Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 14 september 1954 - Andras erfarenheter - Vad är skifferolja?, av L H Larson - Cellulosa som filtrerhjälp, av SHl - Tre typer av kokning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
762
TEKNISK TIDSKRIFT
Vid undersökningen torkades oljorna, destillerades i sju
25°C fraktioner intill 200°C vid 760 torr och sju
fraktioner vid 40 torr upp till 300°C. Av resultaten framgår, att
vissa större variationer i oljans sammansättning kan
ställas i samband med skifferns ursprung och
pyrolystempera-turen.
En jämförelse mellan fraktionerna under 200°C, 200—
425°C och destillationsresten visar mängdvariationer på
flera hundra procent. Svensk skifferolja, framställd enligt
Ljungströms metod ger ingen destillationsrest och har
mycket lägre halt av lågkokande beståndsdelar än övriga
oljor. För dessa varierar bensinhalten (< 200°C) mellan
2 °/o och 40 % och destillationsresten mellan 12 °/o och
60 %>.
Fraktionerna med kokpunkt under 315°C visade också
betydande skillnader i sammansättning, nämligen från
50 »/o mättade kolväten till 50 °/o olefiner eller nästan
uteslutande aromater. Den undersökta svenska
Rockesholms-oljan utmärks t.ex. av hög halt av aromater och olefiner.
Inflytandet av skifferns ursprung visar sig vid en
jämförelse mellan skifferoljor framställda i samma retort. En
jämförelse av sammansättningen hos oljor med samma
ursprung framställda i olika retorttyper visar att skifferns
ursprung har betydligt större inflytande på oljans
sammansättning än retorttypen. Höjning av
pyrolystempera-turen medför dock generellt att den framställda
skifferoljans kolvätedel får högre aromathalt.
Halten av kväve- och svavelföreningar i skifferoljor
bereder speciella svårigheter för en ekonomisk raffinering.
Av de undersökta skifferoljorna har de amerikanska de
högsta halterna av kväveföreningar, medan de franska och
en amerikansk skifferolja från Tennessee-skiffer har de
högsta svavelhalterna. De svenska skifferoljorna har låg
kvävehalt men hög svavelhalt (G U Dinneen i Petroleum
Refiner febr. 1954 s. 113). L H Larson
Cellulosa som filtrerlijälp. I USA har ett preparat av
träcellulosa enligt uppgift fått snabbt växande användning
som filtrerhjälp ("filteraid"). Det består av nästan ren
cellulosa och förorenar därför inte filtratet med kiselsyra
eller andra oorganiska ämnen. Dess halt av eter- och
vattenlösliga föreningar (mest sockerarter) är mycket låg.
Filterkakor innehållande filtrerhjälp av cellulosa kan
brännas eller användas som kreatursfoder. Filtrerhjälpen kan
också avlägsnas ur filterkakorna genom sur hydrolys.
Cellulosan är resistent mot alkali av alla koncentrationer
vid temperaturer upp till 50°C. Den motstår vidare under
vissa betingelser (temperatur och kontakttid) organiska
syror och utspädda mineralsyror. Den har med framgång
använts vid temperaturer upp till 200°C i fall då den
måste behålla sina fysikaliska egenskaper under flera
dygn.
Cellulosan nöter inte pumpar, ventiler, instrumentdelar,
filterdukar och utrustning för hantering av filterkakorna.
Dyrbara system för inmatning av suspensioner behövs inte.
På grund av filtrerhjälpens ringa porositet i filterkakan
kvarhåller denna mindre mängd värdefullt filtrat än vid
användning av andra typer av filtrerhjälp.
Grövre typer av cellulosafiltrerhjälp har utpräglad
fiberstruktur varigenom filterkakor innehållande dem blir
synnerligen resistenta mot "blödning" och sprickbildning även
vid tryckvariationer under filtreringen och avbrott i denna.
Det är vidare mycket lätt att ta ut dem ur filterpressar.
På grund av cellulosafiberns kolloidala natur är
filtrerhjälpen ofta ett effektivt absorptionsmedel för kolloidala
föroreningar i den filtrerade vätskan. Vid kontakt med en
sådan med från cellulosans avvikande
dielektricitetskonstant får nämligen filtrerhjälpen en elektrisk laddning
varvid den kan bringa kolloider med motsatt laddning att
koagulera. I t.ex. vatten får cellulosa stark negativ laddning
och absorberar då positivt laddade kolloider.
Man använder filtrerhjälp av cellulosa t.ex. för
alkalilös-ningar, sura elektrolytiska bad, sockerlösningar, många
metallurgiska suspensioner och vegetabiliska oljor,
innehållande fasta ämnen av värde som kreatursfoder. Den
utnyttjas vidare ofta för avlägsnande av järn ur alkaliska
lösningar och olja ur vattenemulsion. I torrt tillstånd kan
den användas för borttagning av vatten i ett antal
organiska vätskor.
De faktorer, som avgör filtratets klarhet och flythastighet
vid användning av filtrerhjälp, är svåra att bestämma.
Undersökningar, som gjorts med ett antal olika typer av
filtrerhjälp, har emellertid klart visat att man samtidigt
kan uppnå stor klarhet och flythastighet. Den gängse
uppfattningen att stor klarhet bara kan erhållas genom
minskning av flythastigheten är alltså oriktig.
Filtrerhjälpens effektivitet beror på kornstorlek och
kornform hos de fasta partiklarna, vätskans viskositet och
suspensionens kolloidala natur. Enligt tillverkarna avviker
filtrerhjälp av cellulosa så mycket från andra tillgängliga
typer av filtrerhjälp att den ofta i kombination med en
annan kan ge ett filtrat med en klarhet och flythastighet
som inte kan uppnås på annat sätt (Chemical Engineering
apr. 1954 s. 148). SHl
Tre typer av kokning. Vätskors kokning är ett av de
vanligaste fenomenen inom tekniken, och det är därför
underligt att den tycks vara ett av dem vars mekanism
varit ganska litet känd. Ar 1934 gjorde emllertid
japanen Nukiyama en undersökning av kokningsförloppet, som
ledde till ganska oväntade slutsatser, och dessa
bekräftades 1953 experimentellt genom försök utförda vid
Uni-versity of Illinois.
Kokningens mekanism har blivit av stort intresse vid
utnyttjande av atomenergi och för reaktions- och
raket-motorer. I en atomreaktor skall man t.ex. leda bort stora
värmemängder från en relativt liten reaktionszon, varvid
det är tilltalande att använda en kokande vätska på grund
av dennas stora värmeabsorption.
Nukiyama kokade vatten med en i detta nedsänkt
el-värmd platinatråd vars temperatur han bestämde genom
att mäta dess resistans. När trådens temperatur höjdes
från 100 till 150°C växte värmeöverföringen från tråd till
vätska kontinuerligt, men om strömstyrkan ökades en
smula när trådtemperaturen nått 150°C, sprang denna
direkt upp till 1 000°C. Nukiyama kunde emellertid så
småningom minska trådtemperaturen från 1 000 till 300°C,
varvid värmeöverföringen till vätskan avtog kontinuerligt.
När 30Ö°C nåtts föll dock trådtemperaturen direkt till
150°C även vid en mycket liten minskning av
strömstyrkan.
Trådtemperaturen vid given strömstyrka bestäms givetvis
av den hastighet varmed värme överförs från tråd till
s vätska (fig. 1), och Nukiyama drog därför slutsatsen att
en vätska kan koka på tre olika sätt vilka utmärks av
betydande olikhet i värmeöverföring från den heta ytan
till vätskan. För vatten erhåller man vid atmosfärstryck
Fig. 1. Värmeöverföringen vid kokning av vatten med en
elupphettad platinatråd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
