Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 7 december 1954 - Telestandardisering — från Morse till TV, av Håkan Sterky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1062
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Telefonproppar och jackar.
råder också väsentliga olikheter. En sådan har
redan påpekats, nämligen det ofrånkomliga
kravet på ömsesidig hopkopplingsbarhet av
telefonapparater.
Frågor om drift och underhåll är av naturliga
skäl mer internationella till sin karaktär inom
teletekniken än inom krafttekniken. Därför
måste standardiseringen inom teletekniken i
första hand inriktas på fastställande av
fundamentala funktionsfordringar på kompletta
anläggningar och system. Inom krafttekniken
däremot har man, även på internationell bas, kunnat
ägna betydande arbete åt standardisering av
enskilda apparater, t.ex. generatorer, motorer,
transformatorer och strömbrytare.
Inom krafttekniken är antalet konsumenter t.ex.
privata och kommunala elektricitetsverk relativt
stort, medan antalet producenter är
jämförelsevis litet. Inom teletekniken däremot är
driftföretagen i de flesta länder få, och de har på grund
härav varit tillräckligt stora för att vara
självtillräckliga och isolerade. Starkströmsapparater
ägs i regel av konsumenterna, under det att de
flesta telegraf- och telefonapparater uthyrs till
abonnenterna. Dessutom är säkerhetskraven av
större betydelse inoin krafttekniken än inom
teletekniken.
Elektroingenjörer i allmänhet och allmänheten
i synnerhet är därför mindre förtrogna med
standardiseringen av teleutrustningen i dess helhet
eller av dess viktigaste beståndsdelar än då det
rör sig om kraftteknisk utrustning. Detta
framstår klart om man t.ex. jämför en telefonapparat
och en glödlampa.
Den internationella elektrotekniska
kommissionen (IEC) påtog sig i första hand uppgiften att
standardisera nomenklatur samt egenskaper hos
krafttekniska apparater och utrustningar och
har efter 50 år nått goda resultat.
Standardiseringen har emellertid nått lika långt inom
teletekniken, fastän den där skett efter något olika
riktlinjer. Internationell telestandardisering har
huvudsakligen baserats på de krav, som den
gemensamma driften ställer, medan relativt liten
vikt fästs vid normer, som avser att befrämja
den internationella handeln med
teleutrustningar. CCIF:s standardiseringsarbete beträffande
t.ex. bärfrekvenssystem är lika omfattande och
lika betydelsefullt för de världsomspännande
telekommunikationerna som IEC:s normer för
elektriska apparater på den internationella
kraftteknikens område. I några få länder har även
den nationella telestandardiseringen framskridit
mycket långt, nämligen där den varit nödvändig
för de stora telegraf-, telefon- och
radioföretagen.
Ett område är emellertid av gemensamt intresse
för dessa båda grenar av elektrotekniken. Det
arbete, som utförts av IEC i intimt samarbete
med den internationella teleunionens (ITU:s)
rådgivande kommittéer och som omfattar
elektroteknisk nomenklatur, bokstavssymboler för
enheter och storheter, grafiska symboler och
allmänna provningsspecifikationer är sannolikt
utan motstycke inom andra grenar av
ingenjörskonsten. Resultaten är av lika stor betydelse för
krafttekniken som för teletekniken och har i
hög grad underlättat det internationella
umgänget och utbytet av tankar och åsikter.
De internationella organisationerna
År 1865 undertecknades i Paris den första
internationella telegrafkonventionen av 22 stater2
och därmed erhölls genom frivillig
överenskommelse de första bindande och klara
internationella reglerna för de ekonomiska, trafikala och
tekniska mellanhavandena mellan de
administrationer och företag som bedrev
internationell telegraftrafik. Detta var början till den
internationella teleunionens (ITU:s) arbete3.
Sedan dess har samarbetet fortsatt och utvidgats
till att omfatta även telefon och radio.
Då radiotekniken i början på detta sekel togs i
sjöfartens tjänst, framträdde behovet av
internationella regler för standardisering av teknisk
utrustning och trafikmetoder med skärpa, ty de
olika systemen för radiotelegrafi kunde vid den
tidpunkten inte samarbeta med varandra. Denna
ur samfärdselsynpunkt stora olägenhet
undanröjdes först i Berlin 1906 genom den
internationella radiotelegrafkonventionen, som sedan
reviderades i London 1912 och i Washington 1927.
Efter första världskriget, då internationell
telefontrafik blev möjlig tack vare elektronröret och
filtertekniken, bildades 1924 inom ITU den
rådgivande telefonkommmittén (CCIF),
huvudsakligen för europeiska telefonfrågor.
Vid en världskonferens i Madrid 1932
sammanfördes alla bestämmelser rörande telegraf,
telefon och radio i en internationell telekonvention
med tillhörande reglementen för telegraf, telefon
och radio. Denna konvention förnyades med vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
