Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 12 oktober 1954 - Syntetfibrers textila egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
858
TEKNISK TIDSKRIFT
skala började först 1950, men den har sedan
vuxit oerhört snabbt. I USA beräknas den 1954
vara uppe i nära 45 000 t/år. Flera vinylfibrer
framställs i fullstor skala, men av dem torde
akrylnitrilfiber åtminstone för närvarande ha
den ojämförligt största betydelsen för
textilindustrin.
Nyloner
Polyamider kallas numera ofta nyloner. De
framställs antingen av en ö-aminokarbonsyra
(a anger att de funktionella grupperna, i detta
fall amin- och karboxylgrupp, sitter i motsatta
ändar av en rak kolkedja) eller av en rø-diamin
och en rø-dikarbonsyra. De olika nylonerna
betecknas med siffror, som anger antalet
kolatomer i monomererna, en siffra, om
utgångsmaterialet är en aminokarbonsyra, och i annat fall
två siffror, den första för diaminen, den andra
för dikarbonsyran. En polyamid framställd av
rø-aminokapronsyra NH2(CH2)5COOH kallas t.ex.
nylon 6 och en erhållen av hexametylendiamin
NH2(CH2)6NH2 och sebacinsyra HOOC(CH2)8
COOH betecknas nylon 610.
Av de syntetiska polymerer, som alltjämt är av
stor betydelse för textilindustrin, är nylon 66
(av hexametylendiamin och adipinsyra) den
först upptäckta. Den framställdes 1935 av
Ca-rothers (Tekn. T. 1951 s. 293) och är det
material som i allmänhet går under namnet nylon.
Fastän man teoretiskt sett kan framställa
tusentals nyloner av vilka åtskilliga har studerats och
visat sig ha intressanta egenskaper, särskilt för
specialändamål, har utom nylon 66 bara en
polyamid, nylon 6, hittills fått större användning
till textilfiber.
Fiber av nylon 66 kom i handeln i amerikanska
damstrumpor 1939, och fiber av nylon 6 kom ut
i Tyskland ungefär samtidigt under namnet
Perlon L (Tekn. T. 1951 s. 394). Båda
fibertyperna tillverkas numera i såväl silke- som
ullform. Produktionen av dem växer alltjämt
snabbt i åtskilliga länder där de givits namn
som Perlon T (nylon 66 i Tyskland), Phrilon
(Tyskland), Enkalon (Holland), Grilon och
Mirlon (Schweiz), Amilan (Japan). De tycks
komma att behålla ledningen trots att flera
andra nyloner säkerligen kan användas till
textilfibrer.
I Frankrike arbetar man t.ex. med nylon 11
(av ö-aminoundecylsyra) för framställning av
enfibertråd ("monofilament", relativt grov fiber
som inte tvinnas till garn) och textilfiber under
namnet Rilsan, men någon mer betydande
tillverkning av detta material har ännu inte
kommit i gång. Vidare tillverkas nylon 610 i
växande utsträckning i USA och Storbritannien, men
det används i form av enfibertråd till borst och
har åtminstone för närvarande ingen textil
användning.
Polyestrar
De första fiberbildande polymerer, som
Caro-thers framställde, var polyestrar. De produkter,
han och hans medarbetare erhöll åren 1928—
1932, hade emellertid för låg smältpunkt (70—
80°C) och hydrolyseras för lätt för att vara
användbara som textilfibrer. Man övergick därför
till studium av polyamider. I Storbritannien
återupptogs emellertid arbetet med polyestrar, och
Whinfield & Dickson fann härvid att polyestrar
av symmetriska aromatiska dikarbonsyror har
tillräckligt hög smältpunkt för att komma i
fråga till textilfiber.
De brittiska forskningarna har som resultat
givit det senaste tillskottet till de syntetiska
fibermaterialen i polyetylentereftalat som fås av
ety-lenglykol och tereftalsyra. Fastän det är känt att
även andra polyestrar av rø-glykoler och
aromatiska dikarbonsyror med karboxylgrupperna
direkt bundna vid den aromatiska ringen kan ge
fibrer, är polyetylentereftalat den enda polyester
som hittills fått användning för detta ändamål.
Polymeren och fibrer av den framställdes första
gången i Storbritannien 1941. Utnyttjandet av
denna upptäckt fördröjdes genom kriget, och
industriell forskning kom i gång på allvar i
Storbritannien och USA först 1945. Fibern kallas i
det förra landet Terylene, i det senare Dacron.
År 1950 började man i Storbritannien
projektera en fabrik för tillverkning av 5 000 t/år
polyester, och något senare påbörjades en
amerikansk anläggning för 15 000 t/år. Fiber i såväl
silke- som ullform skall tillverkas, och
fabrikerna torde komma i gång under 1954 eller 1955.
Den brittiska beräknas vara utbyggd till dubbla
produktionen 1956. Den polyesterfiber, som
hittills funnits i handeln, har kommit från
halvstora försöksanläggningar. Det kan väntas att
framställning av polyesterfiber skall börja i
Tyskland och Frankrike inom en icke alltför
avlägsen framtid.
Fiberns egenskaper och tygets
Textilier, som skall användas till kläder,
bedöms efter egenskaper, såsom slitstyrka,
krympning, skrynkling, förmåga att behålla veck,
grepp, känsel och fall, vilka beror av textilfiberns
fysikaliska egenskaper samt garnets och vävens
konstruktion. De bestäms alltså av många
faktorer, och det är därför svårt för att inte säga
omöjligt att med kännedom om fibrernas
egenskaper exakt förutsäga tygers som görs av dem.
Man kan emellertid få en ungefärlig
föreställning om den inverkan fiberns egenskaper har
på t.ex. tygets slitstyrka, skrynkling, förmåga
att behålla veck och krympning.
Av en viss betydelse för tygers användbarhet
är vidare deras tvättbarhet och förmåga att tåla
värme, lösningsmedel och solljus. Dessa
egenskaper bestäms helt och hållet av fiberns fysika-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
