Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 1 maj 1956 - Nya metoder - Gaskromatografi, av HMe — SHl - Kontinuerlig elektrolytisk reduktion av ftalsyra, av SHl - Underjordsförgasning i Storbritannien, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
•TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Apparat för [-förträngningsanalys;-]
{+förträngningsana-
lys;+} G
kvävgascylin-der, F gas mätare, S
glaskolonn för
värmning eller
kylning, Tt och T,,
tre-vägskranar, C
kolonn innehållande
adsorbent.
dinonylftalat. I detta fall blir adsorptionsisotermen linjär
och elueringstekniken kan därför utan svårighet tillämpas
vid kvantitativ analys.
Apparaturen består vid förträngningsmetoden av en
kväv-gascylinder G (fig. 3), kopplad till en volymmätare F. Från
denna strömmar gasen in i en med en glasfilterplatta
tillsluten glaskolonn S, som kan upphettas eller avkylas.
Sedan leds gasen in i kolonnen C, som innehåller 1—2 g
adsorbent; C måste kunna tas bort lätt, då adsorbenten måste
förnyas efter varje kromatografering.
Från C passerar gasen till en detektor för bestämning av
varje komponents koncentration. Genom trevägskranarna
T1 och T2 kan kvävgas ledas in i S eller i provsystemet,
som består av kärl för vägning av fasta eller flytande
substanser eller en gasbyrett.
För elueringsmetoden (adsorption eller fördelning)
används samma apparatur med vissa förändringar.
Glaskolonnen S är borttagen, och vid fördelningsmetoden
används längre kolonner.
Detektorn kan utformas på flera olika sätt (Tekn. T. 1955
s. 912). Vanligast är att man mäter gasens
värmeledningsförmåga med en elupphettad platinatråd vars
resistans-ändring registreras. En annan metod är grundad på
ändringen av gasens täthet. Dess känslighet är mycket stor;
man kan påvisa t.ex. 1 mol amylalkohol i 50 000 mol
kvävgas. Infrarödabsorption används också, härvid förbränns
organiska ämnen i gasen över kopparoxid till koldioxid
och vatten, varvid ned till 0,01 °/o C02 kan påvisas.
Används väte som elueringsgas, kan man förbränna
gasen, som härvid brinner med en liten låga under ett
termoelement. Detta registrerar de ändringar i lågans
värmeeffekt, vilka uppstår genom ändringar i gasens
sammansättning. Metoden kan tillämpas vid analys av
kolväteblandningar, men också för syre- och klorhaltiga ämnen
(Industrial Chemist jan. 1956 s. 24—28). HMe — SHl
Kontinuerlig elektrolytisk reduktion av ftalsyra. I en
kontinuerlig cell med kvicksilverkatod lär man kunna
reducera ftalsyra effektivare och erhålla en renare produkt,
bestående av cyklohexadiendikarbonsyror, än vid
användning av satsvisa celler med blykatod. Ett cylindriskt kärl
av poröst porslin är nästan helt och hållet nedsänkt i det
kvicksilver som utgör katod (fig. 1). Det tjänstgör som
diafragma och innehåller anolyten och en blyanod i form
av en tätlindad spiral.
Katolyten, i vilken ftalsyran reduceras, införs
kontinuerligt genom ett munstycke under porslinskärlets botten och
Fig. 1. Cell för kontinuerlig
reduktion av ftalsyra.
rinner uppåt mellan dettas yttersida och kvicksilvret samt
slutligen ut genom ett överfallsrör. Porslinet väts av
katolyten men inte av kvicksilvret. Då det är omöjligt att
åstadkomma ett jämnt flöde längs en slät vägg, har man
gjort en spiralformad fåra på porslinskärlets utsida
(Industrial & Engineering Chemistry nov. 1955 s. 14 A). SHl
Underjordsförgasning i Storbritannien. En metod att
utnyttja stenkolsförekomster med ett minimum av
arbetsinsats är direkt förgasning av kolet i flötsen. Bl.a. i
Storbritannien har man intresserat sig för denna metod och
gjort ganska omfattande undersökningar (jfr Tekn. T.
1952 s. 334).
De brittiska proven har uteslutande avsett framställning
av generatorgas för alstring av elektricitet omedelbart vid
kolfälten. Denna metod synes vara den som är lättast
framkomlig, emedan kraven på gasens kvalitet då inte
behöver vara så höga att man behöver använda syre till
för-gasningen.
Under 1950—1955 har man gjort ca 50 prov, varvid
alstrats över 30 000 m3 gas av varierande men för det mesta
godtagbar kvalitet. Kolförbrukningen har beräknats till
sammanlagt ca 5 000 t i sex flötser.
Tre olika metoder har undersökts. Arbetena med de båda
först undersökta metoderna slutfördes dock inte, då man
under provens gång fick klarhet i att de i fråga om
ekonomi inte kunde ge lika goda resultat som den tredje
metoden. För den första metoden gjordes förprov, varvid
borrades vertikala hål ner till kolflötsen, ett 200 mm hål för
luftinblåsning och ett antal 100 mm hål för gasuttag på
olika avstånd från lufthålet. Luften måste ha ett övertryck
på 7—10 bar, och ändå kunde man inte komma upp över
15 m avstånd mellan hålen. Man höll på i över två år
med dessa undersökningar, men metoden ansågs inte
lämplig för användning i större skala.
Under tiden hade man emellertid börjat att undersöka en
elektrisk metod för att åstadkomma kanaler för gasen i
flötsen. Denna metod, "elektrolinking", består av två steg.
Först borrar man hål ner i flötsen och sätter in elektroder
i dessa och släpper på elström. Till en början avdunstas
vattnet i närheten av elektroderna, varvid stenkolets
resi-stans ökas. Om man därvid ökar spänningen, så att den
tillförda effekten hålls konstant, får man den största
värmeutvecklingen i närheten av elektroderna, varvid
stenkolet börjar förkoksas. Koksen har emellertid låg
resisti-vitet, varför värmeutvecklingen vid en elektrod så
småningom förskjuts i riktning mot den andra elektroden, så
att man slutligen får en kokssträng mellan elektroderna.
Man kunde ha högst 30 m avstånd mellan hålen. Blåser
man sedan ner luft genom det ena hålet, får man tändning
i den heta koksen, och gasen följer kokssträngen till det
andra hålet. Då processen kommit i gång, kan man dra
upp elektroderna. Hela metoden ansågs dock ganska
komplicerad och dyr, varför man som nämnts inte slutförde
undersökningarna.
Den tredje metoden, kallad "directional drilling", är
baserad på långa horisontala borrhål i kolflötsen. Man går
därvid först ner med ett schakt till flötsen, och härifrån
gör man en horisontal eller något lutande ort. Från denna
borrar man horisontala hål i kolflötsen. I en gruva
borrade man sålunda femton 100 mm hål med en
sammanlagd längd av 780 m. Det sista hålet gjordes nära 180 m
långt utan att man kom ut ur kolet. I en annan gruva
borrade man ett 265 m långt hål.
Systemet med borrhål kan utföras på två sätt. Antingen
kan man borra hålen mellan två orter och pressa in luft
genom den ena och ta ut gas genom den andra, eller också
kan man arbeta från endast ett håll och leda in luften
genom ett klenare rör i hålet och ta ut gasen i ringspalten
mellan röret och hålets vägg. De hittills erhållna
resultaten med denna metod ser lovande ut och experimenten
fortsättes ("British trials in underground gasification 1949
—1955", London 1956). Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
