Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 13 mars 1956 - Svensk kemisk industris inriktning, av Olof Sundén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
krävande alternativet innebär att man inriktar
produktionen på serievaror och produkter, för
vilka hög kapital- och intelligensinsats men liten
arbetstidsinsats fordras.
Vill ett land som Sverige söka hålla ett visst
försprång i socialt och ekonomiskt avseende
framför flertalet europeiska länder, synes det
därför ofrånkomligt att det allmänna ägnar
större intresse åt den kemiska industrin och att
denna förkovras och koncentreras till effektiva
företag, så att dess nationalekonomiska
förädlingsandel snabbt kan höjas från nuvarande
5 % till de 10 %, som USA:s och Tysklands
kemiska industrier snart uppnår.
Utvecklingstendenser inom kemisk produktion
Vissa kemiska produkter, såsom svavelsyra,
klor, soda och konstgödsel, når sällan den
slutliga konsumenten i oförändrat skick utan är
mellanprodukter eller hjälpmaterial. Andra, t.ex.
färgämnen, ingår som sådana i slutprodukten
men som "regulativa" material vilka
nyanserar dem. Plasterna, inklusive mjukningsmedel,
elaster och fibrer, når visserligen inte
konsumenten som kemikalier, utan formas först, men i
slutprodukterna, plastpartiklar, gummivaror och
tyger, ingår de som "konstitutiva" material av
samma typ som t.ex. stål, cellulosa, glas och
cement.
Det är därför inte förvånande att
världsproduktionen av plaster nu är uppe i 7 Mt/år, medan
motsvarande siffra för färgämnen aldrig
överstigit 0,35 Mt/år.
Kravet på produktsamordning och en abnormt
stor nyhetsfrekvens är, förutom servicebehovet,
kännetecknande för de regulativa materialen. Ett
sådant byter avnämaren lätt och gärna mot ett
nytt, även om detta erbjuder bara mindre
tekniska eller ekonomiska fördelar. För byte till ett
nytt konstitutivt material inoin en formgivande
industri fordras däremot synnerligen tungt
vägande skäl.
Färger och andra regulativa material tror
många är de små produkterna med det höga
värdet och de goda marginalerna. När man
framhåller den schweiziska läkemedels- och
färgämnesindustrin som mönster för svensk kemisk
industri bör man emellertid beakta att dessa
schweiziska industrier 1953 hade ett
produktionsvärde av ca 700 Mkr., dvs. omkring hälften
av den svenska totala kemiska industrins. Dess
förädlings- och produktionsvärde per anställd
var inte nämnvärt större än motsvarande värde
för hela den svenska kemiska industrin.
Produktionsstegringen i hela världen för färgämnen var
1938—1953 bara 35 % mot 650 % för plaster i
inskränkt bemärkelse.
Det torde därför vara långt ifrån säkert att man
i Sverige gjort någon katastrofal
nationaleko-misk förlust genom att ej ha satsat på färg-
, TEKNISK TIDSKRIFT
ämnen och andra regulativa material i större
utsträckning. Endast de, som används inom
järn-och skogsindustrierna, torde här ha några
framtidsutsikter, t.ex. vissa legeringsämnen och
timmer.
Den minsta ekonomiska fabriksstorleken för
tillverkning av konstitutiva kemiska material,
t.ex. cement och plast, är givetvis betydligt större
än för färgämnen men dock liten i förhållande
till konsumtionsintensiteten. Konsumtionen av
ett allmänt användbart konstitutivt material blir
så stor, att man inom de stora länderna måste
bygga flera fabriker för tillverkning av samma
produkt.
I stället för en fabrik på 100 miljoner
människor, som tycks räcka för t.ex. färger och
andra regulativa kemiska material, behövs en
fabrik på 10 miljoner människor för konstitutiva
kemiska material och för cement t.o.m. en på
en miljon. Man har därför i ett land som Sverige
en betydande chans att bygga upp egen
organisk-kemisk industri. Även om tillverkningen nått
sådan storlek att vissa konstitutiva organiska
produkter är konkurrenskraftiga, kvarstår
emellertid en svårighet, nämligen kostnaden för en
forskning, som måste betalas av relativt få
konsumenter.
Det övertag, som de stora kemiska
industrikoncernerna tidigare haft genom tillgången på
egna kemiska halvfabrikat, såsom ammoniak,
klor, fenol, går förlorat genom att de kan köpas
till internationellt pris även i Sverige och
framför allt genom att anläggningar för tillverkning
av konstitutiva material blir så stora, att de
åtminstone i ett framskridet utvecklingsstadium
själva till stor del måste framställa sina
halvfabrikat. En liknande utveckling har ju redan
skett för vissa produktionshjälpmedel, såsom
gödsel, då gödselfabriken numera så gott som
undantagslöst själv tillverkar svavelsyra,
salpetersyra och ammoniak.
Genom att primära råvaror, såsom olja och kol,
blir direkta utgångsmaterial för en
fabrikationsenhet, har konkurrensläget för de mindre
länderna starkt förbättrats. Det hävdas ofta, att vi
i Sverige lyckats bara med produktion av äldre
material, såsom järn och stål, cement, cellulosa,
glas, på grund av våra goda råvarutillgångar för
dessa varor. Häremot kan invändas, att värdet av
den koks, det kol och den soda vi måst
importera för produktion av dessa varor i de flesta
fall betytt mer för slutproduktens pris än t.ex.
värdet av oljan och koksen betyder för priset
på många plastprodukter.
Utvecklingstendenser inom kemisk forskning
Utmärkande för konstitutiva material är, att
de har en mycket stabil marknad när de en gång
blivit inarbetade och accepterade. Detta betyder
inte, att forskning skulle vara onödig för dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
