Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 27 mars 1956 - Saltvandring i bergarter, av Tor Hagerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 mars 1956
293
Saltvandring i bergarter
Fil. dr Tor Hagerman, Stockholm
620.192.43 : 691.2
Stenklädda väggar och stengolv uppvisar ibland allvarliga
skador, som uppstått av att saltlösningar trängt igenom
stenen, varefter det utkristalliserade saltet sprängt sönder
ytan eller bildat missprydande beläggningar. För att
undersöka saltvandringsförloppet i olika stensorter gjorde
man med stöd av anslag från Statens Kommitté för
Byggnadsforskning under två och ett halvt år några
laboratorieförsök enligt tubförfarandet (fig. 1). Detta innebar att
man med relativt enkla medel kunde prova ett flertal
bergarter och salter i samma försöksserie. Laboratorieförsöken
utfördes vid Stenindustrins Forskningsinstitut.
Apparatur
Provkropparna i form av runda plattor med 50 mm
diameter och 20 mm tjocklek sattes fast i var sitt glasrör
med en packning. Ovanpå packningen mellan röret och
provkroppen lades finkrossat buteljlack, som sedan
värmdes så att det smälte. Kvartssand och saltlösning fylldes
på i bestämda proportioner, och för att hindra att sanden
rubbades tryckte man en med små hål försedd lackérad
Fig. 1. Apparat för undersökning av saltvandringen i
bergarter; 1 grovt glasrör, 2 provkropp omgiven av
tätnings-massa, 3 kvartssand och vatten eller lösning, 4 perforerad
och 5 hel fiberskiva, 6 glasrör, 7 flaska med vatten eller
lösning, 8 stativ.
Fig. 2. Viktförlust genom fuktvandring i bergarter i °lo av
tillförd vattenmängd; bergarten enligt beteckningar i tabell 1.
Tabell 1. De använda bergarterna; beteckningarna enligt
Statens Provningsanstalt Medd. 85 s. 143
029: 1 ............................Gråvit, medelkornig granit
018: 2 ..............................Ljusgrå-blå, finkornig granit
FI: 1 ................................Högröd, grovkornig granit
T5: 1 ..............................Grönaktig, kristallin kalksten
(marmor)
T7: 1 ................................Vitgrå, kristallin dolomitisk
kalksten (marmor)
H7: 1 ..............................Ortocerkalksten
H7:2 ..............................Ortocerkalksten
13: 1 ................................översilurisk kalksten med något fossil
T8: 1 ................................Gråbrun ortocerkalksten
X2: 1 ................................Gråröd, finkornig, hård sandsten
14: 1 ................................Grå, finkornig sandsten
Til: 1 ............................Gråsvart "urbergsskiffer"
träfiberskiva in i röret. Rörets fria ände tillslöts sedan med
en tät skiva utan småhål. Genom dessa skivor var ett glasrör
instucket. Det stod i förbindelse med en flaska, som
innehöll samma saltlösning som tillförts sanden. Därigenom
förhindrades avdunstning "baklänges".
Förberedande försök
En serie förberedande prov gjordes med granit, marmor,
sedimentär kalksten och två sorters sandsten. De salter,
som användes vid dessa försök, var MgS04 och Na2SO«
och senare även NaCl.
Vid de första proven användes 210 g kvartssand och 30 ml
saltlösning, innehållande 16 g MgS04 eller Na2S04 per 100
ml vatten. Tuberna förvarades i rumsluft. Dessa försök
visade att skadorna och saltvandringshastigheten var störst
i lös sandsten (öved), därnäst i kalksten. Man fick
uppfattningen att bergarter med lägre hållfasthet blev mest
angripna av salt om kristallisationssprängning ägde rum
samt att saltets vandringshastighet var beroende av
bergartens permeabilitet.
För att bättre kunna studera olika salters
vandringshastighet och betydelsen av saltkoncentrationen i lösningarna
gjorde man prov med oglaserat kakel från Upsala-Ekeby
som genomgångsmedium. Kakelplattornas jämnhet i
porositet etc. kontrollerades genom att man bestämde
volymvikt och vattenabsorptionsförmåga hos fem plattor med
25 mm diameter och 8 mm tjocklek. Volymvikten var 1,67
—1,70 g/cm3 och vattenabsorptionen 20,1—20,8 vikt-°/o.
Dessa försök visade att samtliga koncentrationer av
Na2S04, MgS04, NaCl, K2S04 och blandning ar av K2S04 och
Na2S04 orsakade tydlig saltbeläggning. Kakelytan på rör
som preparerats med MgS04 4- Na2S04, visade efter 10
dvgn endast ett något glänsande skikt, som icke ändrades
under följande 50 dygn: A12(S04)3 och CaS04 gav ingen
synlig saltbeläggning. Snabbaste utslag gav Na2S04, vilket
redan efter några timmar kunde iakttas på kakelytan.
Efter 24 h var hela kakelytan täckt av salt. Vanligen gav
den högsta saltkoncentrationen det snabbaste saltutslaget.
Även bergartens permeabilitet syntes påverka
saltvandringsförloppet. För att få närmare kännedom om detta
förhåPande bes’öl man att först undersöka
vattendiffu-sionen i de bergartsprov, som skulle användas i
huvudserien. Av varje bergart (tabell 1) användes tre cylindriska
provkroppar med 50 mm diameter och 20 mm tjocklek.
Försök med Na,SOt, MgSO{ och NaCl
Enligt de anvisningar som erhölls vid den första
provserien, igångsattes huvudförsöksserien med natursten och
med i del närmaste oförändrad försöksapparatur.
Undersökningen utfördes med samma provkroppar som
användes vid permeabilitetsförsöken. Provserien visade att av
de i praktiken vanligen förekommande salterna vandrar
Na2S04. MgS04 och NaCl snabbast, varför man använde
lösningar innehållande 6,6 g/1 Na2S04, 32,24 g/1 MgS04
eller 11.09 g/1 NaCl. Dessa koncentrationer motsvarar till
hälften mättade lösningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
