Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 19 oktober 1954 - Turbiner i svenska vattenkraftverk, av Magnus Oledal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 oktober 1954-
889
Fig. 7. Laggåsen (Finshyttan); H = 42 m,
P = 2 450 kW, n = 600 r/m.
gar som ligger i implosionsområdet angripes så
att frätsårsliknande skador uppstår, fig. 8.
I kaplanturbinen med dess höga
vattenhastig-heter och små skovelytor visade sig
förutsättningarna för kavitationsbildning vara särskilt
gynnsamma. Det blev nödvändigt att studera det
dittills föga uppmärksammade fenomenet,
kavi-tationslaboratorier inrättades av turbinfirmorna
och ett intensivt forskningsarbete, som alltjämt
oförtrutet pågår, sattes i gång.
Förutom av turbinkonstruktionen och
fallhöjden, vilken bestämmer hastigheten, är
kavitationens uppträdande beroende av löphjulets
höjdläge i förhållande till anläggningens nedre
vattenyta. Det är nämligen i löphjulet, som
kavitationen utbildas, och det statiska trycket på
dess sugsida, bestämt genom den statiska
sughöjden, blir där avgörande för kavitationens
vara eller icke vara vid given
turbinkonstruk-tion och fallhöjd.
För varje turbintyp kan genom modellprov
bestämmas ett för turbinens kavitationsegenskaper
vid varje pådrag karakteristiskt tal,
kavitations-talet o, som sedan användes för bestämning av
den sughöjd, som kan tillåtas vid installation av
denna turbintyp vid olika fallhöjder. Hög fall-
stängningsluckor på tilloppssidan erfordras ej.
Anordningen lämpar sig ej för fallhöjder över
4—5 m.
I Tyskland och Frankrike har i samband med
utbyggandet av mindre vattenkrafttillgångar
med låg fallhöjd samt för tidvattnets
utnyttjande en ny typ av uppställning blivit aktuell.
Början gjordes med "Arnö Fischer-uppställningen".
Denna har svagt lutande eller horisontell axel
med turbinhjulet som armkors i generatorrotorn
och vattnet strömmande axiellt genom det så
bildade, koncentrerade
turbingeneratoraggrega-tet. Denna och snarlika inbyggnadssätt går i
Tyskland under namnet "Rohrturbinen" och
förekommer även i Frankrike, fig. 5 (Tekn. T.
1954 s. 747). Även här i Sverige har modellprov i
den riktningen utförts och det torde ej dröja så
länge förrän turbiner av denna typ kommer att
installeras även i vårt land, då inom den
närmaste framtiden de högre fallhöjderna och större
vattenmängderna blivit tillvaratagna.
Utvecklingen på tunneldrivningsteknikens
område har medfört att många av våra
storkraftverk utförts som bergrumsstationer, t.ex. Hjälta,
Harsprånget och Kilforsen. Även mindre
vattenkrafttillgångar har man funnit fördelaktigt att
utbygga på detta sätt. Som exempel kan nämnas
Sippinikk i norra Jämtland, fig. 6, med en
horisontell spiralturbin för 150 m fallhöjd (Arbrå
Verkstads AB), och Laggåsen i Uvån
(Värmland), fig. 7, med en horisontell dubbelturbin i
plåtskåp vid 42 m fall och 2 450 kW
(Finshyttan).
Kavitation
De första kaplanturbinerna utfördes för
relativt låga fall och man var då nog allmänt av den
åsikten, att det fallhöjdsområde, för vilket de
lämpade sig, var ganska begränsat. Stötestenen
var kavitationsproblemet.
Med kavitation förstås det fenomen, som
uppträder, då trycket i någon punkt av en
strömmande vätska sjunker under förångningstrycket
vid rådande temperatur. I vätskan bildas då
ång-blåsor (kaviteter), som följer med strömmen och
består, tills de kommer in i ett område, där
trycket är högre än förångningstrycket. Där
kondenseras ångan; man brukar säga att blåsorna
im-ploderar. Härvid uppstår smattrande ljud eller
smällar och verkningsgradsförsämring, vartill
kommer att materialet i de skovelytor eller väg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
