Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 2 november 1954 - Höjning av belastningsförmågan hos en 200 kV ledning, av Bengt Nordström och Gunnar Atterberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1954
Höjning
av belastningsförmågan
hos en 200 kV ledning
Civilingenjörerna Bengt Nordström och Gunnar Atterberg,
Stockholm
621.315.051.2.025(485)
621.311.153
Kraftöverföringen från Indalsälven söderut baserades
före 380 kV ledningarnas tillkomst på ett system av
nord-sydgående 200 kV ledningar, som vid Indalsälven utgår från
olika kraftstationer och där är sinsemellan hopkopplade
genom en östvästlig samlingsskena. Skenan, som är
försedd med dels kopparlinor och dels stålaluminiumlinor,
förbinder stationerna Stadsforsen, Krångede och Midskog.
Ledningsbelastningen varierar med kraftstationernas
produktion men beror också på hur kraftuttagen fördelar sig
i Mellansverige.
Det kan inträffa, att skenan i ogynnsamma fall blir
mycket hårt belastad. Speciellt kan detta bli fallet, innan vissa
nya 380 kV transformatorstationer inom
Ångermanälvs-området tillkommit. I allmänhet är dock skenan relativt
måttligt belastad, och de totala förlusterna under året blir
härigenom ej särskilt höga. Den minskning av förlusterna,
som en areaökning skulle medföra, är ej tillräckligt stor
för att motivera den erforderliga investeringen. Det har
därför varit naturligt, att man sökt utnyttja möjligheterna
att undvika en areaökning.
Ledningens maximala termiska belastningsförmåga har
kontrollerats, varvid vissa nyutexperimenterade
mätmetoder använts.
Maximala ledningsbelastningar och lintemperaturer
De högsta belastningarna på Indalsälvsskenan under de
närmaste åren har beräknats med hjälp av nätmodell.
De uppträder företrädesvis under natt- och helgtid. Vid
normal driftläggning blir maximibelastningen nära 300
MW, och den stiger till ca 350 MW om en av de
södergående 200 kV ledningarna är ur drift.
Tidigare har man normalt räknat med, att en
kopparledning ej bör belastas under längre tid mer än att dess
temperatur blir högst + 70°C, eftersom eljest dess
livslängd skulle reduceras för mycket. Under mycket korta
belastningsperioder kan däremot betydligt högre temperatur
tillåtas. Man har därför beräknat hur lintemperaturen hos
Indalsälvsledningen varierar under året vid en belastning
på 300 MW, om omgivningens temperatur antingen är lika
med den för varje månad hittills under en 30-årsperiod
högsta uppmätta temperaturen (fig. 1, kurva A) eller lika
med högsta månadsmedelvärdet (kurva B).
Som synes ger kurva A värden som under en stor del av
sommaren överstiger + 70°G. Det är emellertid av flera
skäl ytterst osannolikt, att den höga belastningen skall
inträffa samtidigt som den högsta temperaturen och man
kan därför bortse från detta fall. Kurva B änger ett mera
normalt driftfall och visar att man under någon månad
kommer upp över + 70°C. Detta innebär en viss
minskning av linans livslängd, men minskningen blir obetydlig
och medför inte några beaktansvärda kostnader.
Driftfallet 350 MW inträffar så sällan, att det kan helt
försummas, då det gäller linans livslängd.
För stålaluminiumlina kan man tillåta temperaturer om
drygt 100°C utan att livslängden väsentligt reduceras. For
den del av Indalsälvsskenan, som har denna lintyp, får
man därför vid de aktuella belastningarna inga svårigheter
på grund av uppvärmningen.
953
Fig. 1. Beräknad lintemperatur hos 200 kV-ledningen
Stadsforsen—Midskog vid 300 MW belastning, -för en
omgivningstemperatur lika med den högsta under en
månad uppmätta,–-för en omgivningstemperatur lika med
det högsta medeltalet för en månad.
Detta visar, att det bör finnas goda möjligheter att klara
det svåra belastningsfallet på Indalsälvsskenan vad själva
linan beträffar. Det har emellertid ej ansetts försvarligt att
arbeta med så knappa marginaler utan att först klargöra
vilka åtgärder som bör vidtas, om belastningen av någon
anledning ändock måste begränsas. De fortsatta
undersökningarna visade att det billigaste sättet att minska skenans
belastning var att lägga om produktionen i vissa
kraftstationer. De förluster, som en dylik omläggning
uppskattades medföra, var väsentligt lägre än kostnaderna för en
areaökning.
Metoder för mätning av linskarvarnas temperatur
Trots att det konstaterats, att själva linan klarade de
beräknade maximibelastningarna, fordrades dock en
grundlig genomgång av ledningskonstruktionen. Strömmen
uppvärmer nämligen ej enbart linan utan även linskarvar,
linhållare och de slutna järnkretsar, som på sina ställen
förekommer omkring linan.
För undersökningen av linskarvarna kom två i Sverige
förut oprövade metoder, strålningsmetoden och
motståndsmetoden, till användning.
Strålningsmetoden, som tidigare prövats i USA och
Kanada, innebär i princip en uppmätning av värmestrålning-
Fig. 2. Mätning av lintemperatur enligt strålningsmetoden
med värmepejl, förstärkare och registreringsapparat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
