Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 27 mars 1956 - Nya metoder - Saltfri ammoniak från lager i saltformationer, av HMe - Bearbetning av metallpulver i höljen, av SHl - Framställning av litiumhydroxid ur spodumen, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
TEKNISK TIDSKRIFT
värmeväxlaren. Vätskan från denna pumpas genom en
kylare till ett separeringskärl där pentan, som förångats
tillsammans med ammoniaken, skiljs från och återförs till
lagerrummet (Chemical Engineering dec. 1955 s. 242).
HMe
Jiearbetning av metallpulver i höljen. Vid US Bureau
of Mincs lär man ha funnit att många av de svårigheter,
som vanligen möter vid pulvermetallurgisk teknik, kan
undanröjas genom varmvalsning av metallpulvret
inneslutet i ett metallhölje. Den diffusion, som är
nödvändig för hopsvetsning av metallpartiklar i fast form,
kan nämligen vid denna teknik påskyndas genom ökning
av kontakten mellan kornen, nedbrytning av ytskikt på
dessa, förstöring av kornstrukturen och ökning av
atomernas rörelse genom höjning av temperaturen över metallens
oinkristalliseringspunkt utan att metallens smältpunkt
uppnås.
Vid ett prov av metoden på titanpulver packades detta i
ett 150 mm långt 3" rör av mjukt stål, vars inneryta
omsorgsfullt befriats från fett och glödskal. Rörändarna
tillslöts med stålpluggar som svetsades fast. Därefter
uppliet-tales röret till 700°C och varmvalsades till en tredjedel av
ursprunglig tjocklek genom tre stick. Efter 30 min
återupphettning valsades ämnet i två stick till ca 2,5 mm
tjocklek. Titanet frigjordes sedan genom bortskärning av
höljets ändar och kanter. Det visade ingen tendens till
hopsvetsning med stålet.
Man erhöll en titanx-emsa (1,2 X 25 X 250 nun) som
utgjordes av tät, kompakt metall, mycket nära lik titan,
erhållet enligt vanlig pulvermetallurgisk teknik, dvs. genom
pressning av pulvret, sintring och valsning. På analogt sätt
har man tillverkat en 2,5 X 175 X 2 100 mm titanplåt av
ca 5,5 kg pulver.
Man anser sig härigenom ha visat att man genom
varmvalsning i hölje kan bearbeta metallpulver snabbare och
billigare än med användning av vanlig pulvermetallurgisk
teknik.
Löst titanpulver har emellertid 3—4 gånger så stor volym
som samma vikt kompakt metall, varför de första stegen
vid valsningen till största delen går åt för att bringa
metallpartiklarna i kontakt med varandra. Kornen
deformeras inte förrän ämnets tjocklek minskats till mindre än
en tredjedel av den ursprungliga. I praktiken bör det
därför vara fördelaktigt att packa pulvret så hårt som möjligt
i höljet. Härigenom minskar man också mängden gaser
i detta, varigenom man minskar risken för att titanet skall
förorenas.
Titanlegeringar med ett antal andra metaller har också
tillverkats genom varmvalsning av pulverblandningar i
höljen. Denna metod har visat sig vara mycket enklare och
snabbare än vanlig pulvermetallurgisk teknik. Denna kan
visserligen ge fullt homogena legeringar, men pulvrens
kornstorlek, presskroppens porositet och ytskikt på de
enskilda kornen försvårar den diffusion som är nödvändig
för att produkten skall bli fullt homogen.
Genom varmvalsning i hölje har man sålunda framställt
en titan-kopparlegering, fullständigt porfri och av allt att
döma fullständigt homogen. Den plastiska deformeringen
av metallkornen vid en temperatur tillräckligt hög för
snabb diffusion ger tydligen en legering i vilken denna är
fullständig eller åtminstone mycket nära fullständig. Enligt
samma metod har man erhållit täta, homogena enfas
titan-järnlegeringar, påtagligt avvikande från de porösa,
inhomogena produkter, som fås enligt vanlig
pulvermetallurgisk teknik.
Man har provat den nya tekniken även på pulver av bl.a.
Cr, Ta, W, Mo, Be, Co, Fe och Ni samt på större
metall-fragment, såsom svarvspån av Zr och bitar av
elektrolytiskt utfälld Cr, Co och Mn. Nickel och järn legeras med
höljet och kan därför inte lätt skiljas från detta. Mangan
splittras i relativt små stycken på grund av den
fasomvandling som sker under svalnandet.
Med t.ex. krom erhölls däremot mycket gott resultat
varför man i varmvalsning i hölje nu har en metod för till
-verkning av högren krom av elektrolytiskt utfälld metall.
Krompulver är mycket svårt att bearbeta enligt vanlig
pulvermetallurgisk teknik på grund av det oxidskikt som
täcker metallkornens yta. Berylliumpulver, som också
består av korn överdragna med ett oxidskikt, ger vid
tillämpning av den nya tekniken ren, tät och sammanhängande
metall. Pulvrets oxid återfinns i korngränserna.
Molybden, volfram och tantal har hög
omvandlingstemperatur och måste därför valsas i höljen som tål denna.
Vid prov som utförts i stålhöljen vid 1 100°C erhölls gott
resultat med tantal, men molybden- och volframpulver
blev endast ofullständigt bundet (Metallurgia jan. 1956
s. 31—33). SHl
Framställning av litiumhydroxid ur spodiimeii.
Efterfrågan på litiumföreningar växer snabbt i USA, och
tillverkarna bygger ut sina anläggningar. Litiumtvålar
används i stor mängd till smörjfett, och litiumkarbonat
utnyttjas som flussmedel i emaljer och glasyrer. Dessa båda
användningsområden är för närvarande de största, men
åtskilliga mindre finns, t.ex. till elektrolyt i alkaliska
ackumulatorer (Tekn. T. 1949 s. 522, 1951 s. 199, 1953
s. 356).
I USA har man vid utvinning av litium för första gången
i fullstor skala tillämpat en metod som liknar
Bayer-processen för framställning av aluminiumoxid ur bauxit.
Man utgår härvid från spodunien, ett
litiumaluminiumsili-kat med sammansättningen LLO • AL03 • 4 Si02. Det mals i
kulkvarn och blandas med en avvägd mängd pulvriserad
kalksten och vatten till en välling. Denna sintras i
koleldade roterugnar av samma typ som den som används vid
cementtillverkning. Man får härvid en sinter med ungefär
25 inm kornstorlek, bestående av CaO, 2 CaO • SiO„ och
Li20 • ALO,.
Efter luftkylning mals sintern med vätska från en
följande förtjockningsprocess. Härvid övergår CaO till
Ca(OH)„ som reagerar med Li20 • A1„03 till CaO ■ A1203 och
LiOH • H,0. De fasta ämnena skiljs från vätskan i vilken
LiOH är löst. Lösningen indunstas i trippeleffektapparat
varvid LiOH • H20 kristalliserar i den sista effekten.
Kristallerna fråncentrifugeras och moderluten indunstas
vidare i en eneffektsapparat i vilken ytterligare LiOH ■ H„0
Utvinnes. Moderluten återförs i processen.
Vid en annan metod lakas spodumen med svavelsyra
varefter erhållet litiumsulfat överförs först till karbonat och
sedan till hydroxid. Vid användning av denna metod
behöver man inte anrika malmen, men spodumenen måste
före läkningen överföras från den naturliga, olösliga
a-formen till i svavelsyra löslig /?-form. Detta sker genom
upphettning i roterugn till 1 100°C. Temperaturen måste
regleras noga därför att gångarten innehåller bl.a. glimmer och
fältspat som vid för hög temperatur börjar smälta
samman med spodumenen varigenom litium förloras.
Den erhållna /?-spodumenen finmals i kulkvarn och
blandas ined 98 °/o svavelsyra. Blandningen upphettas till
230°C i roterugn varvid litiumsulfat bildas. Massan späds
ut med vatten, neutraliseras med kalksten och filtreras.
Filtratet koncentreras till 150 g/1 Li2S04 i en fem-effekts
indunstare, och aluminium avlägsnas i ett skivfilter sedan
lösningen behandlats med kimrök.
Ur filtratet fälls litiumkarbonat med soda, frånfiltreras,
torkas och förpackas eller behandlas vått med kalkmjölk
varvid en utspädd lösning av litiumhydroxid erhålls. Då
reaktionen är reversibel, driver man den till slut genom
att i flera steg tvätta ut litiumhydroxiden med vatten.
Lösningen koncentreras till 130 g/1 LiOH i en tre-effekts
indunstare. I en vakuumkristallisator fås sedan LiOH • H.0
tillsammans ined något CaC03. Hydroxiden löses i 95°C
vatten och CaC03 filtreras från varefter filtratet indunstas
till kristallisation (Chemical Engineering dec. 1955 s. 113
—114, febr. 1956 s. 294—297). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>