Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 3 januari 1956 - Andras erfarenheter - Erfarenheter vid jordtunnelbygge, av G Lbg - Stabilisering av polyestrar mot ljud, av SHl - Böcker - Djuphavsskeppet, av N Lll - Fotografisk årsbok 1956, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i O januari 1956
ökades till 1,5 at ö, vilket dock blev för mycket och
vållade ny uppblåsning genom det 12 m tjocka lagret av
omrörd lera i tyskschaktet. Högsta övertrycket under arbetet
uppgick till 1,8 at ö.
När man kom in i flytjorden blev arbetet svårare. Man
började suga ut den lösa jorden. Skölden ville sjunka och
måste ges riktning 47 °/m uppåt. Jordens adhesion mot
skölden blev så stor att den följde med vid dennas
fram-skjutning. Det blev då hålrum, som man försökte fylla
genom injektion, vilket medförde ojämn belastning på och
sprickbildning i betongringarna. Man prövade att införa
olja utanpå sköldplåten genom ett rörsystem, men
misslyckades, emedan munstyckena täpptes av lera.
Från bergsidan drevs tunneln tills 4,0—0,5 m berg
återstod. För att hindra luftutblåsning genom tunneln vid
genomslaget utfördes betongväggar även i bergtunneln, så att
man erhöll en tryckkammare. Tunneln utvidgades där för
att få plats för demontering av skölden. Berget var trasigt
och bestod av grönstensskiffer med kvartsitskikt. Då
skölden kom fram till bergväggen, borttogs denna med
kilning och försiktig sprängning.
Ojämna sättningar och belastningar krävde vissa
förstärkningar i tunnelns inre del. Säkerhetsgraden mot ras
har legat nära 1,0. Vid sköldens framdrivning blir den
närmaste flytjorden omrörd och förlorar hållfasthet. Ett ras
kan börja lokalt intill skölden men sprida sig upp till
markytan. Rasrisken är störst efter en tids stillestånd,
övertrycket i arbetskammaren måste vara större än
porvattentrycket (H Hartmark i Teknisk Ukeblad 1955 h. 27
s. 565). G Lbg
Stabilisering av polyestrar mot ljus. Genomskinliga
glasfiberarmerade polyestrar används i växande
utsträckning till tak och mellanväggar. Dessa material har
emellertid nackdelen att gulna genom solljusets inverkan. Orsaken
härtill är av ultraviolett ljus initierade reaktioner.
Stabilisering av plasten bör därför kunna uppnås genom
inblandning av ett ämne, som utan att självt förändras, starkt
absorberar ljus med våglängder på 290—390 mji, vilket visat
sig mest aktivt. Ljus med våglängd över 390 mjx har visat
sig vara utan verkan. Vidare är det tänkbart att den vid
polymerisationen använda initiatorn kan påverka plastens
hållbarhet.
Vid en amerikansk undersökning har det bl.a. visat sig
att den hållbaraste polyestern fås med fast bensoylperoxid
och ferf-butylhydroperoxid. Plast, framställd med
ben-soylperoxidpasta (50 °/o peroxid i trikresylfosfat) som
ini-tiator, gulnar fortare vilket måste bero på att
trikresylfos-fatet har ogynnsam verkan. Vidare har man funnit att
tenn har någon stabiliserande effekt, medan bl.a. kobolt,
mangan och järn avsevärt påskyndar plastens gulnande.
Av en stabilisator måste man utom dess skyddsverkan
fordra att den är blandbar med polyestern, vattenolöslig,
färg- och luktlös. Bland de ämnen, som uppfyller dessa
fordringar, visade några följande stabiliserande verkan:
Tillsatt Genomsläpplighet
mängd vid 440 m M’
ursprunglig efter
1000 h
°/o % °/o
Utan tillsats ............................. — 87 61
Acetylsalicylsyra ........................ 1,0 88 64
5,0 88 54
Fenylsalicylat ........................... 0,1 88 67
0,5 88 51
5,0 88 80
2-hydroxibensofenonderivat A ........... 0,1 87 77
0,2 87 76
0,5 87 80
2-hydroxibensofenonderivat B ........... 0,1 87 75
0,2 89 80
0,3 89 83
Vid fullständig genomskinlighet skall genomsläppligheten
för ljus av 440 mjx vara 92 °/o. Av de provade stabiliserings-
13
medlen var 2-hydroxibensofenonderivaten effektivast;
fenylsalicylat är också ganska bra. Flera andra ämnen, t.ex.
fenyl-a-resorcin, resorcinolmonobensoat och
salicylalde-hyd, har visserligen ganska stark absorption i ultraviolett
men är inte effektiva stabilisatorer, antagligen därför att
de förstörs av ljuset (R T Dean & J P Manasia i Modern
Plastics fcbr. 1955 s. 131—138). SHl
Böcker
Djuphavsskeppet, av Georges Houot & Pierre Willm.
Strömbergs, Stockholm 1955. 266 s., ill. 21,50 kr.
Boken är en översättning från det franska originalet "Le
Bathyscaphe", vilket namn kommer från de grekiska orden
"båthus" (djup) och "scaphos" (skepp), samt handlar om
förff:s nedstigning med denna specialkonstruerade och i
vattnet vertikalt rörliga ubåtsliknande apparat till förut
av levande människor ouppnådda stora djup.
Djuphavsforskningen har liksom många andra
vetenskapsgrenar nått långt under det innevarande seklets
första hälft. 1934 nåddes det första märkliga resultatet, då
det lyckades amerikanarna Beebe och Barton att gå ned
till 923 m djup i en batysvär, som sänktes och höjdes med
en kabel från ett moderfartyg.
Utvecklingen av frifarande dykfarkoster har gått
storartat framåt mycket tack vare den belgiska Fonds
National de la Recherche Sientifique. Denna forskningsfond
(F.N.R.S) bekostade 1946 byggandet av batyskafen "F.N.
R.S. II", varmed förutnämnde Barton en gång nådde 1 380
m djup. Professorerna Piccard och Cosyns gjorde däremot
föga lyckade dykningar med denna farkost, som
uppvisade många brister. Detta ledde till att 1950 en
överenskommelse träffades mellan franska marinministern och F.N.
R.S. om en genomgripande ombyggnad av "F.N.R.S. II"
vid örlogsvarvet i Toulon. Sedan franska marinen
genomfört en första serie av minst tre dykningar skulle
äganderätten till den till "F.N.R.S. III" omdöpta batyskafen
övergå till Frankrike.
I boken beskrivs alla de konstruktiva svårigheter, som
varit förenade med ombyggnaden, men som fransmännen
slutligen lyckades bemästra. Dykfarkosten i fråga består
av ett 16 m långt flytskrov, fyllt med bensin, och en vid
dettas undersida fäst observationssfär av stål med plats
för ett par personer. Försöken med "F.N.R.S. III" började
omedelbart efter dess färdigställande i juni 1953 med
sjöofficeren kapten G Houot som befälhavare och
mariningenjören P Willm som närmaste medhjälpare och
teknisk expert. Dessa båda lyckades den 14 augusti 1953 i
Medelhavet gå ned till 2 000 m djup. För att prova
batyskafen på ännu större djup förlades försöken i början av
1954 till Atlanten utanför Dakar, där den 15 februari Houot
och Willm triumferande kunde meddela, att de lyckligen
nått 4 050 m djup och landat på oceanens botten.
Boken är både tekniskt vederhäftigt skriven och samtidigt
medryckande, försedd med välreproducerade instruktiva
fotografier av djur- och växtlivet på olika djup samt med
ritningar till batyskafen. Den kan varmt rekommenderas
till alla av djuphavsforskning intresserade. N Lll
Fotografisk årsbok 1956, 11 :e årg., redigerad av Lars
Wickman. Nordisk Rotogravyr, Stockholm 1955. 292 s., ill.
12 kr.
I denna årgång finns uppsatser om modefotografi,
fotografering med snabba filmer, färgfotografi i fjällen och
på sjön, framställning av tidskriftsomslag i färg,
kamerajakt på högvilt, Andrée-reportaget, amatörer som
tidningsfotografer och om bilderböcker. Av mera teknisk art är
uppsatser om fotografins utveckling, fotografiskt
textiltryck och tillverkning av skolfilmer med teckning och
modeller.
De tekniska notiserna innehåller korta uppsatser om
smalfilmning, de olika möjligheterna att framställa färg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
