Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 28 december 1954 - Fotogrammetrins fundamentala projektionssamband, av Bertil Hallert - Andras erfarenheter - Kolmonoxidskador på eldfast tegel, av SHl - Syres vattenlöslighet, av Wll - Högsta temperatur i molybdentrådsugn, av SHl - Epoxiplast för ingjutning av elektronikdelar, av SHl - Medel mot slambildning i olja, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1138
TEKNISK TIDSKRIFT
mellan fig. 15 i von Grubers bok och fig. 5 i denna
uppsats.
Som redan framhållits synes det av mig använda
förfarandet för härledningen av fotogrammetrins
fundamentala projektionssamband väsentligt underlätta variationer
med hänsyn till förhållandena i olika instrument. Samma
förfarande kan också användas vid behandling av den
inre orienteringens felteori.
Andras erfarenheter
Kolmonoxidskador på eldfast tegel. Det har länge varit
känt att eldfast tegel kan sprängas sönder genom
utfällning av kol som bildas av kolmonoxid vid 450—600°C.
Kol-utfällningen beror på reaktionen
2 CO —► C + COo
som enligt mångas uppfattning katalyseras bl.a. av järn
och järnoxider. Särskilt i glödgningsugnar, i vilka
kolmonoxid används som skyddsatmosfär, masugnar,
gasgeneratorer och järnsvampanläggningar riskerar man att teglet
förstörs genom kolutfällning.
Enligt en vid Höganäsbolaget gjord undersökning
påskyndar vissa järnföreningar kolutfällningen. Man har t.ex.
funnit att de svarta kornen i söndersprängt tegel består
av ett yttre sotlager och en kärna av magnetisk Fe203
innehållande något järn. Andra undersökningar visade att
såväl järnoxider som metalliskt järn katalyserar
kolutfällningen. Denna kan emellertid minskas eller hindras på
flera sätt.
Man har funnit att den skadligaste beståndsdelen i de
svenska eldfasta lerorna är konkretioner av järnkarbonat.
De uppträder skiktvis och kan vanligen lätt frånskiljas
vid brytningen. Lagras leran en tid, övergår
konkretionerna till rostbruna stenar som kan frånsorteras. Vid
bränning av leran till chamotte blir järnföreningarna
magnetiska vid en viss temperatur och kan tas bort genom
magnetisk separering. Man kan alltså i stor utsträckning
avlägsna orsaken till kolutfällning i teglet.
Ett annat sätt har visat sig vara bränning av teglet vid
högre temperatur än normalt. Härvid reagerar järnoxiden
med tegelmaterialet till föroreningar (troligen silikat) som
inte katalyserar kolutfällning. En tredje metod som man
funnit användbar är impregnering av teglet med
kemikalier innehållande svavel eller klor. Goda resultat har
uppnåtts med bl.a. aluminiumsulfat och magnesiumklorid
(E Högberg & S Hedin i Jernkontorets Annaler h. 10
1954 s. 655). SHl
Syres vattenlöslighet. Den ökade användningen av höga
tryck och temperaturer, särskilt inom ångtekniken, har
aktualiserat behovet av data för syres löslighet i vatten.
Prov för bestämning av syrets löslighet har gjorts vid höga
tryck och temperaturer. Härvid användes en apparat av
rostfritt stål, varvid typ AISI 347 (17—19 %> Cr, 9—12 °/o
Fig. 1. Syres
maximala löslighet i
vatten vid olika
temperaturer och
tryck.
Ni, ca 0,5—1 »/o Nb) icke angreps, medan AISI 304 (18—
20 o/o Cr, 8—11 o/o Ni) blev kraftigt korroderat av syret.
De erhållna resultaten, som sammanställts med resultat
från en tidigare undersökning, fig. 1, visar att syrets
löslighet vid lägre temperaturer sjunker med stigande
temperatur för att (vid höga tryck) vid ytterligare höjd
temperatur öka till ett maximum, varefter lösligheten återigen
avtar, då man närmar sig den mot trycket svarande
ång-bildningstemperaturen (L M Zoss, S N Suciu & W L
Sib-bitt i Transactions ASME jan. 1944 s. 69). Wll
Högsta temperatur i molybdentrådsugn. För glödgning
i luft upp till 1 400°C används porslinsrör lindade med
molybdentråd som av vätgasatmosfär skyddas mot
oxidation. Röret blir alltigenom grått tydligen på grund av
reduktion av järnoxid. Det ligger då nära till hands att
försöka nå högre temperatur genom ersättning av vätet
med syrefritt kväve, och man har också på detta sätt
nått 1 800°C under några timmar med rör av sintrad
aluminiumoxid.
Molybdentråden bränns emellertid av efter relativt kort
tid under bildning av svart slagg. Redan efter någon
timme får röret mellan trådvarven en grå beläggning som
visat sig bestå av små molybdenkristaller. Orsaken till
dessa fenomen är bildning av flyktig molybdenoxid genom
reaktion med röret. Man kan då fråga hur molybden kan
reducera oxider av betydligt mer oädla metaller såsom
aluminium.
Detta kan inte förklaras termokemiskt men väl
termodynamiskt, och man har kommit till slutsatsen att det inte
är möjligt att uppnå mer än 1 400—1 500°C i
molybden-trådsugnar därför att flyktiga föreningar som Mo02, AIO
eller SiO bildas. Det är för övrigt känt att kärntråd av
volfram i glödkatoder reagerar med bariumoxidhöljet
under bildning av bariumvolframat (H von Wartenberg
i Chemie-Ingenieur-Technik. aug—sept. 1954 s. 508). SHl
Epoxiplast för ingjutning av elektronikdelar. En
specialtyp av epoxiplast, avsedd för ingjutning av
elektronikdelar (Tekn. T. 1954 s. 9) kan upphettas lång tid
till 135°C utan att den sönderdelas. Alla nödvändiga
komponenter ingår i plasten när den lämnar tillverkaren,
varför förbrukaren kan smälta, gjuta och härda den utan
tillsats av härdare eller katalysator.
Plasten uppges ha påtaglig adhesion till metaller, mycket
liten genomsläpplighet för vattenånga och utmärkta
mekaniska egenskaper. Av särskilt intresse synes vara att den
har låg formbeständighetsgräns (40°C) och därför blir
något gummiliknande vid förhöjd temperatur. Härigenom
motstår plasten lätt spänningar som uppstår genom de
ingjutna delarnas värmeutvidgning. Den påverkar inte på
något sätt de material som vanligen används i
transformatorer, spolar och andra elektronikdelar (R S Aires i
Modern Plastics juli 1954 s. 118). SHl
Medel mot slambildning i olja. För att minska
slam-bildning i t.ex. bilmotorers vevhus och brännoljeledningar
använder man ibland vissa tillsatser. Dessa är emellertid
i regel mindre effektiva vid låg temperatur. Enligt
uppgift har emellertid en typ av polymera dispersionsmedel
inte denna nackdel. De framställs av en icke-polär
mono-mer och en innehållande basiskt väte. Man kan använda
t.ex. estrar eller amider av metakrylat, akrylat,
polymeri-serbara polykarbonsyror, vinylestrar av karbonsyror eller
vinylsubstituerade aromatiska föreningar.
Allt organiskt siam i en olja sägs gå i lösning vid tillsats
av 1 o/o sampolymerisat av 90 °/o laurylmetakrylat och
10 °/o dietylaminoetylmetakrylat; vid 0,2 °/o tillsats löses
slammet delvis och resten dispergeras. Polvmer av enbart
laurylmetakrylat har däremot ingen effekt.
Bariumpetro-leumsulfonat som ofta används dispergerar slammet men
löser det inte (Industrial & Engineering Chemistry juni
1954 s. 17 A). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
