Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 1 maj 1956 - Nya metoder - Dimetylsulfid ur svartlut, av SHl - Utnyttjande av läderskrot, av SHl - Gaskromatografi, av HMe — SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ maj Wö6
431
42 kp/cnr tryck. Därefter får den expandera, och ångorna
kondenseras. Härvid får man ca 27 kg dimetylsulfid per
ton massa, något metylmerkaptan (10—15 %>) och
återvinner något värme. Den behandlade luten återförs till ett
passande steg i indunstningsanläggningen.
I USA kostar dimetylsulfid nu 23 ct/lb; framställd enligt
den nya metoden lär den kunna säljas för 15 ct/lb. I en
amerikansk sulfatfabrik, där man prövar metoden i
halvstor skala, beräknar man kunna tillverka 34 000 t/år
dimetylsulfid. Hela den amerikanska sulfatcellulosaindustrin
beräknas kunna ge 320 000 t/år (Chemical Enginecring
febr. 1956 s. 105; Chemical & Engineering News 9 jan. 1956
s. 172—174). SHl
Utnyttjande av läderskrot. Man har i USA utarbetat en
metod enligt vilken pulverformigt läderskrot binds
samman till ett användbart material. Enligt uppgift fordras
härtill betydligt mindre mängd bindemedel än vid
tidigare använda förfaranden. En ytterligare fördel är att
lädret inte behöver brytas ned till fint pulver före bindningen.
Man sprutar ett grovt läderpulver med en hartslösning i
aerosolform. Härvid överdras varje korn med ett ytterligt
tunt klibbande skikt. Materialet får falla löst på ett
transportband på vilket det passerar genom en torkugn. I
denna förflyktigas lösningsmedlet utan att partiklarna binds
fast vid varandra. När materialet lämnar torkugnen har
det en grov mattliknande struktur. Det kan då
formpressas till mycket sega arbetsstycken.
Lämpligaste harts är en termoplast som är kombinerbar
med läder och kan ge ett formpressat material, lika segt
och böjligt som naturligt läder. Läderpulver, bundet med
en elast, är i vissa fall mer resistent mot kemikalier och
värme, men skrot av detta material kan inte lätt utnyttjas.
Man kan använda ned till 6 viktdelar harts till 100
viktdelar läderskrot. Relativt stora läderbitar fordrar mindre
mängd bindemedel än fint pulver. Hartsbeläggningen blir
mycket jämn vid användning av aerosolmetoden. Mera
harts går åt vid andra metoder därför att en viss del av
det måste förloras, om man skall vara säker på att alla
läderpartiklarna skall bli tillfredsställande belagda.
Det återvunna lädret har inte samma utseende, lukt och
känsel som nytt naturläder, men det kan vara bättre än
detta för många praktiska ändamål. Det är t.ex. ofta tätare
och har bättre mekaniska egenskaper än naturläder.
Form-pressade detaljer behöver inte alltid efterbehandlas. Man
kan göra t.ex. klackar och sulor direkt i lämpliga formar.
Sätts inget pigment till hartset, får det formpressade
materialet läderskrotets färg. Om denna inte är önskvärd, är
det lämpligast att ytbehandla det formpressade materialet
på samma sätt som naturläder. För pigmentering av
massan kan nämligen för mycket harts behövas (T A
Dickin-son i Leather & Shoes 4 juni 1955; ref. i EPA Technical
Digest No. 510). SHl
Caskromatografi. Under de senaste 15 åren har den
kromatografiska metoden (Tekn. T. 1955 s. 912), som
utarbetades av M Tswett för 50 år sedan, fått användning
för separering av gaser; i dag kan den användas för snabb
kvalitativ eller kvantitativ analys av komplexa
gasblandningar. Två typer av gaskromatografi finns, dels
adsorp-tion, dels fördelning, av vilka den sista tycks vara
mångsidigast användbar.
Vid adsorptionsmetoden malas gasblandningen
tillsammans med en inert gas, t.ex. kväve, genom en kolonn med
aktivt kol eller något annat adsorptionsmedel. Elueringen
kan ske på tre sätt. Vid frontanalys körs kvävgas med en
konstant koncentration av gasblandningen kontinuerligt
genom kolonnen. Först kommer ren kvävgas ut, men då
adsorptionsmedlet blivit mättat med den svagast bundna
gasen, börjar denna strömma ut med kvävgasen; den
efterföljs av den närmast starkare bundna osv.
Varje komponent lämnar därför kolonnen efter en tid,
som beror av dess adsorptionsisoterm och mängd. And-
Fig. 1. Diagram erhållet
vid frontanalys.
ringen i den avgående gasens sammansättning registreras
med en detektor, och man får en trappstegsformad
koncentrationskurva (fig. 1). Antalet steg är lika med antalet
komponenter i gasblandningen. S Claesson har visat att
man kan använda metoden för kvantitativ analys, men
då bara det första steget representerar en ren komponent
erbjuder kalibreringen svårigheter. Det kan också hända
att adsorbenten blir mättad med alla komponenterna
samtidigt. Gasblandningen passerar då genom kolonnen med
oförändrad sammansättning.
Vid elueringsmetoden är inmatningen periodisk och viel
elueringen körs ren kvävgas genom kolonnen. Ar
adsorp-tionsisotermen en rät linje, blir koncentrationskurvan för
en viss komponent i eluatet symmetrisk kring ett
maximum (fig. 2). Dettas läge anger komponentens natur, och
ytan under kurvan är proportionell mot komponentens
mängd. Ar adsorptionsisotermen inte rätlinjig, blir
koncentrationskurvan osymmetrisk varvid analysen försvåras
genom att de mindre branta kurvdelarna tenderar att
överlappa.
Adsorptionsisotermen är vanligen inte linjär för fasta
adsorptionsmedel. Därför har förträngningsmetoden visat sig
lämpligare för dessa. Metoden liknar den föregående, men
den vid elueringen använda kvävgasen innehåller en
substans, förträngaren, som adsorberas starkare än någon
komponent i blandningen. Vid elueringen förflyttas
blandningen i kolonnen varvid varje komponent skiljs ut i ett
band inom vilket dess koncentration är konstant. Elualets
sammansättning ändras därför språngvis ungefär som vid
frontanalys varigenom en trappstegsformad
koncentrationskurva erhålles.
S Claesson, som utvecklat metodens teori, har visat att
trappstegets höjd är konstant för ett visst ämne och att
arean under steget är proportionell mot dess mängd. Man
kan därför identifiera ett ämne genom att mäta
trappstegets höjd och kan erhålla dess mängd ur trappstegets
längd.
Vid fördelningsmetoden används en teknik som
påminner om den vid adsorption och eluering. I stället för ett
adsorptionsmedel innehåller kolonnen emellertid en inert
fast substans, t.ex. kiselgur, som är impregnerad med
30 vikt-%> icke flyktig vätska, såsom flytande paraffin eller
Fig. 2.
Adsorptionsisoterm och
eluering s maximum;
upptill rätlinjig
isoterm och
symmetriskt maximum, i
mitten och nedtill
böjd isoterm och
asymmetriskt
maximum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
