Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 10 april 1956 - Nya metoder - Ljudstyrd omkopplare för dikteringsapparat, av J-R Törnquist - Dirigering av kör via TV, av GAH - Zinkhaltigt silikat som rostskydd, av SHl - Regenerering av betvätska, av HMe - Autopilot för helikoptrar, av P Kornfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24- april 1956
353
bandspelarens tonfrekvensförstärkare.
Tonfrekvenssigna-len styr ett relä, vilket sedan i sin tur styr till- och
från-slaget av den motor som driver inspelningsbandet.
Gör den dikterande sålunda ett uppehåll i sin diktamen,
får den ljudstyrda omkopplaren ej någon
tonfrekvens-spänning, varför den slår ifrån strömmen till
inspelningsbandets drivmotor efter 2—3 s. Denna tidsfördröjning kan
inställas med en potentiometer på apparatens framsida.
Vidare finns en potentiometer för inställning av den
ljudstyrka, som det första ordet måste ha för att drivmotorn
skall startas (Elektrotechnische Zeitschrift 1955 h. 8 B
s. 300; ref. i EPA Technical Digest No. 428).
J-R Törnquist
Dirigering av kör via TV. Tidigare har det varit
vanligt att operakörerna letts av egna körledare, som har stått
så att de har kunnat se orkesterdirigenten genom ett hål
i ridån eller i kulisserna. Enligt ett engelskt system infört
i Wiens nya statsopera kan körledaren se dirigenten över
TV och följa hans rörelser. Man har också infört ett
liknande system för organisten och därigenom kunnat spara
mycket utrymme i orkesterdiket genom att flytta bort
orgelns tangentbord (enl. Pye Ltd., Cambridge). G AH
Zinkhaltigt silikat som rostskydd. I Australien har man
för ca 15 år sedan utarbetat ett bestrykningsmedel för stål
bestående av en vattenlösning av natriumsilikat, stor
mängd zinkstoft och litet bly. Denna "färg" kan anbringas
genom strykning eller sprutning och härdas sedan genom
bestrykning med en lösning av ett fosfat i ett organiskt
lösningsmedel eller genom upphettning i ugn.
På sandblästrat stål får beläggningen mycket god
vidhäftning efter härdningen, troligen genom att ett komplext
järn-zink-blysilikat bildas i gränsytan mellan stålet och
beläggningen. Genom en bestrykning kan man uppnå en
skikttjocklek på ca 60 j.i som anses tillräcklig i de flesta fall.
Beläggningen spricker inte vid stålets normala
värmeutvidgning men håller inte vid stålets formning genom
dragning eller skarp böjning. Den är i detta hänseende
underlägsen varmförzinkning.
Beläggningen har god nötningshållfasthet, och zinken ger
katodiskt skydd åt mindre, avnötta ytor. Den tål minst
65°C vid nedsänkning i vatten och i luft 260°C. Liksom
varmförzinkning tål den däremot inte nedsänkning i lut
eller syra, men den uppges vara mycket resistent mot
industriatmosfär och saltvatten. I detta hänseende skiljer den
sig fördelaktigt från varmförzinkning. Beläggningen är
fullständigt resistent mot kolväten, ketoner, estrar och
alkoholer och i frånvaro av vatten även mot klorerade
kolväten (Chemical Engineering jan. 1956 s. 234). SHl
Regenerering av betvätska. Några amerikanska
stålverk har startat en försöksanläggning för att regenerera
använd betvätska enligt en österrikisk metod. Vid denna
(Blaw—Knox—Ruthner-metoden) utvinner man enligt
uppgift allt sulfat som ren svavelsyra. Enda biprodukt är
järnoxid, som kan sintras och sättas upp i masugn. Den kan
kanske också användas till pigment eller för framställning
av järnpulver. Genom återvinningen av så gott som all
syran i betvätskan kan man ekonomiskt använda starkt
sur betning. Partiell återvinning av inhibitorer, som
används vid betningen, minskar åtgången av dessa.
Förbrukad betvätska innehåller vanligen 14—18 °/o
järn-(II)sulfat och 2—5 °/o svavelsyra; halterna beror på den
använda betningsmetoden. I regenereringsanläggningen
koncentreras den först till en svavelsyrahalt av 50 °/o i en
indunstare som arbetar under reducerat tryck, 50 torr.
Temperaturen är så låg (70°C) att indunstarens insida
kan vara gummiklädd. Det kalla koncentratet matas in i
fyra seriekopplade reaktionskärl, där det under omröring
får reagera med klorvätegas som pressas in vid bottnen.
Kylning är nödvändig, då reaktionen är exoterm.
Genomloppstiden är 8 h.
Järn(II)kloriden separeras från svavelsyran genom
centrifugering och rostas sedan, varvid klorväte och järnoxid
erhålls i kvantitativt utbyte. Rostugnarna eldas direkt med
olja eller gas. Klorvätet återgår i processen. Svavelsyran
befrias från löst klorväte genom motströmskontakt med
heta gaser från rostugnarna i ett fyllt torn. Det avdrivna
klorvätet absorberas i en 21 °/o saltsur lösning och frigörs
för användning i reaktorerna genom att man leder in
ånga. De från klorväte befriade rostgaserna går ut i fria
luften.
En lönande anläggning måste producera minst 10 000 t/år
svavelsyra. Räknar man med 5,5 °/o fri syra i betvätskan
och med ett pris av 8 $/t järnoxid, kostar den återvunna
syran 35,40 $/t. För en dubbelt så stor anläggning blir
priset 31,80 $/t. Detta synes inte särskilt lockande
eftersom handelns svavelsyra kostar bara ca 20 $/t. Arbetar
man med stark syra, ändras betingelserna emellertid
betydligt, ty anläggningens produktionsförmåga blir då
mycket större, nämligen 23 500 t/år med 25 °/o syra.
Man använder i allmänhet inte stark syra därför att
syraförbrukningen då blir för stor och oskadliggörandet av
förbrukad betvätska blir svårt. Genom
Blaw—Knox—Ruth-ner-processen undanröjs dessa svårigheter, och betningens
totalkostnad beräknas därför bli avsevärt mindre vid
användning av stark syra och regenerering än vid
konventionella metoder. I förra fallet uppskattas priset på
återvunnen syra till 12—14 $/t, bl.a. därför att
indunstnings-kostnaden blir mindre (Chemical Engineering febr. 1956
s. 132, 134). HMe
Autopilot för helikoptrar. Behovet av
stabiliseringsanordningar för helikoptrar har blivit stort genom att
helikoptern numera ofta används i delvis långvariga uppdrag,
under ofta svåra väderleksförhållanden, t.ex. militära
operationer, sjöräddning m.m. Helikopterns inneboende
instabilitet gör att mycket stora krav därvid måste ställas
på pilotens uthållighet och uppmärksamhet.
Stabilitet hos helikoptrar kan uppnås på två i princip
skilda sätt, dels genom mekaniska don, vilka påverkar
motorn så att uppkomsten av tipp- eller rollmoment
hindras, när läget av rotorns rotationsaxel plötsligt ändras, och
dels med hjälp av autopiloter.
I USA har utvecklats en elektronisk autopilot som
väsentligt underlättar den manuella styrningen vid förflyttning
och som automatiskt håller en intagen position vid
svävning ("hovering"). Den automatiska styrningen sker genom
fem kanaler, fig. 1. Ett vertikalgyro övervakar vinkelläget
r tipp- och roll-led, och ett kursgyro övervakar girläget.
Dessutom finns svävnings- och höjdkontroll samt reglering
av rotorns rotationshastighet.
För helikoptrar gäller att full vinkellägesstabilisering är
möjlig endast om styrsignalen är proportionell mot såväl
vinkellägesfelet som mot den hastighet med vilken
.vinkel-läget ändras. Hastighetssignalen erhålles genom elektrisk
derivering av signalen från vertikalgyrot. Från gyroenheten
går felsignalerna via en räkneenhet och förstärkare till
servon, vilka ändrar rotorbladens inställning så att de av
Fig. 1. Ingående delar i autopilot för helikoptrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
