Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 27 mars 1956 - Saltvandring i bergarter, av Tor Hagerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
TEKNISK TIDSKRIFT
Kvartssand och saltlösning användes i samma
proportioner som vid permeabilitetsproven, dvs. 210 g sand och
30 ml lösning. Rören med provkropparna vägdes då
försöken började och förekommande viktminskningar
registrerades under de första månaderna (fig. 3). Saltutslag
och skador på stenytan iakttogs (tabell 2).
Försök vid låg temperatur
För att undersöka i vad mån frosttemperaturer inverkar
på saltlösningarnas vandringsbenägenhet och deras
eventuella skadeverkningar på natursten utförde man även en
serie försök i kylskåp. I en för ändamålet konstruerad
vägg i ett kylskåp sattes provkroppar av natursten in, så
att den ena av provkroppens basytor nedkyldes.
Försöksförfarandet var detsamma som vid huvudserien,
frånsett att endast fyra bergarter provades och att en
provplatta av varje bergart var impregnerad med ett i
marknaden förekommande medel för porfyllning, innehållande
kiselsyraester. Denna hydrolyseras vid kontakt med vatten
så att ett voluminöst kiselsyragel bildas. Man provade 2
plattor marmor T7: 1, 3 plattor sandsten 14: 1, 2 plattor
granit FI: 1 och 3 plattor ortocerkalksten H7: 1.
Försökstiden var ca 4 månader och temperaturen i
kylskåpet varierade mellan — 4 och — 9°C. Emedan
luftfuktigheten i kylskåpet tidvis blev mycket hög och saltutsla
gen delvis upplöstes, var man tvungen att öppna kylskåpet
under vissa perioder. Det visade sig att
impregnerings-medlet inte hade någon påtaglig effekt på saltutslagen och
att dessa och skadorna inte nämnvärt skilde sig från dem
som iakttagits på de provkroppar som lagrats vid + 20°C.
Ytterligare undersökningar genomfördes inte, därför att
metoden för fastsättning av naturstensplattor på
byggnader ändrades under tiden. Numera sätts stenen fast med
kramlor på något avstånd från murmaterialet, varigenom
risken för saltvandring elimineras.
Diskussion
De använda bergartsproven kan anses typiska. En
bergart kan emellertid vara mer eller mindre homogen,
beroende på strukturen, kornstorleken m.m. Därför kan
provkroppar, tagna ur en mindre homogen bergart,
sinsemellan visa något olika egenskaper. Av varje stensort
tillverkades och provades minst tre provkroppar.
Fuktvandringsförsöken som utfördes med dessa
provkroppar lämnade i en del fall väl överensstämmande
värden. Delvis var dock spridningen rätt stor. Bland
graniterna visade endast den förhållandevis grovkorniga FI: 1
nämnvärd spridning. De sedimentära kalkstenarna visade
nästan alla en tydlig spridning, som var störst för 13: 1.
För att få säkra medeltal för dessa sedimentära bergarter
måste man räkna med ett omfattande statistiskt underlag.
En utvidgning av undersökningen i detta hänseende ansågs
dock icke möjlig.
Värdena från saltvandringsförsöken med de stensorter
där fuktvandringsförsöken visat större spridning är
säkerligen mindre noggranna. Detta gäller då närmast
vandringshastigheten för olika salter hos dessa stensorter. Det
torde dock framgå, att vandringshastigheten för
saltlösningarna icke enbart är beroende av stenens permeabilitet
utan att varje provat salt även i detta hänseende har
specifika egenskaper. Då man läser fig. 3 bör man därför
även jämföra värdena med fuktvandringen enligt fig. 2.
Resultaten visade att de provade graniterna endast
skadades av NaCl, medan sedimentär kalksten och lös sandsten
14: 1 i första rummet förstördes av MgS04. Den sistnämnda
var dock känslig även för de andra salterna. Skiffer och
sandsten X2: 1 skadades ej av de använda saltsorterna.
Kalkstenarna förstördes förmodligen av en omsättning
i analogi med den i geologin kända
dolomitiseringsproces-sen, varvid gips bildas. Gipsens skadliga verkan på
kalksten är mycket stor. Angreppsmekanismen för NaCl på
Fig. 3. Viktförlust under
första månaderna hos
prov-kroppar behandlade med
vatten eller saltlösning; a
granit 029:1 (+-+- 40 mm
provkropp), b marmor T7: 1,
c ortocerkalksten T8: 1, d
sandsten Ii: 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
