Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1956 - Självvuxen och konstruerad miljö. En arkitekts synpunkt, av Sven Ivar Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
TEKNISK TIDSKRIFT
av två väsentligt olika slag. Dels har vi den
vetenskapliga teoretiska kunskapen, som är
abstrakt och generaliserande men inte utgör
summan av all kunskap; dels har vi den speciella
och lokala kunskap som varje människa besitter,
en intim kunskap om förhållanden inom hennes
egen domän, som icke kan utläsas ur någon
statistik.
Då denna speciella kunskap är oåtkomlig för
det centralplanerande organet — menar man
enligt denna motsatta uppfattning — måste man
för att integrera den engagera den direkt i
planeringen genom att decentralisera denna och
göra varje ledamot av kollektivet till ett aktivt
beslutande organ i stället för blott och bart ett
objekt för planering av myndigheter till vilka
han delegerat sin beslutanderätt.
Den "självvuxna" miljön uppfattar jag som en
miljö som är resultatet av en decentraliserad
planering, en planering som bygger på konkret
orientering.
Den konstruerade miljön är uttrycket för en
centralplanering. Dit hör t.ex. det gamla
patriar-kaliskt enväldigt styrda brukssamhället, dit hör
Richelieu, Bastide-städerna, barockens
furstestäder, dit hör också mångt och mycket som
planerats och byggts i demokratiska samhällen som
vårt och är resultatet av att planeringen
delegerats till en myndighet eller ett företag som fått
monopol på att sköta dessa angelägenheter.
Att det centralt planerade brukssamhället ändå
kan ha så mänskliga drag beror väl på skalan,
som möjliggjorde för planeraren att överblicka
hela situationen. Att det konstruerade eljest ofta
får en abstrakt karaktär beror väl på att central
planering rör sig med ett abstrakt och generellt
kunskapsstoff.
Planering från generella, abstrakta, teoretiskt
skapade orienteringspunkter, dvs. med
vetenskaplig kunskap om relevanta fakta, är
nödvändig om den vetenskapliga kunskapen skall
kunna utnyttjas i samhället. Arten och den
oöverskådliga vidden av detta vetande nödvändiggör
planering i en skala och med en apparat som den
enskilde inte mäktar upprätthålla.
Låt oss betrakta väderlekstjänsten som
exempel. Den insamlar mängder av fakta, av
betydelse för prognosen, bearbetar dem matematiskt
med användande av de mest avancerade metoder
och hjälpmedel och tillämpar meteorologins
teorier vid uppställande av rapporten, som är en
generell förutsägelse. Väderlekstjänsten kan säga
att utvecklingen i stort sett innebär vissa
utsikter eller risker t.ex. för en näringsgren vars
allmänna villkor man känner. Men den kan inte
veta vilka konsekvenser regn, torka eller vind
har för mig personligen eller för hundratusentals
andra, vilkas konkreta situation den varken kan
känna eller bedöma. Jag är inte lagligen skyldig
att ta del av väderleksprognosen eller medföra
paraply av fastställd modell vid utgåendet. Det
står mig fritt att på egen risk tro mer på
Vaxholmsgubben. Jag kan planera mitt handlande
med utgångspunkt från min egen konkreta
orientering, men väderleksrapporten ställer den
vetenskapliga kunskapen till mitt förfogande i
lätt fattbar form.
Det finns otaliga exempel på liknande centralt
bedriven planeringstjänst i större eller mindre
skala. Näringslivet har sådana organ. Men vi har
också centrala planerande organ, som utrustats
med politisk makt eller begagnas för politiska
syften och helt eller delvis inom sitt område
hindrar den decentraliserade konkret
orienterade planeringen att verka. Därigenom utestängs
den speciella individuellt och lokalt förankrade
kunskapen från att göra sig gällande. Det
centralt fattade beslutet grundas på ett beskuret
kunskapsunderlag.
Den decentraliserade planeringens mekanism
är den samhällsinstitution som kallas den fria
marknaden. Ett av dess märkvärdigaste
instrument är staden, en av marknadsförfarandets
viktigaste fysiska stödpunkter och en effektiv
maskin för dess arbete. Den fungerar genom en
långt driven funktionsdifferentiering, som
tilllåter specialiserad kunskap och skicklighet att
göra sig gällande och förutsätter en fullständig
utbytbarhet av varor och tjänster, dvs. att alla
varor och tjänster är kommensurabla. Det
gemensamma måttet är pengar. Priset på en vara
eller en tjänst är vid fri prisbildning ett uttryck
för dess värderingsförhållande till alla andra. Men
hur kan man etablera en jämförelse mellan t.ex.
en etsning av Rembrandt, rätten att åhöra en
konsert från en viss plats och priset på klippspik
eller cement eller holländska blomsterlökar?
Människor har ju så olika värderingsgrunder.
Man kan föreställa sig, eller snarare man kan
det inte, vilket utredningsarbete en
priskontroll-nämnd skulle behöva nedlägga för att uppställa
en komplett lista av noteringar.
Att marknadsförfarandet dagligen kan ge
uttömmande svar på hur värderingen av varor och
tjänster inbördes fluktuerar beror på att alla
speciella funktioners domäner överlappar
varandra tillräckligt mycket för att slutna banor
skall etableras mellan alla punkter.
Inom de områden av näringslivet, där både
central planering och åtminstone relativt fri
marknad råder, når vetenskaplig undersökning
och databehandling kombinerad med speciell
individuell och lokal kunskap märkliga resultat.
Ett eklatant aktuellt exempel på att en friare
marknad accelererar utvecklingen har vi fått på
atomkraftområdet.
En dålig planering skulle vara den som genom
centrala planeringsmonopol sätter den fria
marknaden ur spel, och sålunda utestänger den
konkreta kunskapen, samtidigt som den grundar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
