Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 3 april 1956 - Den svenska rikstelefontrafikens automatisering, av Bertil Bjurel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 april 1956
311
vägarna för hög spärrning och utför den tekniska
utrustningen så, att den i första hand försöker
komma fram på den direkta vägen och i andra
hand över det stjärnformiga stamnätet, som har
trafikvägarna dimensionerade för låg spärrning.
En alternativ dirigering av trafiken förutsätter
givetvis att de tekniska utrustningarna utan
tidsförlust kan söka över en eller flera mer eller
mindre direkta trafikvägar innan samtalet
uppkopplas den längre vägen. En svårighet vid
denna dirigeringsmetod utgör dimensioneringen av
ledningsnätet. Man har nämligen ingen
möjlighet att på rent matematisk väg göra exakta
beräkningar, men man kan med approximativa
metoder nå fram till fullt godtagbara
dimensioneringsformler. I Sverige har bl.a. med hjälp av
trafikmaskinen (Tekn. T. 1953 s. 553) utvecklats
beräkningsmetoder som är lämpade för praktiskt
bruk, och det svenska telefonnätet kommer nu
att byggas med alternativa trafikvägar.
Dirigeringen av trafiken över alternativa vägar
leder till lägre kostnader för ledningsnät och
stationsutrustningar, snabbare uppkoppling av
telefonsamtalen och högre driftsäkerhet.
Långdistansnätet har under senare år utvidgats
snabbt. Ett omfattande koaxialkabelnät
genomkorsar redan hela södra Sverige och en
koaxial-kabel läggs nu norrut från Stockholm till
Sundsvall. Hittills lagda kablar medger överföring av
960 samtalskanaler per tubpar och innehåller
normalt tre tubpar. En koaxialkabel som medger
överföring av inte mindre än 2 500 kanaler per
tubpar eller alternativt en televisionskanal per
tub med samtidig plats för 900 samtalskanaler
har beställts för sträckan Stockholm—Örebro,
fig. 5.
I koaxialkablarna har man en förbindelsetyp
som är ekonomisk för längre distanser. För de
kortare distanserna finns tyvärr ännu ej något
bärfrekvenssystem som i Sverige kan
konkurrera med fysikaliska förbindelser. För att vinna
erfarenhet av radiolänksystem i riksnätet har en
anläggning för maximalt 600 förbindelser
beställts för sträckan Falun—Mora.
Bortsett från de automatiska lokalstationerna
fordras för en automatisering av rikstrafiken
kopplingstekniska utrustningar, "automatiska
förmedlingsstationer", för rikstrafikens
dirigering. Kraven på dessa utrustningar är att de
snabbt skall kunna sammankoppla
fjärrförbindelserna och härvid i första hand uppkoppla
telefontrafiken över mer eller mindre direkta
trafikvägar och först i andra hand dirigera
trafiken den långa vägen över stamnätet.
Fig. 5. Koaxialkabel; man kan per tubpar överföra 2 500
samtal.
Förmedlingsutrustningarna måste även
verkställa erforderlig dämpningskompensering,
eftersom transmissionsnivån bör vara oberoende av
den ledningsväg samtalet uppkopplas.
Dämpningskompensering skulle givetvis kunna ske,
förutom på förmedlingsstationerna, även på
övriga stationstyper, dvs. knutstationer och
riktnummerstationer. En så långt gående
dämpningskompensation har emellertid ej ansetts
nödvändig, varför endast
förmedlingsstationerna innehåller dämpningskompenserande
utrustningar, fig. 6. Antalet förmedlingsstationer blir
vid slutförd automatisering omkring 50.
Automatiska förmedlingsutrustningar
För automatisering av de lokala
telefonstationerna i Sverige valde man från början dels
koor-dinatväljare, främst för de mindre
anläggningarna, dels 500-väljare, huvudsakligen för de
större anläggningarna. Erfarenheterna av
koor-dinatväljarna har varit utomordentliga och
numera byggs även stora lokalstationer med
koor-dinatväljarsystem, "länksystem", utvecklade vid
Televerket.
När utvecklingen av automatiska
förmedlingsstationer aktualiserades för några år sedan, föll
valet därför på koordinatväljaren, och en för
svenska telefonförhållanden lämpad
förmedlingsstation har nu utvecklats och kommer 1958
för första gången att sättas i drift i Örebro.
Denna stationstyp är av markörtyp.
Centraliseringen av uppkopplingsfunktionerna har drivits
så långt, att varje samtal betjänas av en enda
markör, som på mindre än en sekund kopplar
samman önskade riksförbindelser.
Utrustningen är av länktyp och varje samtal
Fig. 6. Dämpningsfördelningen i
telefonnätet; rätt talnivå inställs
av förmedlitigsutrustningarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
