Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 3 januari 1956 - Andras erfarenheter - Föroreningselement vid ståltillverkningen i USA, av C S - Glimmer bunden med epoxiplast, av SHl - Erfarenheter vid jordtunnelbygge, av G Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
TEKNISK TIDSKRIFT
måste hållas inom eller under vissa gränser för att stålet
skall få önskvärda tekniska egenskaper. Med undantag för
fosfor i sura och svavel vid alla tillverkningsprocesser kan
elementens halter lätt hållas under kontroll. Svavelhalten
kan dock regleras genom ökad kalktillsats, som i viss mån
betingar en fördyring av processen, och kan i nödfall inom
vissa gränser kompenseras genom höjd manganhalt.
Svavel inkommer lätt genom skrotet, speciellt genom
dylikt i vilket automatstål med förhöjd svavelhalt ingår. I
varje fall tycks svavel redan börja bli ett allvarligt
problem för många av de amerikanska järnverken icke minst
genom att tillgången på svavelren koks minskar och
svavelhalten i eldningsoljan för martinverken synes tendera
att stiga. Härtill kommer den inledningsvis nämnda
föroreningsrisken med de metalliska elementen.
Visserligen är krom, koppar, molybden, nickel och
vanadin avsiktligt använda värdefulla legeringselement, men
deras närvaro i kolstål kan ofta medföra försämring av
stålets kvalitet exempelvis i fråga om yta, kallformning
och svetsbarhet. Särskilt farliga är sådana element som
antimon, arsenik, bly och tenn. Koppar kan erhållas genom
tackjärnet men huvudsakligen genom skrotet. Detsamma
gäller nickel och krom.
Tenn, som måste anses mycket farligt, inkommer genom
skrotet, som ofta innehåller förtent plåtskrot och
eventuellt lagermetaller från skrotade maskindelar. Vissa
malmer, t.ex. från Michipicoten i Kanada, innehåller 0,075 %>
tenn. Molybden kommer via skrotet och detsamma gäller
antimon, när skrotet är förorenat med lagermetaller. Vissa
malmer från södra USA och utlandet innehåller arsenik.
Dessa föroreningar kan efter sitt beteende i stålbadet
under oxiderande betingelser och under basisk slagg
uppdelas i följande grupper:
stabila oxidbildare, såsom Al, B, Si, Ti, V och Zr, kan
förslaggas och därigenom elimineras ur badet;
element som delvis förslaggas, såsom Cr, Mn, P och S;
element som ej kan förslaggas och således kvarstannar i
badet, såsom Co, Cu, Mo, Ni, Sn och W, möjligen även
Sb och As;
element som separerar från både bad och slagg, såsom
Cd, Pb och Zn.
Zink, som egentligen hör samman med Cr, Mn, P och S
separerar från både bad och slagg på grund av sin låga
kokpunkt 970°C. Bland elementen i denna grupp är dock
Pb och Zn farliga för basiska martinugnar därför att Zn
förkortar livslängden hos valven m.m. och bly sipprar in
i bottnen och där förorsakar besvär. De element, som inte
förslaggas, bör man hålla under kontroll vid tillverkning
av kvalitetskolstål. Detta sker genom sortering av
köpskrotet och lämpligt val av råmaterial. Järnverk med
tillgång till jungfruligt material i form av tackjärn,
bessemer-eller thomasmetall är därför bättre rustade att möta högre
krav på frihet från föroreningselement än andra (Iron &
Coal Trades Review 9 sept. 1955 s. 611—614). C S
Glimmer bunden med epoxiplast. Enligt uppgift har
re-konstituerad glimmer, bunden med epoxiplast, bättre
termiska, kemiska, mekaniska och elektriska egenskaper än
motsvarande material, bundna med schellack eller alkyder.
Silikonbunden glimmer tål dock högre temperatur. Mate-
rialet tillverkas i såväl stel som böjlig form. Sluthärdat
finns det i plattor, halvhärdat i plattor, rör eller andra
former. Den böjliga formen görs i plattor eller banà som
kan härdas genom kortvarig upphettning till relativt låg
temperatur (Material & Methods juni 1955 s. 112—113). SHI
Erfarenheter vid jordtnnnelbygge. Järnvägen Stavne—
Leangen i Norge kommer att vid Tyholt passera en ca
2 785 m lång tunnel, varav 268 m i lerjord. Av den senare
delen har 78 m utförts av betong i öppen skärning och vid
återstoden har använts sköldframdrift. Skärningen
utfördes med släntlutningar 1 : 2 jämte avtappningar. Under
schaktningen och betonggjutningen användes
elektroosmo-tisk dränering.
Under ockupationstiden anförtroddes en tysk
specialfirma att utföra jordtunneln. Man började med ett 20 m
djupt schakt mitt på tunnelsträckan och avsåg att
därifrån driva tunneln åt båda hållen. Efter uppnått fullt
djup rasade emellertid schaktet samman och blev fyllt
med omrörd lera.
Geotekniska undersökningar hade legat till grund för
valet av sträckning; man kunde dock inte undvika att
komma in i en jäslerelins. Jorden består i övrigt av mjäla
och grov lera med tunna skikt och tjocka linser av mjäla.
Efter 110 m indrift skulle man vara framme vid ett minst
10 m tjockt lager av jäslera, beläget 20 m under markytan,
fig. 1.
Skölden utgjordes av ett i båda ändarna öppet 5 m
långt stålrör med 8 m utvändig diameter. Det sköts framåt
med tjugo 100 t domkrafter. Avhåll erhölls mot en ring av
14 sammanbultade 26 cm tjocka och 75 cm breda
betong-ringelement, som — fogade med snabbindande cement —
utfördes omedelbart efter stålröret. Innanför denna ring
göts därefter på platsen en 40 cm tjock, armerad,
vattentät betongring. Mellan de båda ringarna inlades en
asfaltisolering. Sköldröret var avdelat i tre våningar med hjälp
av två arbetsplattformar, vilka även tjänade till skydd för
arbetarna mot ras.
Så länge man höll till i fast lera, gick det bra att gräva
med tryckluftspadar, men i lös lera övergick man till en
speciellt konstruerad kniv, utförd i halvcirkelform av
8 X 50—60 mm stål. Med detta redskap nåddes en liten
anliggningsyta mot leran och därmed liten adhesion.
De första 90 m av tunneln, då lerans skärhållfasthet var
8—10 t/m2, drevs utan övertryck. Indriften var 4,5 m/vecka.
Ett ras inträffade därefter, beroende på att en 1"
vattenledning över tunneln hade fått ett brott. För att kunna
forcera det vattenrika lerlagret med dess höga
porvattentryck utfördes 30 m bakom skölden en 3 m betongvägg
med slussar för folk och material. Innanför denna vägg
drevs därefter arbetet under först 0,9, sedan 1,1 at ö. Det
sistnämnda vållade emellertid uppblåsning av luft och
bildande av kratrar i ovanförliggande terräng. Man måste
då sänka trycket till 0,8 at ö men sedan terrängen belastats
med ca 1 m sten och lera, kunde trycket ånyo ökas till
0,9 at ö. Vid passerandet av det tyska schaktet höjdes
trycket till 1,2 at ö; även här måste marken belastas.
Efter ett två månaders stopp medan den inre
betongringen göts, inträffade ett ras, varvid uppstod ett 4—5 m
hålrum i leran. Hålrummet fylldes med träull och trycket
Fig. 1. Längdprofil av tunnelbygge i lera vid Tyholt i Norge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
