Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 26 oktober 1954 - Nybyggen - Vattenkraft och fiske, av G Lbg - Readrivna trafikflygplan, av hop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 oktober 195U
935
Nybyggen
Vattenkraft och fiske. Vid de skotska vattenkraftverken
har man kommit så långt att man avser icke blott att
bevara fiskbeståndet utan även öka det. Förbättringarna har
inneburit dels bättre möjligheter för fisken att passera
dammar, dels att nya områden gjorts tillgängliga för
uppgående fisk. Rovfisken har kunnat avskiljas och ej förts
med till dessa områden. Slutligen har man anlagt
fiskodlingsanstalter vid centrala platser för att betjäna
närbelägna sjöar.
Mest berömd är anstalten vid Invergarry, som har kostat
60 000 £. Den är utförd för Garry och Moriston
vatten-kraftanläggningar och har medfört ökad laxindustri. Vid
Loch Poulary i Glan Garry har anordnats en V-formad
spärrdamm för uppsamling av fisken. Rommen hålles i
laxodlingsanstalten tre till fem månader för kläckning,
varefter laxynglet distribueras till lämpliga platser i
områdena. Verksamheten kom i gång i november 1953; nu
har redan över en miljon ägg sänts till kläckning i
Invergarry.
Nämnda spärr, som är 60 m lång och 4,25 m hög, är
utförd av stålstänger med 42 mm mellanrum. Spärrdammens
spets är vänd mot strömmen, så att den uppgående fisken
går in i uppsamlingsanordningen vid spetsen. Dammen är
belägen vid övre änden av sjön, så att fisken under
sommaren och hösten kan vistas i vatten, som är fritt från
rovfiskar. I uppsamlingsanordningen föres fisken upp till ytan
med hjälp av en lös botten som lyftes med ett spel.
För att göra det möjligt att samla upp fisk vid varje
vattenstånd har anordnats en elspärr, som fungerat perfekt
vid alla tillfällen utom ett vid ett särskilt starkt flöde. I
mitten av oktober bröt man elspärren för att den
uppgående fisken skulle kunna komma upp till
uppsamlingsanordningen.
För att föra de "fullmogna" fiskarna till en byggnad för
tömning använder man nät. Rommen pressas från honorna
och faller i en bassäng. Där utpressas även mjölken från
hannarna. Den röres om och lämnas utan vatten i tio
minuter tills befruktningen är fullbordad. Därefter tvättas
rommen, tömmes i flaskor och transporteras till
odlingsanstalten.
Honorna innehåller 900—1 100 romkorn per kg av hela
fisken och varje hanne tillräckligt mjölke för att befrukta
rommen från två till tre honor. De flesta hannarna dör
snart efter leken. Av honorna återvänder majoriteten till
havet, men det anses att endast 10 °/o repar sig tillräckligt
för att kunna komma igen.
I Invergarryanläggningen, som är avsedd att motta 8 milj.
ägg under en halvsäsong, användes först tvådäckade
kläck-ningstråg. Man har därefter övergått till tredäckade. De
undre belyses från undersidan av de övre.
För att hålla rommen, använder man numera speciella
plastgaller, vilka ersatt förr använda glasstånggaller, som
i sin tur utgjorde en förbättring jämfört med en grusbädd.
En plastgallerenhet tar 13 000 korn; åtta galler placeras i
ett betongtråg, som strukits invändigt med bitumen. Det
planeras att utföra 360 dylika tråg.
Kläckningstiden varierar från 90 dagar vid 25°C till 160
dagar vid 19°C. Ca 36 h efter befruktningen kan rommen
flyttas, men därefter måste den hållas alldeles stilla tills de
svarta prickarna av embryon syns. Dessa lever fyra veckor
på innehållet i den påse, som finns på kroppens undersida,
och just då denna är tömd förs ynglet med bil till lämplig
plats i den nejd från vilken rommen tagits.
Automatiska fiskräknare används och har vid kontroll
visat sig tillförlitliga. Elektriska stängsel för att leda
nedgående smolt önskad väg har utexperimenterats och givit
lyckade resultat. Laxyngel har utplanterats i sjöar, där lax
icke förekommit tidigare. Utrensningen av rovfisk, gädda
och abborre, har påvisats bidra till laxens återväxt (Water
Power juni 1954 s. 230). G Lbg
Fig. 1. De readrivna trafikflygplanen Boeing 707
"Strato-liner-Stratotanker" (upptill) och De Havilland "Comet 3"
(nedtill).
Readrivna trafikflygplan. USA har under en lång tid
svarat för huvudparten av det interkontinentala
trafikflygets flygplanspark. På flygplatserna världen runt har
man lärt sig känna igen de successivt utvecklade
flygplantyperna från Douglas, Lockheed eller Roeing. Utvecklingen
av dessa propellerdrivna typer har dock på sistone varit
ganska moderat. Den principiella formgivningen har varit
densamma från typ till typ, flygfarterna har pressats
något, medan mindre synbara faktorer såsom
trafikekonomi, flygsäkerhet och komfort svarat för de största
utvecklingsstegen.
Trafikflygets förestående övergång till readrift medför
emellertid ökade farter. Från nuvarande värden kring 500
km/h emotses för ren readrift en fartökning till ca 900
km/h och för den i vissa fall mer ekonomiska
kombinationen turboprop till ca 650 km/h. Den kraftiga fartökningen
för ren readrift medför även att formgivningen måste
radikalt ändras. Speciellt inför man pilform på vingarna för
att eliminera ogynnsamt inflytande av luftens
kompres-sibilitet. Detta framgår av de två typer av readrivna
trafikflygplan, som sommaren 1954 har gjort sina
jungfruflygningar, dels det engelska De Havilland "Comet 3" och dels
det amerikanska Boeing "Stratoliner" (fig. 1), båda
fyr-motoriga med dragkrafter om ca 4 500 kp på varje motor.
I formgivningen återfinnes den i samband med
bombflygplan (Tekn. T. 1954 s. 648) behandlade, mellan USA
och England skiljaktiga uppfattningen om bästa sättet att
bygga in motorerna. "Comet 3" har sina motorer helt
invändigt i vingroten, medan "Stratoliner", liksom sin
militära föregångare B-47, har motorerna i "pods".
"Comet 3" är en något förstorad och med kraftigare
motorer försedd version av de Comet-plan (Tekn. T. 1949
s. 636; 1950 s. 146; 1951 s. 335; 1952 s. 1093), som efter en
tidig och uppmärksammad start som det första readrivna
trafikflygplanet i världen genom en serie oförklarliga
haverier helt tagits ur tjänst. Som bidragande haveriorsak
har i några fall, måhända felaktigt, motorernas inbyggnad
anförts. "Comet 3" har en vikt på ca 65 t och kan ta 60—
80 passagerare. "Stratoliner" är något större, väger ca 85 t
och kan ta 80—120 passagerare- För båda är räckvidden
ca 5 000 km och normal flyghöjd 10 km.
Inom flygkretsar följer man nu med intresse utvecklingen
för att se om England, som uppenbarligen är ute efter att
bryta den amerikanska hegemonin inom trafikflyget, trots
att det så olyckligt förlorat sitt begynnelseförsprång ändå
skall lyckas i sitt uppsåt (Aviation Week 2 aug. 1954 s. 7).
hop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
