillåtas. I detta fall
var dock provpåkänningarna bestämmande för
dimensioneringen. Vid impuls- och
likspänningsprov med 425 kV bör icke maximipåkänningen
vara större än 90—100 kV/mm. Härvid erhålls
en marginal på ca 20 % till genomslag. Detta
ger en driftpåkänning av 21—23 kV/mm och
vid den valda ledardiametern en tjocklek av
7 mm hos isolerskiktet.
Isoleringen impregnerades med en olja med
mycket hög viskositet, bestående av en
mineralolja med förtjockningsmedel av polyisobutylen.
En olja av detta slag har låga dielektriska
förluster och högt isolationsmotstånd.
Viskositets-kurvan är även flack jämförd med den som
gäller för vanliga mineraloljor, vilket medför att
ändringen i viskositet blir liten vid de
temperaturvariationer, som kan förekomma i denna
kabel. Detta minskar risken för att oljan skall
förflytta sig från högt belägna delar av kabeln.
En stor nackdel hos massakablar är att det inte
är möjligt att prova blymantlarnas täthet. Det
är heller inte sannolikt att en 100 000 m lång
blymantel kan göras utan någon läcka. Därför
utfördes kabeln med dubbla blymantlar, och
mellan blymantlarna lades ett medel som skall
hindra vattnet att sprida sig. Risken för att ett
fel i ena manteln skall ligga så nära ett fel i den
andra att vatten kan tränga in i isoleringen är
ringa. Dessutom är två tunna blymantlar mera
böjliga än en tjock, och de överför därför bättre
trycket från vattnet till isoleringen. För att öka
mantelns utmattningshållfasthet legerades blyet
med ca 0,5 % tenn.
I vanliga fall lägger man utanpå en kabels
blymantel ett korrosionsskydd för att hindra att
läckströmmar och aggressiva ämnen i jorden
påverkar blymanteln. I gotlandskabeln uppstår
läckströmmar under normal drift, en från
ledaren på grund av spänningen, en in och ut ur
kabelmanteln på grund av returströmmen i vattnet
samt en orsakad av läckström från stationerna.
Det var därför inte lämpligt att lägga på ett
sådant korrosionsskydd, ty om skador finns i
skyddet, kan läckströmmarna koncentrera sig där
och snabbt förstöra manteln. På blymanteln
lades i stället ett plastband med stor stigning med
lucka. Avsikten därmed är att i luckan en stor
kontaktyta skall erhållas mellan blymantel och
vatten. Det första lagret jute lades på
oimpregnerat och impregnerades med asfalt endast
utifrån. Att det inte var lämpligt att lägga på ett
tätt yttre skydd på blymanteln var även ett
fullgott motiv för att välja två blymantlar.
Ändamålet med armeringen på en sjökabel är
att göra det möjligt att lägga ut och eventuellt
ta upp kabeln igen om det är nödvändigt.
Armeringen skall även tjäna som skydd mot
ojämnheter på sjöbottnen, mot ankare och liknande
föremål. Gotlandskabelns längsta del ligger på
ett djup av ca 100 m, där bottnen är jämn och
där det inte finns någon ström. Denna del —
sjökabeln — armerades med galvaniserad 4 mm
ståltråd. I närheten av båda stränderna, där
bottnen är sämre och risken för skador från
ankare, draggar och fiskredskap är större, måste
kabeln vara tyngre och mekaniskt starkare.
Dessa längder — strandkabeln — skyddas av
ytterligare ett lager galvaniserad ståltråd med 6 mm
diameter. Havskabeln har en diameter av 50 mm
och en vikt av 8,4 kg/m. Strandkabeln är 70 mm
i diameter och väger 15,6 kg/m.
Fig. 3. Åttio kilometer kabel i en spole.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
