Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 13 mars 1956 - Nya metoder - TV-överföring av skärmbilder, av DH - Provning av lagerkärls korrosion, av SHl - Metallbågsvetsning av aluminiumlegeringar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
, TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Med TV överförd skärmbild av en lunga med tumör.
Inopererade silverklämmor syns väl på stillbilden ocli
framträder på grund av rörelser än tydligare på
TV-skärmen.
kunde de mycket små silverklämmorna (V-formade, varje
ben ca 6 mm långt och ca 0,8 mm tjockt) mycket tydligt
iakttas på TV-skärmen, fig. 2. Man såg t.ex. hur de rörde
sig när hjärtat pulserade.
De hittills gjorda försöken har således givit goda resultat.
Problemet att nå tillräcklig känslighet hos TVR, så att de
svaga genomlysningsbilder som orsakas av tjocka
kroppsdelar kan återges, kan anses vara löst utom för ovanligt
svåra fall.
Det allvarligaste problemet vid TVR är för närvarande
den begränsade upplösningsförmågan. Man hoppas
emellertid även kunna överbrygga detta problem genom att
bygga ett än bättre TV-system (H Wallman i årsrapport
1954—1955 till Riksföreningen för Kräftsjukdomarnas
Bekämpande. DH
Provning av lagerkärls korrosion. I ett fall önskade
man följa korrosionen hos ett lagerkärl av 2,5 mm
rostfritt stål innehållande 2 t rykande salpetersyra. Kärlet var
ca 0,9 m i diameter och ca 2,4 m långt. Genom mätning
av ändringen i plåtens resistivitet kan man konstatera en
tjockleksminskning på 2,5 [.i genom användning av en
Kelvins dubbelbrygga och en mikroamperemeter med
förstärkare som nollinstrument. Med en resistans i kärlväggen på
ca 0,2 milliohm fordras en strömstyrka på 500—1 000 A
för tillräckligt spänningsfall mellan mätpunkterna. Som
strömkälla används därför en 24 V ackumulator som kan
ge 1 380 A under 1 min.
De kontakter, mellan vilka resistansen mäts, är svetsade
på kärlets utsida. Mätningar kan göras runt kärlets
omkrets och på en tredjedel, två tredjedelar av dess längd
eller på hela denna längs åtta olika generatriser, jämnt
fördelade på mantelytan. Härigenom kan korrosionen
bestämmas på kärlets hela insida, och skillnaden mellan
angreppet i vätske- och gasrummet kan iakttas. Som
referensmotstånd använder man ett annat likadant kärl för att
fel inte skall kunna uppstå t.ex. genom materialets åldring,
temperaturändringar och andra faktorer vilkas inverkan
inte kan förutses.
Metoden ger kontinuerlig upplysning om materialets
korrosion. Fel, orsakade genom beläggningar, kan inte uppstå
och korngränskorrosion kan konstateras säkrare än
genom vägning.
Det anses att denna mätteknik kan bli av värde för
periodisk kontroll av korrosionen hos t.ex. ångpannor och
reaktionskärl i kemiska fabriker. Tidigare har den
till-lämpats på i marken nedlagda rörledningar. Metodens
användbarhet begränsas av att kärlen inte får hanteras
sedan mätningarna börjat, då stötar kan ändra materialets
resistivitet (Chemical & Engineering News 28 nov. 1955
s. 5152—5153). SHl
Metallbågsvetsning av aluminiumlegeringar.
Smält-svetsning med gas var ända till för något tiotal år sedan
den enda svetsmetod som användes i större utsträckning
för aluminiumlegeringar. Man ansåg länge att
metallbågsvetsning är olämplig och att den, utom för renaluminium,
ger fogar med mindre hållfasthet än grundmaterialets. Det
synes emellertid nu klart att metallbågsvetsning kommer
att utnyttjas i växande utsträckning därför att metoden är
enkel och pålitlig samt inte minst därför att den på
senaste tid har förbättrats.
Till på senaste tid användes vid svetsning av aluminium
och dess legeringar bara likström med elektroden positiv.
Det har emellertid visats att man också kan använda
växelström med medelhög frekvens (150—750 Hz) eller ström
från en vanlig växelströmsgenerator, överlagrad med en
högfrekvent ström. Ingen av dessa metoder utnyttjas
visserligen ännu mera allmänt, men man kan vänta att den
sistnämnda av dem skall få växande användning.
Ett av de viktigaste framstegen vid utveckling av
svetstekniken för aluminium är användning av betydligt större
svetsströmmar än de elektrodtillverkarna rekommenderar.
Man använder t.ex. 280—350 A för 4,9 mm elektroder och
300—360 A för 5,9 mm. Metallförlusten genom sprut blir
relativt stor, och utspädningen av svetsmetallen med
grundmetall blir 80 % eller mera, men svetsningen kan
utföras snabbare, inträngningen blir djupare, och svetsens
hållfasthet blir ofta större. Med denna teknik kan man
utan förvärmning stumsvetsa t.ex. 16 mm aluminiumplåt
i två strängar med 5,9 mm elektrod.
Aluminium kan numera svetsas vid stål. Härvid rengörs
detta och överdras med ett tunt aluminiumskikt, varefter
man kan svetsa med en lämplig elektrod. Svetsar, utförda
på detta sätt, blir något porösa, men fogens hållfasthet blir
ungefär lika stor som vid bultsvetsning av aluminium.
Genom studium av svetsmetallens utspädning samt
sambandet mellan svetsens sammansättning och dess tendens
att spricka har man funnit att sprickbildning kan
undvikas, om t.ex. aluminium av HlO-typ svetsas med en
kisel-haltig c-lektrod och utspädningen hålls under 80 °/o vid
10 o/o kiselhalt eller under 55 °/o vid 5 % kiselhalt. Vid
användning av växelström med överlagrad
högfrekvens-ström kan de angivna gränserna överskridas, och man har
därför gjort en aluminium-kiselelektrod med 10 °/o Si i
kärnan och en beläggning som ökar svetsmetallens
kiselhalt.
Utom kiselhaltiga elektroder används sådana av
renaluminium (99,5 %>) och av aluminium med 1.25 °/o mangan
eller koppar. Den första typen används vanligen vid
svetsning av renaluminium, den andra för
aluminium-manganlegeringar och den tredje för legeringar av Duralumin-typ
och för reparation av gjutstycken av kopparhaltiga
legeringar.
Man har ännu inte funnit någon elektrod som är fullt
tillfredsställande vid svetsning av
aluminium-magnesium-legeringar. En elektrod med 7 °/o Mg tillverkas visserligen,
men den ger stumsvetsar vilkas hållfasthet är avsevärt
mindre än den som uppnås vid gasbågsvetsning. Bättre
resultat uppnås inte heller vid metallbågsvetsning med
kiselhaltiga elektroder.
Man kan emellertid svetsa legeringar, innehållande upp
till 3 %> Mg, med 5 °/o Si- eller 1,25 °/o Mn-elektroder, och
får då fogar som glödgade har nästan lika stor hållfasthet
som grundmetallen (W I Pumphrey i Light Metals sept.
1955 s. 316—317). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
