Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 8 mars 1955 - Nya material - Böjlig epoxiplast, av SHl - Tillverkning av puzzolan, av SHl - Amerikanska höghållfasta stål, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
TEKNISK TIDSKRIFT
temperaturväxlingar, krympa mindre, få mindre inre
spänningar, absorbera vatten mindre, ha mindre
gasgenom-släpplighet oeh större böjnings- och rivhållfasthet än icke
modifierad epoxiplast. Kombinationen har vidare lika goda
dielektriska egenskaper som epoxiplast, och dess relativt
låga viskositet gör att den väter fibern mycket bra vid
tillverkning av glasfiberlaminat.
Epoxi-polvsulfidplasts kemiska resistens uppges vara
större än epoxiplasts. Vid nedsänkning 30 dygn i starka
syror, såsom klorvätesyra, natriumhydroxidlösning eller
saltlösningar förblir plasten oförändrad (J S Jorczak &
D Dworkin i Product Engineering sept. 1954 s. 154). SHl
Tillverkning av puzzolan. Man kan definiera puzzolan
som ett kiselsyrahaltigt material vilket praktiskt taget
saknar cements förmåga att hårdna, men som i finfördelad
form vid vanlig temperatur reagerar kemiskt med
kal-ciumhydroxid i närvaro av vatten till ämnen med cements
egenskaper. Man kan alltså göra en hydraulisk cement av
puzzolan och släckt kalk, och det är just vad romarna
gjorde av vulkanisk tuff från Pozzuoli.
När portlandcement hydratiseras ("brinner") frigörs
kal-ciumhydroxid som inte bidrar till betongens hållfasthet
eller vattentäthet och lätt lakas ut. Blandas puzzolan i
cementen reagerar den med kalciumhydroxiden till ett
material som ökar betongens hållfasthet och vattentäthet. Man
kan därför förbättra portlandcementets egenskaper genom
att blanda det med puzzolan.
Betongen blir sålunda mera plastisk och bearbetbar,
vatten- och stenseparationen minskas, hydratationsvärmet blir
mindre, om en del av cementet ersätts med puzzolan, och
betongen får större täthet, särskilt om den är mager.
Några puzzolaner ökar dessutom betongens resistens mot
sulfathaltigt vatten och mot frysning och upptining samt
minskar effekten av alkalireaktioner.
Erfarenheten har visat att flygaska med låg kolhalt från
vissa stenkol är en utmärkt puzzolan och den används
därför som sådan i de delar av USA där stenkol är
huvudbränsle. Alla leror och skiffrar kan emellertid tänkas som
råvara vid kommersiell tillverkning av puzzolan.
Det enda kända sättet att utröna ett materials lämplighet
som puzzolan är att man provar det. Vid
laboratorieundersökningar har man funnit att av två material med
praktiskt taget lika sammansättning det ena ofta ger en god
puzzolan, som hindrar svällning av betongen, medan det
andra ger en värdelös produkt.
I södra Texas har man byggt en fabrik för tillverkning
av 18 000 t/år puzzolan av en vulkanisk aska. Råmaterialet
kalcineras vid upp till 870°C, och produkten mals tills
88 o/o har en kornstorlek under 43 ji. Den på detta sätt
erhållna puzzolanen skall minska betongens svällning vid
användning av alkalihaltig sand och sten med 75 °/o och
har en specifik yta (enligt Blaine) på mer än 8 000 cm2/g
mot ca 3 000 cm2/g för portlandcement.
Kalcinering förbättrar i allmänhet vulkaniska råvarors
puzzolanegenskaper, men i några fall blir förbättringen så
liten att den inte motiverar kostnaden för den. I
Texas-fabriken uppnådde man tillfredsställande resultat genom
kalcinering vid 590°C, men en produkt med optimala
egenskaper erhölls i detta fall vid 900°G. Produktens malbarhet
förbättrades också genom kalcinering vid upp till denna
temperatur. Alla material av lertyp måste kalcineras vid
mer än 540°C. Kaolin och lera av montmorillinittyp får
sålunda största aktivitet genom upphettning till 540—980°C,
men glas, erhållna genom sintring av lera vid ca 1 200°C,
tycks också kunna ha tillfredsställande egenskaper. All av
lera framställd puzzolan måste malas.
Det antas att ju mindre kornstorlek en puzzolan har,
desto mer aktiv är den, särskilt för minskning av betongs
svällning, men detta tycks inte vara riktigt. Vid målning av
Texas-fabrikens puzzolan så att dess specifika yta blev
mer än 12 000 cm2/g i stället för ca 8 500, som visat sig
idealiskt, uppstod svårigheter vid gjutning av betong inne-
hållande detta material; mera vatten fordrades och
betongens krympning vid torkning blev för stor.
Praktiskt taget alla råmaterial, som nu används av
tegelbruken, kan tänkas vara användbara till puzzolan. En
stor del av tegelbrukens maskinella utrustning kan
användas för puzzolantillverkning. Prov i liten skala kan
göras för utrönande av en tillgänglig råvaras lämplighet
(R L Nordmeyer i American Ceramic Society Bulletin
okt. 1954 s. 309). * SHl
Amerikanska högliållfasta stål. Under de senaste åren
har man framställt några stål som kan härdas och anlöpas
till mycket hög hållfasthet. De är särskilt avsedda för
landningsställ till flygplan. Stålen kan genomhärdas i
dimensioner på upp till 100 mm och har efter
värmebehandling en brottgräns över 140 kp/mm2. Deras föregångare var
krom-nickel-molybdenstålet SAE 4340. De första av dem
var HY-Tuf, B-514 och Cr-Ni-Mo-V-stål; senare kom Super
HY-Tuf som nu tillverkas med flera kolhalter. Vidare har
man föreslagit två andra stål Super TN-2 och 98BV 40 för
användning vid hög hållfasthet. Stålen har följande
sammansättning:
C
»/o
Mn
Si
Cr
Ni
Mo
»/o
V
SAE 4340 .......... 0,40 0,65 0,30 0,80 1,80 0,25 —
HY-Tuf ........... 0,25 1,35 1,50 0,25 1,80 0,40 —
Super HY-Tuf .... 0,40 1,30 2,30 1,40 — 0,35 0,20
0,47 1,28 2,42 1,11 — 0,42 0,25
B-5141 ............ 0,25 0,80 0,60 0,70 2,30 0,55 —
Cr-Ni-Mo-V-stål .. 0,30 0,90 — 0,75 1,85 0,45 0,10
Super Tn-2 ...... 0,40 0,85 0,60 1,45 2,20 0,50 —
98BV 4O2 .......... 0,42 0,85 0,55 0,90 0,75 0,50 0,06
1 med 0,70 °/o Cu; 2 med 0,0015 °/o B.
SAE 4340 härdas vanligen till 125 kp/mm2 brottgräns,
men man kan lätt uppnå 145 kp/mm2. Stålets slagseghet
blir emellertid då för låg. Många av de tidigare tillgängliga
stålen visade samma egenskaper, och man undersökte
därför möjligheterna att göra stål med god slagseghet efter
härdning till hög brottgräns genom ökning av kiselhalten.
Dessa undersökningar ledde till framställning av HY-Tuf
och sedan Super HY-Tuf med följande mekaniska
egenskaper:
0,2-gräns
Brottgräns
För-läng-
Kon- Slagseghet
trak- vid 20°C
kp/mm2 kp/mm2 ning •/• tion °/« Izod V-notch ftlb
SAE 4340 .......... ....... 122 126 141 45 35
HY-Tuf ........... ....... 133 161 131 49 30
Super HY-Tuf
0,40 °/« C ........ ....... 169 206 101 35 14
0,47 °/o C ........ ........ — 227 — 24 9,5
B 514 .............. ....... 129 160 14s 55 —
Cr-Ni-Mo-V-stål .. 173 121 48 —
1 50 mm; 2 25 mm provstav.
HY-Tuf och Super HY-Tuf liar härdats genom kylning i
olja från 930°G och anlöpning vid 290°C; Super HY-Tuf
med 0,47 °/o C har dock anlöpts 4 h vid 260°C. Används
290°C även för detta stål, blir dess brottgräns 224 kp/mm2
och slagseghet 11 ftlb. Man kan göra Super HY-Tuf med
0,49 °/o C och uppnår då 231 kp/mm2 brottgräns vid
slagsegheten 8 ftlb.
Det är inte fullt klart hur stor slagseghet som fordras
för stål till landningsställ. Aluminiumlegeringen 75S har
givit gott resultat trots att dess slagseghet är bara 5 ftlb.
Det är dock inte säkert att samma siffra är
tillfredsställande för stål. Det anses knappast troligt att man kan
framställa stål med en bättre kombination av brottgräns
och slagseghet än de nyaste höghållfasta stålens (A E
Nehrenberg i Materials & Methods okt. 1954 s. 100). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
