Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 30 november 1954 - Ståls korrosion i luft. Provning av rostskyddsfärger, av Paul Nylén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1052
Rostqrad
Fig. 6. Rostgradens och förbehandlingens inverkan på
färgens livslängd; • stålborstade och o sandblästrade
plåtar, exponerade i Stockholm.
större livslängd ju tidigare man målar stålet, dvs.
ju mindre dess yta angripits. Helst skulle det
målas redan innan det lämnar järnverket, men
detta går inte av praktiska skäl. Att låta stålet
rosta ut före målningen är helt förkastligt och
mycket dyrbart, eftersom målningens livslängd
då blir mycket kort.
Vid rostgrad A och B får färgen ungefär samma
livslängd vare sig man stålborstar eller
sandbläster stålet. Då den senare metoden är
avsevärt dyrare än den förra och därjämte oftast
medför flera olägenheter, finns det ingen
anledning att använda sandblästring för stål med
rostgrad A eller B. Vid rostgrad C ger emellertid
sandblästring större livslängd än stålborstning,
och man kan med kännedom om skillnaden
räkna ut om det lönar sig att kosta på
sandblästring. Vid rostgrad D måste denna användas för
att målningen skall få rimlig livslängd.
Livslängden för plåtar, tillhörande serie B, med
olika förbehandling och målade med G2, T22 till
samma skikttjocklek (60 jx) var efter sex års
exponering i Göteborgs frihamn 2,6 år för betade,
3,8 år för sandblästrade och 4,6 år för
maskin-borstade. Siffrorna är medeltal för fem plåtar.
Betningens underlägsenhet framgår tydligt av
detta resultat. Att sandblästring utfallit sämre än
maskinborstning torde möjligen sammanhänga
med att maskinborstningen kvarlämnar
valshuden någorlunda intakt.
I Kvarntorp studerades också inverkan av några
olika förbehandlingar. Sandblästring med
målning omedelbart eller nästa dag var bäst
(livslängd vid 130 [j, 8—9 år). Utförs målningen tre
dygn efter sandblästringen, försämras givetvis
resultatet men dock inte så mycket som man
kanske hade väntat sig (livslängd vid 130 (i, ca
7 år). Hantverksmässig skrapning och borstning
gav något sämre resultat (livslängd ca 6 år) än
TEKNISK TIDSKRIFT
sandblästring. Vid betning med 15 % fosforsyra
var livslängden avsevärt lägre, nästan bara
hälften, av den som erhölls med sandblästring.
Nya material
Under åren 1945—1947 planerades inom
Korrosionsnämndens utskott 1 nya långtidsförsök
med målade plåtar, serie D. Man satte ut denna
hösten sistnämnda år i Göteborgs frihamn för att
studera rostskyddsförmågan hos färger
innehållande några nya material, särskilt bindemedel,
som framkommit sedan mitten av 1930-talet, då
serie A planlades. Man medtog sålunda olika
slags polymeriserade oljor, alkyder av några olika
typer, klorkautschuk och polyvinylklorid.
För att få så snabbt resultat som möjligt beslöt
man lägga på färgerna i den minsta skikttjocklek
som med hänsyn till försökens tillförlitlighet
ansågs tillrådlig. Man bestämde sig för 30 jx för
såväl grundfärg som täckfärg. Vidare valdes som
exponeringsplats frihamnen i Göteborg, där
korrosionen är stark. Plåtarna sandblästrades, och
färgerna anbringades genom penselstrykning
under noggrann kontroll av skikttjockleken.
Av de resultat, som hittills uppnåtts efter fem
års exponering (IVA 1954 h. 4 s. 149, IVA:s
korrosionsnämnd Medd. nr 12) skall endast
något om bindemedel och pigment nämnas.
Vid jämförelse av olika bindemedel i
grundfärgen har det visat sig, att bindemedel med
"lackkaraktär" är överlägsna de rena oljorna.
Särskilt goda resultat uppvisar vissa feta alkyder
samt oljelacker, byggda på alkylfenolharts och
träolja eller dehydratiserad ricinolja.
Grundfärger med dessa bindemedel och zinkkromat som
inhibitorpigment har visat sig likvärda med eller
bättre än den klassiska blymönje-linoljefärgen.
Ett flertal försök i serie D avsåg att klargöra
den omtvistade frågan om zinkkromat skall
utgöra enda pigment i grundfärgen eller om det är
förmånligt med relativt stor tillsats av inaktivt
pigment. Det senare syntes bättre, men ingen
markant överlägsenhet hos en pigmentblandning
har kunnat konstateras.
Grundfärger byggda på zinkkromat som
inhibitorpigment utmärker sig framför blymön j ef är ger
genom bättre lagringsbeständighet, bättre
sprut-barhet, mindre förgiftningsrisk och kortare
torktid. I sur industriatmosfär är emellertid en
zink-kromatgrundfärg mindre lämplig, varför i sådana
fall en annan grundfärg, t.ex. blymönjefärg eller
blycyanamidfärg, bör användas.
Det må också påpekas att de goda resultaten
med zinkkromatgrundfärg framkommit på
plåtar som varit sandblästrade. Att döma av
erfarenheter från praktiken synes denna grundfärg
fordra bättre förbehandling än t.ex.
blymönjefärg. Vikten av noggrann förbehandling kan
därför ej nog understrykas.
Serie D visar att det numera inte är svårt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
