Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 27 september 1955 - Publiceringsingenjörer, av C Björkbom - Morgondagens föda, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
784
TEKNISK TIDSKRIFT
and Editors, Society of Technical Writers, Society of
Tech-nical Writers and Editors samt Technical Publishing
Society. Society of Technical Writers utger sedan 1954 en
egen tidskrift, Technical Writing Review.
Även om man vid flera universitet redan tidigare haft
speciella kurser för tekniskt skriftställeri, har dessa i
gemen varit av enklaste slag. Det är först Rensselaer
Institute som börjat ge en grundligare undervisning (Journal
of chemical education aug. 1955 s. 407—409).
C Björkbom
Morgondagens föda. Många pessimistiska uttalanden om
möjligheterna att i framtiden skaffa föda åt människorna
har byggts på ett tvådimensionellt resonemang, nämligen
en uppskattning av växternas produktionsförmåga på ett
givet markutrymme. Man har emellertid härvid förbisett
den tredje dimensionen, människans uppfinningsförmåga.
Man har uppskattat att hela världens växter årligen
producerar 400 000 Mt socker som primärprodukt. Härav
tillverkas 90 %> av vattenväxter och 10 % av landväxter. Av
den senare sockermängden alstras ca 67,5 °/o av skogarna
och 24,5 % av växter på odlad mark. Primärprodukten
omvandlas emellertid snabbt till andra växtprodukter eller
förbrukas som energikälla, bara en liten del kan utnyttjas
av djuren. Det beräknas att den är 2 °/o av landväxternas
fotosyntesprodukter. Hela mänskligheten utnyttjar endast
0,2 0/o av allt växtmaterial till föda, kläder, bränsle och
byggnadsmaterial.
Orsaken till att människorna använder en så liten del av
den rikedom, som växtvärlden tillverkar, är främst att
primärprodukten omvandlas till osmältbar strukturvävnad.
Ved består t.ex. av ca 60 °/o cellulosa, 30 %> lignin och
10 °/o hemicellulosa och har en kvävehalt på bara 0,1—
0,3 o/o. En annan orsak är att växtmaterialet snabbt
sönderdelas av bakterier och svampar. Det bör emellertid nu
vara möjligt att utnyttja dessa mikroorganismer för
reglerad nedbrytning av växtmaterial till produkter som
idiss-larna kan utnyttja.
Dessa använder i själva verket en metod av denna typ
vid smältning av sin föda. De saknar nämligen
cellulosa-nedbrytande enzym men har i vommen bakterier som kan
använda växtmaterial för uppbyggnad av sina celler och
vilka som energikälla utnyttjar nedbrytning av kolhydrat
till lägre fettsyror, såsom ättiksyra, propion- och
smörsyra, vilka djuren kan absorbera. Bakterierna utgör
dessutom en kvävekälla för värddjuret. Utom proteiner,
kolhydrat och fett tillverkar de alla vitaminer utom A och D.
Inte ens den mest effektiva idisslare kan emellertid
utnyttja cellulosa utan tillräcklig tillgång på smältbara
proteiner, ty utan dem kan bakteriekulturen i vommen inte
utvecklas. Djuren kan i själva verket smälta en
cellulosamängd bara ca 6 gånger så stor som proteintillgången. Är
denna otillräcklig, uppstår därför slöseri med foder. Det
största hindret för ökat utnyttjande av växtmaterial till
foder är därför strukturvävnadernas låga proteinhalt.
Redan 1891 visste man att vommens mikroorganismer
lever mycket gott i näringslösningar, innhållande amider i
stället för proteiner. Det dröjde emellertid nästan 50 år
innan man klart bevisat att ammoniumsalter och
karb-amid kan fylla en del av idisslarnas proteinbehov. Man vet
nu att upp till 40 °/o av proteinerna kan ersättas med
karb-amid, men det anses säkrast att inte använda mer än en
tredjedel karbamid.
Denna först på senare tid vunna kännedom är utan
tvivel av betydelse för jordbrukets ekonomi och utveckling i
tempererat klimat, men det kan mycket väl komma att
visa sig vara revolutionerande i tropiska områden. Där
finns en oerhörd rikedom på växtmaterial, men tillgången
på äggviteämnen, såväl vegetabiliska som animaliska, är
ytterligt knapp.
Näst knappheten på lämpliga kväveföreningar begränsar
den höga graden av växtmaterialets förvedning dess
användbarhet som näringsmedel. Om lignin i fri form ingår
i foder, verkar det starkt hämmande på vommens
mikroflora. Växtmaterialets värde som foder avtar därför snabbt
med stigande ligninhalt. Skiljer man vedens cellulosa från
ligninet genom kemisk behandling, kan den som bekant
användas till foder.
Det finns emellertid i naturen ett stort antal
mikroorganismer som uträttar samma sak utan kemikalier och
apparatur. Vednedbrytande svampar angriper antingen
cellulosan eller ligninet. De förra orsakar brunfärgning av
veden och kvarlämnar en spröd kolliknande substans med
hög ligninhalt. De senare gör veden vit och efterlämnar
nästan ren cellulosa. De ligninätande svamparna förtjänar
beaktande då de inte bara omvandlar ved till en smältbar
produkt utan dessutom tillvaratar dess kväve och anrikar
det i form av proteiner i sina celler.
Huvudproblemet är tydligen proteinförsörjningen. Kan
man lösa det, bör en ökning av kolhydrat- och
fettproduk-tionen, tillräcklig för jordens snabbt växande befolkning,
inte erbjuda större svårigheter. Tillgången på proteinhalt
tiga födoämnen är begränsad, och i många fall är
proteinernas sammansättning olämplig varigenom födan
utnyttjas dåligt eller brist på någon av de livsviktiga
aminosyrorna uppstår. I sådana fall kan kemisten hjälpa genom
att tillverka den felande aminosyran.
Enskilda födoämnen saknar bara några få av de väsent
liga aminosyrorna, och deras brister utjämnas oftasl
vid blandad kost. Uppnås inte proteinbalans på detta sätt,
kan den åstadkommas genom tillsats av syntetiska
aminosyror, varvid födan kan utnyttjas effektivare,
eftersom den aminosyra, som ingår i minsta mängd,
bestämmer det totala proteinbehovet; överskotten av de övriga
utsöndras.
De syntetiska aminosyrorna är racemiska, dvs. består av
lika stora mängder dextro- och levoform, medan alla
naturliga aminosyror är i levoform. Det har emellertid visat
sig att dextrosyrorna är ogiftiga och i vissa fall t.o.m.
kan utnyttjas. Medan bara levoformen av lysin, leucin,
iso-leucin, teonin och valin kan absorberas i djurkroppen,
kan även dextroformen av tryptofan, histidin, fenylalanin,
metionin och arginin utnyttjas mer eller mindre.
Metionin är den första aminosyra som fick kommersiell
betydelse i USA. Den har snabbt fått användning som
komplement i hönsfoder fattigt på metionin och cystin
vilka kan ersätta varandra. Den aminosyra, som det
troligen oftast är brist på, är emellertid lysin. Den finns i
otillräcklig mängd i alla vegetabiliska äggviteämnen utom
i ärtväxternas. Ensidig spannmålsdiet leder därför till
ly-sinbrist och ett synnerligen dåligt utnyttjande av matens
proteiner. Då emellertid animalisk äggvita innehåller
mycket lysin blir förhållandena mycket bättre för folk som
har tillgång även på kött.
Man har gjort åtskilliga försök att syntetisera lysin men
först på allra senaste tid har man nått fram till en metod
enligt vilken racemiskt lysin kan framställas ur de
lättillgängliga dihydropyran och hydroxibutylhydantoin.
Förfarandet synes väl lämpat för industriell drift, och
tillverkning i halvstor skala har satts i gång i USA.
För att kunna utnyttja även dextroformen, som är
värdelös som födoämne, delar man upp den racemiska
produkten i sina komponenter enligt känd metod efter reaktion
med ett optiskt aktivt ämne, t.ex. dextrokamfersyra. Det
isolerade dextrolysinet racemiseras genom upphettning
med en jonbytare, och processen upprepas tills praktiskt
taget allt lysin överförs till levoform.
Man lär ha funnit att tillsats av 0,2 % lysin till vetemjöl
ökar vetebröds halt av utnyttjningsbar äggvita med 70-—
100 »/o. Produkten kostar nu 12 $/lb, och detta anses väl
mycket för dess användning i vanligt vetebröd. Ett
amerikanskt bageri sätter emellertid lysin till ett specialbröd,
och detta uppges sälja bra (Chemical Engineering mars
1955 s. 144, F J Weiss i Agricultural & Food Chemistry
maj 1955 s. 388—394; Agricultural & Food Chemistry aug.
1955 s. 646, 648—649). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
