Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 20 mars 1956 - Andras erfarenheter - Alkaliska lösningar för rengöring av metaller, av SHl - Polyvinylacetatlack för trä, av SHl - Korrosionsskydd för stål i kontakt med aluminium, av SHl - Kisels verkan vid meltsvetsning, av SHl - Konstgjorda diamanter, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 mars 1956
273
Vid approximativ kontroll av lösningarna är det vanligt
att man titrerar ett prov med syra mot fenolftalein (pH
8,3) och sedan mot metylorange (pH 4,3). Den första
ti-treringen ger "fritt alkali", den andra "totalt alkali". För
många lösningar förlorar emellertid titreringen mening
när deras karbonathalt växer genom absorption av
koldioxid ur luften. Denna process är dock inte skadlig, om
lösningens halt av andra kemikalier bibehålls.
I en lösning, som bara innehåller hydroxid, fosfat och
karbonat kan alla tre bestämmas genom titrering till pH
10,4, 8,5 och 4,2 varvid ändpunkterna bestäms med en
pH-meter. Vid första ändpunkten har all NaOH och en
tredjedel av Na3PO,i neutraliserats, vid den andra NaOH och två
tredjedelar av Na;!P04 och vid den tredje även allt Na2C03.
Vid närvaro av silikat måste relativt besvärliga
gravimet-riska metoder användas vid något så när noggrann kontroll.
Lösningens sammansättning kan regleras genom tillsats
av kemikalier.-När nedsmutsningen inte varit alltför stor
har man på detta sätt kunnat använda samma lösning i
flera år. I många fall används bestämning av
ledningsförmågan för kontroll. Lösningar innehållande hydroxid
och andra kemikalier regleras då genom tillsats av så
mycket hydroxid att ursprunglig ledningsförmåga
bibehålls (J B Mohler i Iron Age 28 juli 1955 s. 59—62).
SHl
Polyvinylacetatlack för trä. En dispersion av
poly-vinylacetat i vatten är vit men kan färgas med
organiska pigment. Den innehåller emulgerings- och
stabiliseringsmedel, mjuknings- och träkonserveringsmedel.
Produkten anbringas vanligen på fuktigt trä; även sågat virke
med grov yta lär få en god film. I genomsnitt behövs
80 g/nr. En beläggning är tillräcklig utom på ställen som
utsätts för stark nötning.
Torkningen tar högst 45 min, och färgskiktet får full
hållfasthet på några dygn. Det lär då vara beständigt mot
atmosfären och mot ljus samt synnerligen segt.
Färgskiktet fördröjer träts ruttnande genom att det innehåller
ett konserveringsmedel, och på grund av dess
mikroporo-sitet torkar en fuktig yta efter målningen.
Enligt uppgift är färg med polyvinylacetat som
bindemedel utmärkt för utomhusmålning av trä. Färgen kan
vidare användas som grund då träts absorption minskas
mycket genom att hartset fyller dess porer (Allgemeine
Bauzeitung 11 maj 1955 s. 10; ref. i EPA Technical Digest
No. 189). SHl
Korrosionsskydd för stål i kontakt med aluminium.
Flera aluminiumlegeringar har tillräcklig
korrosionsresistens för användning utomhus utan målning. Man måste
emellertid ofta utnyttja bultar eller skruvar av stål för
hopfogning av konstruktionerna, och stark korrosion kan
då uppstå vid de båda metallernas kontakt. När risken
härför inte kan undvikas genom lämplig konstruktion är
den mest tilltalande utvägen att förse stålet med
korrosionsskydd.
Man har därför provat .skyddsförmågan hos zink,
kadmium och elektrolytiskt utfälld tenn-zinklegering med
80 °/o Sn (Tekn. T. 1954 s. 99). Provplåtar med bultar
utsattes bl.a. för intermittent nedsänkning i havsvatten och
för luften i inlandsklimat. I förra fallet uppstod stark
korrosion av aluminiumplåten intill bultarna så snart
dettas skyddsskikt lösts bort, vilket inträffade efter relativt
kort tid. Zinken försvann fortast; tenn-zink och kadmium
gav bättre och sinsemellan ungefär lika gott skydd. I
inlandsklimat blev angreppet på aluminium relativt litet.
Kadmium gav sämst skydd åt stålet; zink och tenn-zink
sinsemellan ungefär lika resultat.
Det förefaller därför som om tenn-zink är det lämpligaste
korrosionsskyddet för allmän användning fastän
legeringen inte är utpräglat bäst under några betingelser.
Tenn-zinklegeringen är svagt katodisk gentemot aluminium
varigenom den sk}Tddas mot korrosion. Visserligen angrips i
stället aluminium, men dettas korrosion är mycket svagare
än vid kontakt med bart stål. Därför fördröjs den snabba
korrosionen genom att skyddsskiktet på stålet håller
längre. Vidare ger tenn-zink inte lika hygroskopiska
korrosionsprodukter som kadmium och zink.
Inget av de tre provade korrosionsskydden håller dock
längre än några få år. När de förbrukats angrips
aluminium, snabbt i marin atmosfär men långsamt i
inlandsklimat. Stålet rostar något (S C Britton & R W De Vere
Stacpole i Metallurgia aug. 1955 s. 64—70). SHl
Kisels verkan vid nieltsvetsning. På senare tid har
man alltmer börjat använda flersträngs nieltsvetsning vid
fogning av tjock plåt av mjukt stål. Härvid används
båg-svetsning ined en svetselektrod som matas fram
kontinuerligt. Svetsmetallen som rinner från elektrodens spets
skyddas mot värmeförlust och oxidation av ett pulverformigt
flussmedel. Erfarenheten har visat att renare svetsar med
större genomträngning per sträng kan erhållas snabbare
med ett flussmedel som ger en svetsmetall med hög
kiselhalt. Användningen av sådana flussmedel har dock
inskränkts därför att man tror att svetsen blir spröd.
Vid en amerikansk undersökning har man emellertid
funnit att det inte finns något samband mellan svetsens
kiselhalt och seghet. Vid utförda prov med svetsar
hållande 0,28—0,76 "/o Si erhölls nämligen den minsta segheten
hos en svets med 0.28 % Si, medan den segaste svetsen
hade relativt stor kiselhalt (0,57 °/o). Vidare översteg alla
svetsarnas seghet den fastställda normen betydligt.
Brottgräns, 0,2-gräns och förlängning i svetsarnas längdriktning
var minst lika stor som mjuk stålplåts, och svetsarnas
slagseghet (Charpy V-notch) översteg betydligt plåtens (W
Simon i Materials & Methods juli 1955 s. 132—134). SHl
Konstgjorda diamanter. På 1920-talet trodde man att
diamanter hade framställts av kol vid högt tryck och hög
temperatur. En kritisk granskning av försöksmaterialet
visade emellertid att diamanter inte tycks ha framställts i
något laboratorium förrän på allra senaste tid. Av vad
man vet om kols fasdiagram (fig. 1) framgår också att
diamanter inte kan bildas under de betingelser som
tidigare kunde åstadkommas.
I fasdiagrammet är bara gränsen mellan grafit och dess
ånga vid lågt tryck noggrant känd genom experimentella
resultat. Gränserna vid högre tryck mellan grafit, ånga
och vätska är grundade på Bassets arbeten och inte fullt
accepterade. Om gränsen mellan grafit och diamant vet
man mycket litet genom direkta experiment. Dess förlopp
vid lägre temperatur (heldragen linje) har beräknats
termodynamiskt av Rossini & Jessup, resten (streckad linje)
Fig. 1. Kols fasdiagram, o-o-o högsta tryck och
temperaturer som Bridgman uppnått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
