Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 20 mars 1956 - Andras erfarenheter - Värmeisolering av glasugnar, av SHl - Låglegerade ståls resistens mot korrosion, av SHl - Flytande konstgödsel, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
, TEKNISK TIDSKRIFT
Andras erfarenheter
Värmeisolering av glasugnar. Under många år har det
ansetts olämpligt att isolera glasugnar därför att det
eldfasta materialet inte har tålt den högre temperatur som
härvid uppnås. Följden blir stenar, sliror och andra fel
hos glaset. Dagens eldfasta material har emellertid helt
förändrat situationen så att fullständig isolering av
glasugnen nu tycks vara den mest lovande åtgärden till
förbättring av glastillverkningens ekonomi. Detta gäller
särskilt vid eluppvärmning.
Väggar och botten i vannans smältdel har hittills sällan
Isolerats annat än vid tillverkning av färgat glas eller
specialglas. Andra delar av ugnen har dock med framgång
isolerats under flera år. På senare tid har man emellertid
i flera amerikanska glasugnar utfört smältdelens botten av
smältgjutet högeldfast material, främst därför att den
blivit ugnens svagaste punkt genom höjning av temperaturen
och belastningen. Genom att det smältgjutna materialet
nöts mindre och därför bibehåller större tjocklek samt
genom smältans isolerande verkan sparar man dessutom
bränsle.
Isolering av vannans väggar är en ännu nyare åtgärd vars
verkan ännu inte är slutgiltigt utredd. Hittills tycks
emellertid erfarenheterna vara goda. I två fall, ugnar för
smältning av specialglas av mycket hög kvalitet, fann man
sålunda att isoleringen medför minskning av det eldfasta
materialets slitning. Särskilt de vertikala skarvarna mellan
blocken angrips betydligt mindre än normalt. Man tror
att orsaken härtill är en minskning av
konvektionsströmmarna. Dessa anses nödvändiga för god blandning av
glassmältan, men en minskning av dem intill ugnsväggen tycks
inte ha ogynnsam effekt.
Gaskanaler och valv har länge vållat bekymmer och gör
det alltjämt. Det är i allmänhet olämpligt att använda
poröst material i avloppskanaler, genom vilka gaser
innehållande alkaliångor passerar. Ångorna pressas nämligen
in i materialets porer, kondenseras i dessa och angriper
det eldfasta materialet så att det faller sönder. Kommer
något av produkterna in i glaset, får detta stenar eller
sliror.
Smältgjutna eldfasta material kan emellertid isoleras så
att de hålls vid ugnstemperatur utan förlust av
dimensionsstabiliteten. De är inte porösa, och vid den höga
temperaturen kondenseras alkaliångor inte på deras yta. Man
kan bygga kanaler av 150 mm smältgjutet material,
isolerat med 75 mm tegel och plast ytterst. Inget kondensat
kan då rinna tillbaka till ugnen, värme sparas och
arbetsbetingelserna förbättras avsevärt.
Det bästa sättet att isolera valvet tycks vara att man
först eldar upp ugnen, inspekterar det heta valvet och
tätar alla läckor i det. Ett 12 mm skikt av fin sand läggs
på det varefter det täcks med isolerande silikategel (E E
Humphrey i American Ceramic Society Bulletin juli 1955
s. 207). " SHl
Låglegerade ståls resistens mot korrosion. Av
betydande tekniskt intresse är låglegerade stål med större
resistens mot korrosion än mjukt stål. De blir något dyrare
än detta men inte lika dyra som rostfritt stål. De behövs
till konstruktioner för vilka rostfritt stål är för dyrt men
för vilka låga kostnader för målning och underhåll är ett
viktigt önskemål. I Storbritannien har man därför
exponerat tråd och plåtar av 60 olika låglegerade stål i luft
och havsvatten under 5 år.
Dessa försök visar att man kan öka ett kolståls
korrosionsresistens i luft avsevärt genom tillsats av krom,
koppar eller nickel i relativt liten mängd. Aluminium och
beryllium kan också vara av värde, men alla andra av de
provade legeringsämnena har ingen märkbar effekt på
stålets korrosionsresistens.
Rostningshastigheten i luft blir i bästa fall för låglegerat
stål bara tredjedelen av kolståls vid 5 års exponering. Man
kan vänta ännu större skillnad vid längre tid. I
havsvatten visar låglegerat stål inte lika stora fördelar framför
kolstål, men tillsats av ca 3 %> Cr till ett mjukt stål
minskar dettas rostningshastighet till hälften.
Kolståls röstning i luft eller havsvatten tycks inte
nämnvärt påverkas av kolhalten. Ett stål med stor kolhalt
angrips något mindre i luft men något mera i havsvatten än
ett med låg kolhalt. Skillnaden i rostningshastighet
överstiger dock inte 20 °/o. Värmebehandling tycks också vara
av liten betydelse för kolståls röstning vid långvarig
exponering i luft och havsvatten, men den kan ha stor
inverkan vid kortvariga laboratorieprov (J C Hudson & J F
Stanners i Journal of the Iron & Steel Institute juli 1955
s. 271—284). SHl
Flytande konstgödsel. I USA har utnyttjandet av
metoden att anbringa konstgödsel i vätskeform vuxit mycket
snabbt under senare tid. Detta gäller framför allt
kvävegödsel i form av vattenfri ammoniak och lösningar av
kväveföreningar. Under de senaste tio åren har dess
användning i flytande form tjugufaldigats så att i dag ca
18 °/o av kvävegödseln anbringas på detta sätt.
På grund härav kan man vänta att biandgödsel i samma
form skall få användning i framtiden. Sådana lösningar
har nämligen fördelen framför fast gödsel att man vid
tillverkningen inte behöver förånga vatten och inte säcka
produkterna. Vidare förenklas gödslingen av marken, och
de svårigheter, som uppstår genom den fasta gödselns
segring och hopbakning, undviks.
Flytande gödsel har emellertid några betydande
nackdelar. Råmaterialkostnaden är relativt hög, lagringen blir
dyrbar, lösningarna är korroderande, och deras
koncentration är begränsad till ca 30 °/o av vanligen tillgängliga
växtnäringsämnen. Kommersiell tillverkning av flytande
biandgödsel är dock i gång i USA. Största åtgången har
17-7-0, 10-20-0, 12-15-0 och 8-24-0 («/o N-%> P205-°/o K20).
Den sistnämnda används i stor mängd i Kalifornien.
Viktigaste och mest använda råmaterial för blandgödseln
är fosforsyra, ammoniak för dennas neutralisation, en
kväveförening, såsom karbamid eller ammoniumnitrat, för
ökning av kvävehalten och kaliumklorid. I specialgödsel
för alkaliska jordar utelämnas ammoniaken så att
fosforsyran lämnas fri. I en tredje typ används bara salter.
Dessa är dyrare än de andra råmaterialen, och de
används bara i liten skala och för specialändamål.
Tillverkningsförfarandet är relativt enkelt. Det består
bara i neutralisation av syran och blandning. Vid en av de
tre mest använda processerna står neutraliseringskärlet på
en våg, och råmaterialen vägs in efter varandra, vanligen
i ordningen vatten, syra, ammoniak, andra
kväveföreningar och klorid. Lösningen passerar en sil där främmande
föremål, såsom pappers- och träbitar, avlägsnas.
Vid en annan metod vägs eller mäts komponenterna
utanför neutraliseringskärlet och kan införas samtidigt i detta.
Man använder vanligen vätskemätare, men några väger
lösningarna, och andra mäter höjdändringen i en
matningsbehållare. Den tredje metoden är till skillnad från de
två första kontinuerlig och är därför särskilt lämplig för
stor produktion. Lösningen från neutralisationskärlet
pumpas vanligen runt genom en sil och en kylare från vilken
en del av den tas ut som produkt.
Den först nämnda metoden är enklast och troligen
billigast i anläggning, men den är relativt tidsödande och
förlust av ammoniak uppstår. Den andra metoden är
snabbare, och man kan kyla lösningen genom tillsats av
klo-riden under neutraliseringens slutskede. Den tredje
metoden har fördelen att vara kontinuerlig, men den fordrar
relativt dyrbar apparatur.
Man vill ge gödsellösningarna lika stor halt av
växtnäring som fast konstgödsel har. Denna uppges i USA
(1953—1954) innehålla mer än 26 °/o växtnäring i
genomsnitt. De flesta tillverkarna anser att övre gränsen för fly-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
