Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 30 november 1954 - Ståls korrosion i luft. Provning av rostskyddsfärger, av Paul Nylén - Ståls korrosion i luft. Försök med omålat stål, av Kurt F Trägårdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1954
1053
komponera täckfärger som är bättre än den
klassiska T22. Orsaken härtill är att många av de
nya bindemedel som ingått i serien har avgjort
bättre väderbeständighet än den i T22 ingående
kvarttungstandoljan. Täckfärgens
skyddsförmåga synes nämligen i första hand vara knuten till
bindemedlet. Liksom vid grundfärgen har
bindemedel av lackkaraktär varit överlägsna oljorna.
Det bindemedel, som gett det utan tvekan bästa
resultatet, är sampolymerisat av vinylklorid och
vinylacetat med klordifenyl som
mjukningsmedel. Tyvärr är färg byggd på detta bindemedel
tämligen svår att anbringa. Detsamma gäller för
klorkautschukfärg, som likaledes visat gott
resultat. Det därnäst bästa bindemedlet har varit
en alkydkombination av en medelfet linalkyd
och fet ricinenalkyd.
Snart nog efter färdigställandet av serie D stod
det klart att Korrosionsnämnden genom egna
långtidsförsök borde bilda sig en uppfattning om
värdet ur rostskyddssynpunkt hos de många nya
bindemedel och pigment som sett dagen sedan
serie D planerades.
Till serie E, som våren 1954 exponerats i
Göteborgs frihamn har den nya plåttypen och
sprut-målning använts. Som bindemedel har man i
grundfärger med zinkkromat, järnoxid, zinkvitt
i blandningsförhållandet 40 : 58 : 2 använt
soja-alkyd (54 och 62 % olja), fet alkyd
(pentaery-trit), tallalkyd, ILO-olja, maleinsyrabehandlad
olja, träolja-alkylfenolharts, styrenalkyd,
Vino-flex, "wash primer", polyuretan och epoxiharts
förestrat med linoljefettsyra samt i täckfärger
alkyder, träolja med fenolharts, styrenoljor,
alkyd med karbamidharts och med melaminharts,
polyuretan, epoxiharts och Vinoflex.
Som pigment prövar man i grundfärg med fet
linalkyd som bindemedel zinktetraoxikromat,
zinkvitt med järnoxid, kalciumplumbat,
barium-kaliumkromat med järnoxid, blycyanamid,
bly-ftalat med järnoxid, blysalicylat med järnoxid,
zinkstoft och metalliskt bly samt i täckfärg
järn-oxidgult med asbestin, kromgrönt med asbestin,
kromoxidgrönt med asbestin, järnoxid med
asbestin och en blandning av blyvitt, zinkvitt,
aluminium och järnglimmer.
I serie E, där sammanlagt 46 grund- och 59
täckfärger ingår i ca 130 kombinationer, provas
sålunda snart sagt alla nyare bindemedel och
aktiva pigment som framkommit under senare år.
Dessutom har pigmentkoncentrationen i
grund-och täckfärg varierats; i den förra har man
använt 20, 30, 40 och 50 vol-%, i den senare 10, 20,
30 och 40 vol-%. Inverkan av fyllnadsmedel, t.ex.
glimmer, asbestin, tungspat, talk, krita eller
dolomit, skall också undersökas.
Korttidsprovning
Nämnden har tidigare även sysslat något med
korttidsprovning av rostskyddsfärger om än med
skäligen magert resultat. Långtidsförsök ute i
fria luften är visserligen utan tvekan den
utslagsgivande metoden vid bedömning av
rostskydds-färger, men de tar alltför lång tid. Med den
snabba utveckling, som nu äger rum på
färgområdet, måste man räkna med att allt bättre
färger komponeras, och ju bättre dessa blir, desto
längre tid erfordras för en rättvis bedömning av
deras värde ur rostskyddssynpunkt.
Detta kan lätt medföra att färger och
ytbehandlingar, som var aktuella när försöken påbörjades,
inte har något intresse när definitiva resultat
slutligen föreligger. Det är därför angeläget att
utarbeta accelererade, med verkligheten så vitt
möjligt överensstämmande metoder för provning
av korrosionsförhindrande färger. Det vore
önskvärt om möjligheterna att angripa detta
utomordentligt svåra problem kunde upptas till
behandling så att man även på detta område kunde
etablera ett givande nordiskt samarbete.
Försök med omålat stål
Byggnadschef Kurt F Trägårdh, Stockholm
669.14 : 620.193.2
Efter 15 års exponering av omålade stålplåtar
har viktförlusten bestämts för den kapade
vertikala delen av plåten efter kemisk avrostning
(tabell 9). Relativtalen i tabellen har man
erhållit genom att sätta 100 som mått på rostningen
i Stockholm. För Göteborg är siffran uppskattad
(kanske för låg) då exponeringstiden där bara
blev 7 år och plåtarna endast borstades.
Plåtar från Gällivare visar de största inbördes
avvikelserna, antagligen beroende på att
viktförlusterna där genomgående blivit små. På flera av
dessa plåtar var delar av valshuden kvar. Om
man inte räknar med Gällivare och Göteborg,
blir emellertid relativtalen i stort sett desamma
som i tabell 9.
Exponeringstid
Av plåtsorterna (tabell 2) gav P3 (St 37 otätat)
ungefär samma resultat som medeltalet för alla
sju plåtsorterna. Av en händelse har de båda
metoderna för bestämning av viktminskningen vid
de flesta stationerna givit ungefär samma värde
för P3 efter 15 år (fig. 7). Viktförlustens ökning
genom vattenfickan och dess minskning genom
ofullständig avrostning vid borstningen har
tydligen upphävt varandra. Man vet dock ingenting
med säkerhet om den verkliga rostningskurvans
utseende. För praktiskt bruk bör man använda
det värde på viktminskningen som fås genom
kemisk avrostning.
Genom att många plåtar visar god
överensstämmelse mellan de båda avrostningsmetoderna bör
dock resultaten efter 15 års exponering inte av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
