Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 17 april 1956 - Atomenergibetänkandet i skärselden. STF:s granskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
TEKNISK TIDSKRIFT
utredningen vill enligt egen utsago ej förneka värdet av ett
nära samband mellan konstruktion och tillverkning men
anser inte en hopknytning praktiskt genomförbar,
synbarligen därför att man utgår från att AB Atomenergi skall
göra allt konstruktionsarbete men inte gärna kan få egna
verkstäder för alla tillverkningar.
Erfarenhet från stora och svåra utvecklingsarbeten under
senare år gör att STF måste bestämt avråda från ett
konstruktionsmonopol. Man bör i stället på allt sätt underlätta
för industrin att söka sig fram till de rätta formerna för
kontakten mellan konstruktion och tillverkning. Man bör
i Sverige ta lärdom av erfarenheterna från utlandet, där
reaktortekniken lett till en industriell omvandlingsprocess
med nya tillverkningar, företag och företagskombinationer
(Tekn. T. 1956 s. 242). Att ett konstruktionsmonopol
till-lämpats i föregångsländerna torde huvudsakligen bero på
att det rörde sig om pionjärarbete av militär betydelse.
Sverige har således i dag ingen orsak att införa ett
konstruktionsmonopol, så mycket mindre som
föregångsländerna nu går ifrån denna ordning.
För det tredje torde industrin ha försuttit sina chanser på
exportmarknaden om den får börja arbeta självständigt
först om 10—15 år, då stormakternas industrier redan
etablerat sig och fått ett stort försprång. Skall svensk
industri över huvud taget kunna komma in på export av
reaktorer, tillbehör och hela utrustningar, måste detta
grundläggas genom självständigt arbete redan nu.
Det kan invändas att AB Atomenergis
reaktorkonstruktioner kan få levereras på export av industrin. Så kan bli
fallet men en monopolisering av utlandskontakter och
konstruktion kan försena utvecklingsarbetet, så att
efterfrågan utomlands vänts mot modernare typer, när de
svenska reaktorerna börjar bjudas ut. Vidare synes
Atomenergiutredningen överskatta de praktiska möjligheterna
att reproducera reaktoranläggningar. Dessa har nämligen
osedvanligt höga materialkostnader, och utvecklingen löper
så snabbt att besparingar alltid kommer att kunna vinnas
genom förändringar samtidigt som en anpassning till olika
användningsförhållanden alltid måste ske.
Atomenergiförsörjningens snabba och effektiva
utveckling i Sverige står och faller med att även industrin redan
från början sättes in på självständiga insatser.
Personal för atomenergiarbetet
Atomenergiutredningen framhåller i flera olika
sammanhang bristen på tekniker i vårt land och drar därav den
slutsatsen att den praktiska verksamheten måste
koncentreras till ett enda företag under utvecklingsskedet. Detta
hade varit motiverat om Sverige nu skulle göra en
massinsats i stil med vad föregångsländerna utfört inom
forskningen. Något sådant är det ju emellertid inte fråga om,
utan det gäller i stället att skapa arbetsformer som tillför
oss ett maximum av erfarenhet från utlandet och samtidigt
sätter in våra tekniker på att göra atomenergin praktiskt
brukbar för våra förhållanden.
Arbetskraften kan inte utnyttjas på det mest effektiva
sättet, om personalresurserna dras samman till ett enda
företag. Man kan knappast utan tvångsåtgärder samla alla
experter till ett enda företag. Särskilt nyskapande
människor har ofta en mycket personlig syn på arbetsformer
och arbetskamrater, som gör att de hellre byter
verksamhet än låter sig passas in i stora organisationer.
Vidare visar erfarenheten att verkligt effektiva
samarbetsgrupper växer fram först så småningom, kanske
efter åtskilliga misslyckade rekryteringar och
omplanteringar. Ett företag med ensartad inriktning har då svårare
att rekrytera och omplantera än företag eller
företagsgrupper med differentierad verksamhet.
Man riskerar också en viss ensidighet i ett
monopolföretag. Det är önskvärt för varje tekniker, som sysslar med
utvecklingsarbete, att få hålla på med flera besläktade
problem i kontakt med specialister av olika slag. Han får
då nya impulser och blir bättre utnyttjad än om han har
ett enda uppdrag. Slutligen har det visat sig att flera små
oberoende arbetsgrupper ofta gör ett bättre arbete än en
stor grupp med samma numerär. Statens forskningsråd
har observerat detta och sprider gärna ut nyskapande
arbete på flera grupper.
Det praktiska atomenergiarbetet blir mest effektivt
bedrivet om det får ske på flera händer. Industrierna bör
ges tillfälle att självständigt bearbeta atomenergiproblemen,
vilket i allmänhet kan ske med en ganska måttlig ökning
av personalen tack vare den erfarenhet om besläktade
problem som redan finns samlad, ofta i intimt samarbete
med utländska företag. Genom monopolisering riskerar vi
att förlora goda krafter till andra verksamhetsfält eller,
vad värre är, till utlandet. Vissa stormakter har redan nu
lagt upp en systematisk rekrytering av talanger från
mindre länder. En avtappning av i Sverige verksamma förmågor
får inte ökas genom okloka åtgärder inom landet, utan vi
bör i stället skapa sådana arbetsförhållanden att vi får
behålla våra forskare och tekniker och dessutom kan dra
till oss förmågor utifrån.
Råvaruprogram
STF ansluter sig till förslaget om den svenska
uranproduktionens utbyggnad.
Tillverkningen av bränsleelement bör däremot i princip
vara fri inom ramen för utfärdade säkerhetsbestämmelser.
AB Atomenergi håller nu på att bygga ut sin kapacitet då
det gäller att framställa bränsleelement, och det förefaller
som om denna kapacitet tills vidare blir tillräcklig för
landets behov av egna bränsleelement. Skulle emellertid något
annat företag önska engagera sig i tillverkning av
bränsleelement bör detta medges.
Man bör ej för tidigt standardisera bränsleelementen.
Utvecklingen går än så länge för snabbt för att man skall
ha någon nytta av allmän standardisering. En annan sak
är om en enstaka tillverkare skulle gå in för ett
standardelement i sina reaktorer.
Utredningen föreslår också att AB Atomenergi skall vara
ensam importör av utländskt bränsle. Det är självfallet
att en sträng kontroll måste finnas, och den bör utövas
av en statlig myndighet. Däremot bör olika företag kunna
få importera bränsle sedan de fått licens av det statliga
kontrollorganet. Härigenom möjliggörs friare kontakter
med utländska tillverkare, och svenska industrier får
möjlighet att kombinera en samverkan på konstruktionssidan
med samarbete på bränslesidan.
Organisation
Staten bör i stora drag leda och övervaka atomenergins
inträde i svensk energiförsörjning. Den av
Atomenergiutredningen föreslagna delegationen för atomenergifrågor
synes vara en lämplig instans för planering och
rådgivning åt K.M:t. Det är dock nödvändigt att det ingår
vetenskaplig, teknisk och ekonomisk expertis i delegationen med
direkt ansvar att följa den dynamiska utvecklingen inom
atomenergitekniken och att ta initiativ vid nya faser i
utvecklingen. Man kan nämligen befara att från fall till fall
adjungerad expertis inte får den överblick och känner det
ansvar som behövs.
Chefen för Kommerskollegium bör vara självskriven
ledamot med hänsyn till bl.a. den överblick han har över
säkerhets- och koncessionsfrågor i allmänhet. Till
sekreterare i delegationen bör väljas en lämplig man inom
Kommerskollegium, vilken kan bilda kärnan i en
Atombyrå inom Kommerskollegium.
Atomenergiutredningen har uttalat att det inte finns
behov av någon särskild myndighet för behandling av de
tekniska frågor som ligger utanför strålskyddsområdet, så
länge antalet ärenden är ringa. Det räknas i stället med
att K.M:t förordnar experter i varje särskilt fall.
Enligt STF:s uppfattning är det emellertid angeläget att
man redan nu börjar lägga grunden till den myndighet
som framdeles skall ha hand om dessa tekniska frågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
