Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 12 oktober 1954 - Andras erfarenheter - Zinkens föroreningar och varmförzinkad plåts korrosion, av U T—h - Metalltvålars struktur i smörjfett, av SHl - Azelainsyraderivat till smörjmedel, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
874
direkt proportionell mot zinktjockleken. Detta stämmer
väl överens med de resultat Hudson tidigare funnit för
varmförzinkade plåtar i Sheffield (ett av Europas
industridistrikt där luften iir mest korrosiv) och liknande prov
som ASTM utfört.
Även om resultaten erhållits med jämförelsevis små
försöksplåtar är det tydligt att korrosionsmotståndet i luft hos
stålplåt, varmförzinkad i zinksmälta med 1,2 °/o bly, inte
påverkas av att zinken innehåller upp till 3 °/o Al, 3 °/o Sn,
1 o/o Sb eller 10 %> Cd. Angreppet på den övre plåtsidan
var i industriluft ungefär dubbelt så stort som på den
undre. Ungefär 10 °/o av den ursprungliga zinken fanns
kvar när de törsta rostfläckarna uppträdde.
Resultatet av försöken med valsad zinkplåt visade att
korrosionshastigheten ej nämnvärt påverkas av 1 °/o Pl)
och mindre mängd Cd. Fe och Cu. En tydligt lägre
korrosionshastighet visade en zinklegering med 2 % Cu i
industri- och lantluft. I havsatmosfär var skillnaden obetydlig.
Korrosionshastigheten är ej som vid varmförzinkad plåt
konstant utan växer med tiden, ökningen är störst i
industriluft och beror sannolikt på ytförstoring genom
ojämnt angrepp. En dylik ytförstoring blir mindre
markerad hos varmförzinkad plåt.
Medelangreppet på den övre sidan av valsad zinkplåt var
under den första treårsperioden 14 ji/år (0,72 g/dm2/år)
i industriluft, 6 ^/år (0,33 g/dm7år) i lantluft och 3 ji/år
(0,165 g/dnr/år) i havsluft.
Egendomligt nog blev korrosionsegenskaperna
annorlunda vid ett accelererat korrosionsprov, vid vilket valsade
zinkplåtar exponerade i Eustons atmosfär och dessutom
två gånger dagligen besprutades med en dimma av 3 °/o
koksaltlösning. Efter sex månaders provning var den rena
zinken bäst, därnäst den blyförorenade, medan zinkplåt
innehållande 2 °/o Cu hade korroderat mest. Detta gällde
-emellertid valsad zinkplåt (P T Gilbert i Journal of
Applied Chemistry april 1953 s. 174). U T—h
Metalltvålars struktur i smörjfett. Natrium-,
kalcium-och litiumtvålar används mest i smörjfett. Av stor
betydelse för deras smörjverkan är tvålarnas struktur som
man på senare tid har studerat i elektronmikroskop. Man
har tidigare antagit att tvålarna har fiberstruktur och har
nu kunnat bekräfta förut gjorda uppskattningar av
fibrernas längd. Vidare har man noggrant mätt deras tjocklek.
Man karakteriserar numera de sätt varpå tvålarnas
fibril-ler bildar fibrer med termer, såsom "hårlock" (hank of
hair), "tvåpartsrep" (two-strand rope) och "vridet band"
(twisted ribbon). Tvålfibrer, som är jämnt fördelade i en
olja, håller kvar denna genom kapillärkrafter ungefär som
en filt. Det iir därför av stor vikt för ett smörjfetts
verkan att metalltvålen framställts så att den är fibrös och
att den under fettets användning behåller denna struktur.
Natriumsalter av fettsyror har nästan alltid hårliknande
fibriller. Dessa bildar knippen, i vilka de är
parallell-orienterade, och natriumtvålarnas fibrer är alltså av
hårlockstyp. När de utsätts för skjuvning, t.ex. i ett rullager,
spjälkas fibrerna upp i fibriller; några av dessa bryts
visserligen sönder, men smörjfettet behåller dock sina
egenskaper därför att fibrillerna i stort sett alltjämt har
mycket större längd än tjocklek.
Man kan emellertid framställa natriumtvål vars fibrer är
av bandtyp och har många tvärgående sprickor. När ett
fett innehållande sådan tvål utsätts för skjuvning bryts
fibrerna vid sprickorna. De härvid bildade styckena har
inte stor längd i förhållande till sin tjocklek, och
smörjfettets egenskaper ändras därför drastiskt.
Kalciumtvålar kristalliserar under vissa betingelser i
form av fibrer liknande tvåpartsrep (fig. 1). I
kalciumtvål av talgfettsyror har de vridna fibrerna mycket jämn
tjocklek och konstant snodd. Fibrer av
kalcium-/2-hydr-oxistearat är alltid högervridna. Litiumtvålar bildar
fibrer som liknar vridna band, några gånger bredare än
tjocka och många gånger längre än breda. Ofta beror en
Fig. 1. Elektronmikrofotografier av metalltvålar, t.v.
kalciumtvål av talgfettsyror, t.h. kalcium-12-hydroxistearat.
metalltvåls kvalitet och dess strukturs jämnhet på
renheten hos den fettsyra varav tvålen framställts.
I några fall har man erhållit ett tillfredsställande
smörjfett bara om metalltvål och olja blandas vid en temperatur
som överstiger ett visst värde. Man har funnit att orsaken
härtill är att högtemperaturprodukten har fiberstruktur
medan lågtemperaturprodukten består av oregelbundet
formade partiklar med ungefär lika stor längd som tjocklek.
Man kan emellertid framställa tillfredsställande smörjfett
även av tvålar med kornstruktur. I t.ex.
kalciumresinat-och aluminiumstearatfett är tvålpartiklarna sfäroider som
är så små att det är svårt att bestämma deras storlek
t.o.m. i elektronmikroskop.
Undersökning av ett antal smörjfett innehållande
finfördelade fasta ämnen, såsom lera, kiselsyra och pigment,
har visat att dessa bildar gel, om partiklarna är
tillräckligt små. Ar de för stora, uteblir gelbildningen, partiklarna
sjunker i oljan och inget smörjfett erhålles (Chemical &
Engineering News 22 febr. 1954 s. 714). SHl
Azelainsyraderivat till smörjmedel. De flesta
kolvätesmörjmedlen har någon ogynnsam egenskap. De kan ha
t.ex. dålig resistens mot oxidation och korrosion, tendens
till skumning eller slambildning, liten viitningsförmåga eller
dåliga högtrycksegenskaper. Det är känt vilka kemiska
grupper som man skall införa i oljan för att förbättra den
(Tekn. T. 1951 s. 317, 1952 s. 1116). Tillsats av t.ex. svavel-,
fosfor- och kväveföreningar ökar oljans motstånd mot
oxidation och korrosion och minskar slambildningen. Bara
0,001 fl/o av ett organiskt tiofosfat kan ha god verkan;
10"° °/o silikon kan förhindra skumning, och oljans
högtrycksegenskaper kan förbättras genom tillsats av
klor-eller svavelhaltiga fettsyraestrar.
Man har emellertid upptäckt att om dessa grupper sätts
till i form av substituenter i alifatiska a£,co-dikarbonsyror
med 6—12 kolatomer, blir deras verkan avsevärt större. En
viss egenskap hos en olja förbättras sålunda mer av en
lämplig grupp, om denna tillförs i form av en ester av en
tvåbasig syra än om den tillsätts i annan form. Bara
mycket liten mängd av estern behövs.
Syrans karboxylgrupper skall helst båda kunna
orienteras mot en plan yta, som skall smörjas, utan att större
spänningar uppstår i syramolekylen. Bland syrorna
föredrar man azelainsyra, som har rak kolkedja och formeln
HOCO(CH2)TCOOH, därför att dess molekyl kan bilda en
slinga utan att spänningar uppstår i den.
Detta gäller särskilt om en kloratom är bunden vid var
och en av syrans båda ct-kolatomer som är kemiskt aktiva
därför att de binder karboxylgrupperna. Man har visat att
estrar av denna klorsubstituerade syra avsevärt
förbättrar oljors högtrycksegenskaper genom att dess molekyler
kan bilda en mycket seg film på metallytor. I detta fall
kan kolkedjan mellan kloratomerna bilda en femring i
vilken inga spänningar uppstår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
