Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 29 maj 1956 - Funktionssäkerhet hos teletekniska komponenter, av Thore Boström och Arvid Olert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 maj 1956
531
viktigt, att strömbelastningen ej är för stor. Om
restströmmen, som ökar vid höga
drifttemperaturer, blir för hög eller om växelström tillåtes
flyta genom kondensatorn, blir uppvärmningen
stor med uttorkning eller rent av explosion som
följd.
Kortslutningar kan även inträffa av andra
orsaker. Rena felaktigheter i dielektriket kan
förekomma. Hos polystyrenkondensatorer inträffar
det, att plasten, som är mycket känslig för alla
slags lösningsmedel, kan förstöras av såväl
flytande som gasformiga kemikalier. Därvid
förstöres polystyrenfolien med kortslutning som
följd.
Det är viktigt, att tillåtet temperaturområde är
noga specificerat. Hos t.ex.
papperskondensatorer med vaximpregnering ändrar sig vissa data
språngvis vid temperaturer strax under 0°C och
omkring vaxets smältpunkt. Man har funnit, att
livslängden i regel sjunker till hälften, om
drifttemperaturen vid temperaturgränserna ökas med
10°C. Det är alltså viktigt, att man känner
sambandet mellan drifttemperatur och
driftspänning, då man skall dimensionera en kondensator
för lång livslängd.
Kondensatorerna måste vara väl
fuktskydda-de. Vid impregnering av papperskondensatorer
måste dessa torkas lång tid i värme och vakuum
för att man skall nå tillräckligt låg fukthalt. All
förekomst av vatten påskyndar elektrolys vid
likspänningsbelastning med snabbare förstöring
som följd. Vid försilvrade glimmerkondensatorer
inträffar kortslutning genom att silvret
migre-rar.
Hos elektrolytkondensatorer kan vid närvaro
av fukt viss korrosion inträffa, om föroreningar,
innehållande t.ex. klor, finns närvarande i
kondensatorn. Det kan därvid inträffa, att fliken till
plusfolien korroderar av genom elektrolys.
Vidare kan förlustfaktor och restström öka genom
dessa föroreningar. Då numera de flesta
elektrolytkondensatorer är tätt inneslutna kan, om
tillräckligt stor omsorg iakttas vid valet av material
och vid tillverkningen, kvaliteten hållas så god,
att medellivslängder på 10 år och mera kan
uppnås.
Kontakten mellan kondensatorbelägg och
löd-anslutningar måste vara tillfredsställande. Då
man använder aluminiumfolie till belägg, är det
numera vanligt, att de uttagsbleck, som läggs in
i kondensatorlindorna, svetsas till folien för att
god kontakt skall erhålles. I annat fall kan lätt
aluminiumoxid utbildas i fogarna och avsevärda
kontaktmotstånd uppstå. Detta inträffar ofta vid
vax-, vaselin- eller oljeimpregnerade
papperskondensatorer och särskilt vid
polystyrenkondensatorer. I de sistnämnda har det visat sig lämpligt
att använda tennfolie som belägg, vilket ger god
kontakt till uttagsblecket utan svetsning.
För att lokalisera svagheter i kondensatorer har
den förut nämnda klirrmätningen visat sig
mycket användbar. Om en kondensator med
pap-pers- och polystyrendielektrikuin är felfri, är
den helt klirrfri. Klirr i kondensatorer kan
uppstå:
genom dålig kontakt mellan kondensatorbelägg
och uttagsbleck;
genom dåligt utförda lödningar (kallödningar);
i vissa fall vid dålig isolation (begynnande
genomslag) ;
vid förekomst av ferromagnetiska föroreningar
i isolermaterialet (papper med järnspån eller
glimmer med svarta fläckar av järnoxid);
vid användning av mycket tunna
kondensatorbelägg med relativt dålig ledningsförmåga och
inhomogen struktur (silverskikt hos försilvrade
glimmerkondensatorer, metallskikt på
metall-papperskondensatorer);
genom dålig mekanisk stabilitet hos
kondensatorn, varvid beläggen påverkas statiskt av det
elektriska fältet.
Om alla dessa felorsaker är under god kontroll,
kan man förutsätta att livslängden hos de flesta
kondensatorer är mycket lång. Man har då att
vid drift se till, att av fabrikanten givna
driftdata ej överskrides, och att hänsyn tas till en
viss av åldring och temperaturvariationer
beroende instabilitet som är normal för typen i
fråga.
Generellt torde gälla att metallkapslade
kondensatorer impregnerade med asfalt, syntetisk
konstmassa eller plast är mer tillförlitliga än
vanliga vaxkondensatorer. Om omgivningens
temperatur är högre än 60° C bör man ej
använda polystyren- eller Trolitul-kondensatorer.
Kondensatorer med Mylar- eller Teflon-dielektrikum
är att föredra vid höga temperaturer.
Bland elektrolytkondensatorerna bör de
hermetiskt slutna typerna föredras om
kondensatorerna normalt skall arbeta vid hög temperatur, hög
luftfuktighet eller lågt lufttryck.
Elektrolytkon-densatorernas huvudsakliga nackdelar är att
elektrolyten verkar korroderande på andra
metaller, om den genom läckning eller vid en
eventuell explosion kommer i kontakt med dessa.
Vidare sänks elektrolytkondensatorernas kapacitet
kraftigt om de bringas att arbeta vid låg
temperatur.
En ny kondensatortyp, tantalkondensatorn, har
ej elektrolytkondensatorns nackdelar. Den är
uppbyggd på samma sätt som
elektrolytkonden-satorn, men i stället för aluminiumelektroder
används tantalelektroder och den ingående
elektrolyten är mera kemiskt neutral. En vanlig
elek-trolytkondensator har vid —55°G förlorat
praktiskt taget hela sin kapacitans, men en
tantal-kondensator har vid denna temperatur kvar ca
70 % av den kapacitans den håller vid + 25°C.
En annan fördel med tantalkondensatorerna är
att deras volym vid given kapacitans är avse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
