Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 16 november 1954 - Nybyggen - Douglas och det reaktionsdrivna trafikflyget, av O Ljungström - Underjordisk lagring av kolväten i USA, av L-H Larson - Storproduktion av magnesiumplåt, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1000
TEKNISK TIDSKRIFT
svårighet i dragkraftsreversering vid readrift. Flera
användbara lösningar börjar komma fram.
Efter studium av en mängd varianter av DC-8 har man
slutligen bestämt sig för en vinge med 30° pilvinkel och
för gondolplacering av de 4 reamotorerna
("pod-mount-ing"). Man skall också uppnå önskad interkontinental
flygsträcka utan att använda utvändiga bränsletankar.
Vingens utformning har bestämts efter omfattande
aero-elastiska prov och beräkningar för 150 olika vingformer,
som bl.a. innefattat deltavingar och pilvingar med
"cre-scent"-form av den typ, som användes på Handley Page
"Victor" (Tekn. T. 1954 s. 684). Förutom planformen har
man även utrett inverkan av elastiska axelns läge i vingen,
bränslets fördelning och motorgondolernas placering. Man
har tydligen stannat för en vingform, som är mycket lik
Boeing 707 (Tekn. T. 1954 s. 935). Gondolarrangemanget
har Douglas valt främst med tanke på bättre servicemöj
ligheter och större säkerhet i förhållande till en
inbyggnad av motorerna i vingroten. Gondolinstallationen ger
dessutom vissa fördelar för luftintagen till motorerna samt
åstadkommer i kombination med pilvingen gynnsamma
aero-elastiska egenskaper vid vindbybelastningar, vilket får
stor betydelse ur komfortsynpunkt vid så hög marschfart
som det här blir frågan om.
Man har strävat till största möjliga enkelhet hos
styrsystemet för DC-8. Sålunda tänker man sig direktstyrning
primärt upp till vissa måttliga spakkrafter, varefter
servo-styrning kopplas in över spakkraftsstyrda hydraulventiler.
Vingklaffarna uppges ha ovanligt hög effektivitet vid den
aktuella pilvinkeln och flygplanet skall utrustas med väl
tilltagna luftbromsar, för att man snabbt skall kunna
minska farten t.ex. då man överraskas av kraftig turbulens
i klart väder.
Transportekonomin för DC-8 skall bli minst lika god
som för nuvarande kolvmotordrivna typer. De seriebyggda
planen beräknas kosta ca 4—5 M$ (Arthur E Raymond i
Flygtekniska Föreningen den 3 sept. 1954). O Ljungström
Underjordisk lagring av kolväten i USA. Den första
underjordiska lagringsanläggningen för kolväten i USA
logs i bruk 1950 (jfr Tekn. T. 1949 s. 663). överlägsen
anläggningsekonomi har påskyndat utvecklingen, och
numera lagras råolja, raffinerade produkter och kemikalier
i underjordsanläggningar. Speciellt för lagring av
gasformiga kolväten i flytande form ("Kondenserad Petroleum
Gas", KPG) är fördelarna avsevärda.
Detta sammanhänger med att förbrukningen av KPG är
utpräglat säsongmässig. Lagring måste ske i trycktankar,
vilket är dyrbart och utrymmeskrävande. Anläggningarna
för produktion av KPG har därför givits en avsevärd
överkapacitet för att kunna tillgodose toppförbrukningen under
vintern.
Underjordiska lagringsanläggningar har inrättats
framför allt genom utlösning av hålrum i saltdomer och
saltlager, men även genom utsprängning av rum i skiffer och
hårda bergarter. Kostnaden uppgår till ca 33 kr/m3 i
salt-formationer och mindre än 163 kr/m3 vid utsprängda rum
jämfört med kostnaden för ståltankar 326 kr/m3 för butan
och 652 kr/m3 för propån.
Då överskottet av KPG hos fabrikanterna under
dödsäsongen vanligen bränts upp, betyder tillkomsten av
lagringsmöjligheter till dessa anläggningskostnader en
omvälvning. KPG har ett saluvärde av i medeltal 55 kr/m3,
varför underjordiska anläggningar betalar sig och lämnar
ett överskott av 33 kr/m3 om året. Marknaden för KPG har
fortfarande stora expansionsmöjligheter.
De flesta anläggningarna har utförts i saltformationer
nära produktionsanläggningarna. Utsprängda bergrum
kommer därnäst i antal, övergivna gruvor har också tagits
i bruk eller undersöks. År 1954 var 126 anläggningar
färdiga eller påbörjade, med en sammanlagd färdigställd
kapacitet av ca 1,5 milj. m3 och en planerad totalkapacitet
av 2,1 milj. m3.
En lagringsanläggning som utförs i Reagan County,
Texas, kommer att bestå av tio lagerrum om vardera
24 000 m3. De inrättas genom utlösning av ett hålrum i en
240 m hög saltformation, vars övre lager befinner sig på
ett djup av 470 m. Det vid utlösningen erhållna saltvattnet
lagras i en vattenförande formation med bräckt vatten på
ca 260 m djup. När hålrummen färdigställts och fyllts med
KPG pumpas saltvattnet från denna formation och
används till förträngning av kolvätena.
Avståndet mellan borrhålen för hålrummen bestämdes till
180 m men kan troligen minskas till hälften. Man
beräknar att varje hålrum på 24 000 m3 rymd kommer att få
formen av en vertikal ellipsoid med en diameter av ca
17 m.
Ett underjordiskt lagringsutrymme på 27 500 m3 utförs
nära Tuscola, 111., genom utsprängning av bergrum i en
tät kalkstensformation på 100 m djup. Härvid sänktes
först ett schakt på 3,6 m diameter, som inkläddes med
30 cm betong. Vid 24 m djup nödvändiggjorde ett
vattenförande lager installation av en övertryckssluss och arbete
vid 2,3 at ö. Efter 11 månaders arbete hade schaktet sänkts
genom 60 m lösa jordlager och 45 m skiffer, stenkol,
eldfast lera och kalksten.
Tunnlarnas sektion liknar en omvänd hästsko. De har
en höjd av ca 5,8 m och en största bredd av ca 6 m. Från
en arbetstunnel drevs fem parallella tunnlar på 135 m
längd. Utfrakten av det lösskjutna berget gjordes med
el-lok och 3,8 m3 skip i schaktet. Sprängämnesförbrukningen
uppgick till 2,7 kg/m3.
Förslutningen av tunneln sker med en dubbel
betongvägg, vars mellanrum fylls med en
alkohol-vattenblandning. Denna hålls under ett något högre tryck än i
bergrummet med ett utjämningskärl, beläget något över
rummets tak. Anordningar för dränering och avledning av
eventuellt inträngande vatten installeras. Tömning av den
flytande propanen i bergrummet sker med en roterande
kompressor, som trycker vätskan till en
utjämningsbehållare, varifrån den pumpas till överjordsbehållare eller
tankvagnar.
Fördelarna med denna installation i jämförelse med
konventionella tryckbehållare av stål ovan jord är mindre
markbehov, minimalt underhåll, god säkerhet och 60 °/o
minskning av anläggningskostnaden (G H Billue, J N
Haight, F G Bernard & J W Nixon i Petroleum Refiner
juli 1954 s. 108, 111, 114). L-H Larsoh
Storproduktion av magnesiumplåt. I världens första
fabrik för masstillverkning av magnesium som sattes i drift
i USA 1954, framställs per år 16 000 t göt, 7 000 t plåt
och ca 6 000 t strängpressade profiler av legerat
magnesium. Anmärkningsvärt är att valsning från och till ringar
används för tunnplåten. Användning av denna metod, som
mycket underlättar materialets hantering, ansågs
otänkbar för mindre än 10 år sedan. Plåtbanor med upp till
1 500 m längd kan tillverkas på detta sätt.
En annan nyhet är kontinuerlig gjutning av göt för
valsning och strängpressning. Smält magnesium (680°C)
pumpas med en luftdriven centrifugalpump av stål till toppen
av ett vertikalt, ca 600 mm långt kopparrör som utifrån
kyls med vatten. Ur rörets nedre ända kommer då en
magnesiumstav som skärs i bitar av önskad längd med en
cirkelsåg. Metoden är i princip densamma som används
för t.ex. stål (Tekn. T. 1949 s. 298) och mässing (Tekn. T.
1950 s. 249), men den har tidigare inte tillämpats för
magnesium.
I valsverket kan man hantera grov- och tunnplåt med
upp till 2,1 m bredd. Det största göt som hittills bearbetats
vägde 63,5 kg. Tunnplåt med ned till 0,25 mm tjocklek kan
tillverkas, och man anser möjligt att komma ned till
0,12 mm. Strängpressning sker med sex pressar av vilka
den största är för 5 500 t. Man installerar emellertid ännu
en press för 13 200 t (Chemical & Engineering News
31 maj 1954 s. 2188). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
