Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 28 februari 1956 - Korrosion av stål i jord, av O Arrhenius - Separering av klyvningsprodukter genom rekyl - En kvistisolerande grundfärg för trä - En vakuumugn för 150 t stål - Gummiöverdragen cellulosafiber - Avsaltning av havsvatten genom zonfrysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
, TEKNISK TIDSKRIFT
fattar nu något flera data än de publicerade)
visar, att intet talar emot användningen av de
amerikanska resultaten.
Ett mycket intressant och stort material finns
i våra arkeologiska samlingar. Från vissa platser
känner man nästan bara defekta förrostade
föremål, från andra delar av landet är gravarna
fyllda av väl bibehållna järnfynd. En jämförelse har
gjorts mellan frekvensen av bibehållna föremål
och den på grund av markens resistivitet väntade
korrosionen. En förvånande god
överensstämmelse föreligger. En detaljstudie av detta
material skulle troligtvis ge mycket intressanta
resultat.
Det gäller alltså att bestämma markens
resistivitet, pH och andra egenskaper. För
bestämningen av pH har sedan länge standardiserade
metoder använts, likaså för bestämning av
redoxpotentialen. För bestämning av markens
resistivitet har en hel mängd metoder sett dagen. I
princip kan man skilja mellan bestämning av
resistiviteten i extrakt och i jord. Vid första
anblicken synes den sistnämnda metoden vara den
mest lockande, men man måste då bestämma
resistiviteten vid viss fuktighetshalt, sålla jorden
till viss finhetsgrad osv. I sand och grusjordar
är en dylik bestämning svår att genomföra.
Därför har för de här utförda
undersökningarna extraktionsmetoden använts. För
mineraljordar har förhållandet jord—vatten valts till
1 : 1 och för humusjordar 1 : 5. Det vill synas,
som om i närheten av dessa värden av
förhållandet vatten : jord förändringen av
resistiviteten blir mycket ringa, när man ändrar
utspädningen.
Enligt denna metod har 30 000—40 000
jordprov från platser för blivande
kraftledningsstolpar undersökts. Dessutom har ca 10 000
matjordsprover från olika delar av landet provats.
Slutligen har från platser, där man ämnar
använda stålkonstruktioner i mark, ca 2 000 prov
inkommit. Av detta material finner man, att
Norrland och Småland har jordar med hög
resistivitet, under det att Skåne och Mälardalen,
öster- och Västergötland har låg. Många
undantag finns emellertid. Jordar bestående av
alun-skiffermaterial, jordar med kis och de
norrländska alunjordarna jämte gyttjejordar är i
allmänhet aggressiva (låg resistivitet). Likaledes har
det visat sig att jordar, uppkomna genom
anhopning av mänskligt avskräde, är farliga ur
rostningssynpunkt. Stockholm med sina
"oren-lighetsplatser" runt Stadsholmen, jordar
bestående av uppmuddrat kloakslam osv. är
synnerligen farliga.
Älven har i allmänhet högre resistivitet än
matjorden. Det är humusinnehållet, som härvidlag
är verksamt. Men olika humus har mycket olika
egenskaper. Sålunda visar det sig, att humus av
löv från våra vanligaste träd har mycket lägre
resistivitet än humus av barr från tall och gran.
I så fall skulle rostningen gå snabbare i
lövhumus än i sådan uppkommen av barr! Mot
detta talar den förut nämnda observationen, att
fornsaker av järn rostar mindre under björk än
under gran. Björk ger emellertid en betydligt
mer fosfatrik markvätska än tall och gran, och
det kan tänkas att fosforsyran här verkar
skyddande.
Att olika lager av samma mark har olika
egenskaper är ur rostningssynpunkt ett viktigt
faktum, då genom kontakt med de olika lagren lätt
lokalelement uppstår.
Inom vissa områden av landet (Skåne och
Mellanbygden samt kisrika områden) finner man
mycket starkt aggressiva jordar. Ur
undersökningssynpunkt kan de i vissa fall vara svåra att
påvisa, då de först efter oxidation i luft blivit
aggressiva.
Man kan emellertid ej dra några exakta, lokalt
gällande slutsatser av dessa allmänna regler
utan måste för varje plats undersöka
förhållandena.
Samtidigt med dessa undersökningar har också
pH hos jordprov bestämts. Här visar det sig, att
den gamla regeln om sambandet mellan
vegetation och markreaktion bekräftas, östsamhällen
är svagt sura till neutrala, grässamhällen sura,
rissamhällen och högmoss-samhällen starkt sura.
Älven är nästan alltid mer alkalisk än
matjorden. Dessutom har grundvattnets läge,
jordart m.m. bestämts.
Ett försök har sålunda gjorts att sammanställa
en del markegenskapers fördelning inom landet
och att ta reda på dessa markegenskapers
inverkan på korrosionen.
Separering av klyvningsprodukter genom rekyl kan
ske, om bränslets kornstorlek underskrider
klyvningsprodukternas fria väglängd i bränslet, som är 8 [A i U3Os.
Använder man som bränsle fluidiserad uranoxid med en
kornstorlek under 1 |x, skiljs klyvningsprodukterna helt
och hållet från uran och plutonium.
En kvistisolérande grundfärg för trä, som är gjord
av fenol- och vinylharts, kan strykas med pensel och
torkar på 15—30 min. Kåda från kvistar påstås inte
missfärga täckfärgen, om grundfärgen läggs något tjockare
över kvistarna.
En vakuumugn för 150 t stål används i Tyskland. Det
smälta stålet tappas under vakuum och dispergeras härvid
så att de lösta gaserna, särskilt väte, avges.
Gummiöverdragen cellulosafiber kan framställas
genom utfällning av butadien-akrylnitrilgummi på fibern.
Efter vulkning används denna bl.a. till oljebeständiga
packningar.
Avsaltning av havsvatten genom zonfrysning provas
i USA. Förfarandet är en ömvändning av zonsmältning
(Tekn. T. 1954 s. 375), eftersom man utnyttjar en
vandrande frusen zon i stället för en vandrande smält zon.
Salterna i havsvattnet anrikas i den flytande fasen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
