Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 28 december 1954 - Entreprenörens garantiansvar, av Sten Källenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1954
1125
Entreprenörens garantiansvar
Direktör Sten Källenius, Stockholm
I samband med ingenjörskonstens utveckling i
slutet på 1800-talet aktualiserades behovet av
bestämmelser för entreprenadväsendet. Tidigare
gällde i huvudsak K.M:ts cirkulär till
hovrätterna, kollegierna m.fl. den 10 juli 1775 angående
tillsyn vid entreprenadbyggnader. En utredning
1887-—88 resulterade i 1893 års förordning
angående statens upphandlings- och
entreprenadväsende m.m., vilken gällde ända till 1920, då
en reviderad förordning om upphandling och
arbeten för statens behov kom till stånd. År 1908
lät STF göra en utredning om
entreprenadsystemets användning vid byggnadsarbeten samt
framförde huvudsynpunkter att beaktas vid
utarbetande av normer för enskilda
byggnadsentreprenader. Slutligen gjorde STF 1909
framställning hos K.M:t angående ordnandet av
leverans- och entreprenadväsendet.
Upphandlingsförordningen av 1920 stod sig till
1952, då den nu gällande
upphandlingskungörelsen kom till (SFS 496/1952, grundad på
betänkande SOU 1951:18). Under mellantiden hade
STF utgivit sina allmänna bestämmelser och
kontraktsformulär 1924, 1936 och 1940 samt
1949 börjat revideringen av de båda sistnämnda
genom en särskild kontraktskommitté. I
anslutning till STF:s handlingar hade de byggande
ämbetsverken utfärdat liknande
kontraktsbestämmelser. Kontraktskommittén och 1946 års
upphandlingssakkunniga bedrev sitt arbete
jämsides. Genom samarbete kunde
överensstämmelse uppnås på många punkter bl.a. i fråga om
nomenklatur och besiktningar.
Staten och STF har ömsevis fört utvecklingen
framåt. Man har med stöd av erfarenhet utbildat
en sedvana och stegvis kommit fram till vad som
bör gälla. På kontraktsområdet finns ingen
lagstiftning, bortsett från vad som kan gälla
analogivis enligt avtals- och köplagarna, den
kodifierade sedvanan utgör i stället det rättesnöre
man har att gå efter. Detta synes mig vara en
lycklig utveckling.
STF:s nya kontraktsformulär
Enligt förslag av den år 1949 av STF tillsatta
kontraktskommittén har nu fastställts nya
kontraktsformulär och allmänna bestämmelser för
Föredrag i Svenska Teknologföreningen den 11 oktober 1954.
347.754(485)
entreprenader inom husbyggnads- samt väg- och
vattenbyggnadsfacken.
De huvudsakliga skillnaderna i förhållande
till 1936 och 1940 års bestämmelser är i korthet
följande: Kommittén har i inledningen fastställt
nomenklatur. I § 1 har man sökt finna en
formel för entreprenadhandlingarnas inbördes
giltighet, då de innehåller motstridiga uppgifter.
Vidare har skadeståndsfrågorna behandlats
utförligare än tidigare (§§ 18—21); en
betalningsparagraf har införts (§23) och slutligen har i en
ny paragraf införts bestämmelser om arbeten på
löpande räkning, § 24. En av de viktigaste
frågorna som varit föremål för diskussion inom
kommittén rör entreprenörens garantiansvar och
särskilt den tid inom vilken beställaren har rätt
att föra talan å uppkomna fel eller brister.
Entreprenörens garantiåtagande innebär en
förpliktelse att svara för att de utförda arbetena
under garantitiden fyller avtalade fordringar till
kvalitet och kvantitet. Denna förpliktelse
motsvaras av en rätt för beställaren att kostnadsfritt
få avhjälpta alla sådana fel och brister, som
framträder under garantitiden och som är att
tillskriva entreprenören.
Tidigare regler
Den allmänna preskriptionstiden i Sverige är
tio år (§ 1 KF 4 mars 1862 om tioårig
preskription). Detta betyder i princip att en
fordringsrätt upphör, om den ej görs gällande inom tio
år. Grunden till detta institut har man olika
meningar om. Som en av behovsgrunderna brukar
framhållas, att ett sunt kreditväsende kräver en
avveckling av parternas rättsförhållande inom ej
alltför lång tid; som en annan brukar anföras de
med åren försämrade bevismöjligheterna
rörande förekomsten av en fordran.
Emellertid förekommer särskilda i lag eller
författning föreskrivna kortare preskriptionstider,
t.ex. ett år för talan å fel eller brist vid köp
(Köplagen.§ 54), två år för fordringsanspråk på
grund av arrende- och hyresavtal
(Nyttjande-rättslagen 2: 41 och 3: 41), två år för vissa
anspråk i anledning av vägrätt (Byggnadslagen
1947 § 20). I lagberedningens förslag till
Jordabalk (1909 1 s. 180) framhölls beträffande
fordran på grund av arrende och hyra, att
rättssäkerheten synes kräva, att en fullständig och slutlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
