Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 9 november 1954 - Andras erfarenheter - Cellofan med polyetenöverdrag, av SHl - Slutna elektriska reduktionsugnar, av SHl - Fotopolymerisation av vinylföreningar med färgämnen, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
980
TEKNISK TIDSKRIFT
cellofanen alltid vänds utåt och förseglingarna görs mellan
två polyetenytor eller mellan både två polyeten- och två
cellofanytor (fig. 1). Vanligen används värmeförsegling
men ibland limning. Den förra metoden kan tillämpas bara
för polyetenytor då polyeten fäster dåligt direkt vid
cellofan. Påsarna används mest till flytande och halvfasta
livsmedel.
I framtiden kommer polyetenöverdragen cellofan troligen
att anses vara den första kombinerade folie som kunnat
framställas tillräckligt billigt för allmän användning som
förpackningsmaterial. Av största betydelse torde dess
genomskinlighet vara. Tidigare fanns knappast något annat
sådant material än cellofan lämpligt för automatisk
förpackning (L F Sweg & G H Sullivan i Modern Packaging
mars 1954 s. 208). SHI
Slutna elektriska reduktionsugnar. Ända sedan
elsmält-ning började användas industriellt har man diskuterat
utnyttjande av de brännbara gaser som bildas vid
reduktionsprocesser, särskilt vid framställning av kalciumkarbid
och ferrolegeringar. I dessa fall sker reduktionen med kol,
varvid en koloxidhaltig gas, innehållande stor mängd
damm, utvecklas. Detta ställer alltid till obehag och kan
i några fall, t.ex. vid framställning av ferromangan, t.o.m.
vara i hög grad hälsovådligt.
Vid smältning i öppen ugn blandas gasen med luft och
får brinna ovanför chargen. Härvid ökas gasvolymen
ungefär till den 100-faldiga, varigenom uppsamling och
oskadliggörande av dammet blir starkt försvårat. Kunde gasen
uppsamlas i koncentrerad form, skulle dess rening, t.ex.
genom tvättning med vatten, inte vara något svårlöst
problem, och dess värmevärde kunde utnyttjas för
uppvärmning eller på annat sätt.
Vid reduktionen utnyttjas i genomsnitt en tredjedel av
kolets värmevärde medan två tredjedelar av det återfinns i
gasen. För olika typer av reduktion kan följande data
anges:
Förbrukning av elenergi kWh/t Gasvolym m»/t Gas-
Värmetemperatur energikvot °C ®/o
650— 700 350 80
Ferromangan, 80 ’ ’/• Mn 3 000 800— 950 350 88
900—1 050 350 87
Ferrokisel, 75 ’/« Si .. 10 000 1 700—1 800 1 000 65
Kalciumkarbid .. 330— 400 500 40
Fosfor ........... 850— 950 400 60
Från 40 upp till 88 °/o av kolets värmevärde kan alltså
utvinnas ur gasen, om smältningen utförs i sluten ugn. Detta
gäller även om gasen innehåller ända upp till 15 °/o C02.
Tackjärn framställdes i svenskbyggda, slutna elugnar
redan före 1910. På 1920-talet konstruerades den norska
Tys-land—Hole-ugnen för användning av Söderbergelektroder
och koks som reduktionsmedel. Denna ugnstyp har nu
till största delen trängt ut den gamla svenska typen. För
närvarande används ca 300 000 kW i elektromasugnar,
vilket innebär att mer än 1 Mt/år tackjärn kan framställas
genom elsmältning. Ugnarna konstrueras i allmänhet för
6 000—10 000 kW och ger 50—100 t/dygn tackjärn. I en
norsk anläggning installeras emellertid tre ugnar för
16 000—20 000 kW vardera. De väntas ge 180 Mt/år
tackjärn.
I Tysland—Hole-ugnen samlas gasen upp direkt runt
varje elektrod där chargen förnyas snabbt och regelbundet
och därför förblir porös. Enligt resultat, uppnådda med en
ugn i Domnarvet vid smältning av kulsinter, har
förbrukningen av elenergi nedbringats till 2 000 kWh/t tackjärn.
Fosfor och kalciumkarbid har man nu börjat framställa
i slutna elgnar med roterande härd. Genom denna
konstruktion har man löst problemet att minska chargens
hängning utan användning av mekanisk stoker. Ugnens
nederdel roterar eller oscillerar ca 120°, medan elektroder-
na är fasta. Rörelsen är vanligen så långsam att en
vridning 120° tar 18—35 h. Genom den impregneras inte
kraterväggarna med damm eller slagg och förblir därför
porösa så att gasen utan svårighet kan gå bort.
Mera energi kan utvecklas i en ugn med roterande botten
än i en lika stor av tidigare typ utan att förslitningen på
ugnsinfordringen blir större. Ugnsbottnen hålls renare, och
man kan tömma ugnen snabbt, vilket är en stor fördel om
olika legeringar skall smältas i samma ugn. I Schweiz
framställs t.ex. omväxlande karbid och ferrokisel i en ugn
med roterande härd.
Den första ugnen av denna typ byggdes 1947 i USA för
framställning av fosfor och 1950 sattes ytterligare en för
7 500 kVA i drift. Enligt uppgift är dessa ugnars
energiförbrukning ca 10 % lägre än tidigare ugnars, och man kan
i dem även smälta fosfatpulver fastän körningen av ugnen
då blir svårare och energiförbrukningen större. I USA är
nu två karbidugnar för 24 000 kW vardera i drift, och i
Stockvik finns en som för närvarande är Europas största
karbidugn.
Ferromangan framställdes i ugn med roterande härd
första gången 1952 i Sverige. En ugn av denna typ är nu
i drift även i Norge. I den svenska ugnen smälter man en
mycket mullig blandning av rysk och indisk manganmalm.
Sintring av malmpulver med kornstorlek under 10 mm
skulle underlätta smältningen, men den skulle kosta
8—12 »/o koks och betydande malmförlust i form av
damm. Man börjar därför smältningen med styckemalm
och sätter sedan till så stor mängd malmmull som möjligt.
Det har visat sig att den kan drivas upp till 30 °/o trots
att koksen, som håller 10—12 %> vatten, inte torkas.
Ugnen matas med ca 4 000 kW vid ca 25 V. Dess härd
roterar med en hastighet av ca 0,01 r/h.
Energiförbrukningen är ca 3 000 kWh för smältning av 1 t ferromangan
och 700—800 kg slagg innehållande 20—25 °/o Mn. Slaggen
används för framställning av kiselmangan.
Elektrodförbrukningen är ca 12 kg per ton legering.
Vid smältningen får man ca 850 m3 gas per ton legering.
Gasens mängd varierar med malmens syrehalt. Dess
sammansättning är 72 °/o CO, 11 °/o C02, 6 °/o H2, 1 °/o CH„
10 o/o N2 och dess värmevärde 2 400 kcal/m3. Den stora
kvävehalten visar att betydande mängd luft läcker in i
ugnen. Gasen innehåller stor mängd damm med 30—40 °/o
Mn. Tillvaratagandet av det giftiga dammet är därför inte
bara av sanitär utan också av ekonomisk betydelse.
Gasen utnyttjas i allmänhet för värmealstring. Dess
rening är inget svårlöst problem, och den kan sedan, utom
för torkning, sintring och förvärmning av malm, användas
för eldning av martinugnar. Vid framställning av tackjärn
eller ferromangan minskas elenergiförbrukningen med ca
250 kWh/t, om chargen förvärms till 600—700°C.
Samtidigt avtar elektrodförbrukningen med 15—20 ®/o.
Gasens värmevärde (ca 2 400 kcal/m3) är
anmärkningsvärt stort, och det bör därför vara fördelaktigt att utnyttja
dess kemiska reduktionsförmåga innan den bränns. Enligt
ett av M Wiberg utarbetat förslag kan man spara 300—
400 kWh/t tackjärn genom att använda gasen från en
elektromasugn till förreduktion av malm som skall smältas
i ugnen. Vid fullt utnyttjande av gasen på detta sätt skulle
masugnens elenergiförbrukning kunna minskas till ca
1 500 kWh/t tackjärn (M O Sem i Journal of Metals jan.
1954 s. 30). SHI
Fotopolymerisation av vinylföreningar med
färgämnen. Fria radikaler, utom de mest stabila, initierar
polymerisation av vinylföreningar. De kan bildas genom
direkt fotolys av monomererna, men härtill fordras
ultraviolett ljus. Vissa föreningar, t.ex. bensoylperoxid, kan
emellertid brytas ned till fria radikaler av mer långvågigt
ljus (ca 3 000 Ä); detsamma gäller järn-III-salter i sur
lösning. De på detta sätt erhållna radikalerna initierar
polymerisation.
Man har försökt utföra fotopolymerisation med synligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
