Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 29 maj 1956 - Omgivningens inverkan, av Hilding Björklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548
•TEKNISK TIDSKRIFT
häremot användes isolationsmaterial av oorganiskt
ursprung.
Dammbildning i apparaterna försämrar funktionen hos
mekaniska detaljer och elektriska kontakter och minskar
den elektriska hållfastheten hos isolerande
komponenter-Samtidig närvaro av fukt och damm minskar med tiden
även isolationsresistansen.
Apparaterna förses därför med dammtäta höljen. Vid
fläktkylning förses luftintaget med dammfilter och
apparaten sättes under övertryck.
Explosiva gaser skyddar man sig mot genom att
hermetiskt innesluta komponenter i vilka gnistbildning kan
uppstå t.ex. reläer och vibratorer.
Lågt lufttryck minskar överslagshållfastheten och ökar
gnistbildningen i kontaktorgan. Rundslag uppstår lätt vid
kommutatorer.
Man anger för apparater som skall kunna transporteras
med flyg, dock ej i drift, att de skall tåla ett lägsta
lufttryck av 330 mb. Apparater som skall vara i drift på stora
höjder skall uthärda ett lufttryck av 56 mb motsvarande
ca 15 000 m flyghöjd. Därvid måste krypsträckorna hos
använda komponenter avsevärt ökas, t.ex. fem gånger mot
vid marknivå. Ofta måste luft ersättas med annat
dielek-trikum, isolationsdelarna i kontakter o.d. måste också
utformas speciellt. Vanligen gör man apparaten trycktät och
bibehåller därvid marklufttrycket under flygning. I en del
fall sättes apparaten under övertryck för att
överslagsrisken skall minskas.
Solljus har förstörande effekt på vissa material t.ex.
gummi, vissa plaster, läcker och vissa splitterfria glas. Genom
lämpliga tillsatser till grundmaterialet eller genom ytskydd
har man i viss utsträckning kunnat skydda sig mot
solljusets menliga inverkan.
Mekaniska påkänningar
Chockpåkånningar kan ha mycket hög amplitud men man
räknar med att de förekommer vid relativt få tillfällen.
De förekommer t.ex. vid omlastningar (fritt fall från en
meters höjd), fallskärmslandningar av materiel, träffar
från projektiler mot pansarvägg, på vilken elektronisk
materiel är monterad samt vid utskjutning av projektiler med
elektroniska tändrör, zonrör. Chockens varaktighet är 1—3
ms och amplituden kan variera mellan 70 och 20 000 gånger
jordaccelerationen (gr-talet är 70—26 000).
Man har som tumregel att påkänningen är produkten av
ø-talet och varaktigheten inom intervallet 1—20 ms.
Vid fritt fall från 1 m höjd mot cementgolv räknar man
med en påkänning motsvarande ett (/-tal om 600—900 på
ytterhöljet. Transportförpackningen skall därvid genom
deformationsarbetet i förpackningen skydda apparaten så
att denna icke utsättes för en större påkänning än gr-talet
ca 70. Fallskärmslandningar räknar man motsvara ett
fritt fall från 4 m höjd och förpackningen skall även i
detta fall begränsa påkänningen till ^-talet ca 70.
Upphängningsanordningarna på en pansarvägg skall vara så
utförda att de förmår uppta deformationsarbetet utan att
apparaten kommer fri för att i sin tur skada besättningen.
Utmattningspåkänningar uppstår genom att apparaten
utsättes för vibrationer och upprepade stötpåkänningar under
längre tid. Komponenter, ledningsdragning och
uppbyggnadsdetaljer påverkas av yttre mekaniska vibrationskrafter,
varvid ingående mekaniska detaljer råkar i svängningar,
överensstämmer frekvensen hos den påtryckta
påkänningen med detaljens egenfrekvens uppkommer resonans
och detaljens svängningsamplitud blir mycket stor varvid
utmattningen relativt snart leder till avbrott. Det är av
stor betydelse att de svängande systemen är så utförda att
amplituden begränsas genom dämpning genom inre eller
yttre friktion.
Omgivningen påverkar vanligen apparaten via
fästanordningar men även i en del fall direkt genom akustisk
påverkan. I senare fallet fordras ofta akustisk skärmning av
apparatens innanmäte. •
För att skydda apparaten mot de mekaniska
påkänningarna förses fästanordningarna för apparaten med
vibrationsdämpare av olika slag. För dimensioneringen av
vibrationsdämpare måste man känna till i omgivningen
förekommande vibrationers frekvensområden och
amplituder. Dessa storheter bör mätas och analyseras för
transportmedlen. I första hand bör man söka undvika att
vibrationsdämparna kommer att arbeta i närheten av sina
resonansfrekvenser. I dylika fall kan det t.o.m. vara bättre
att montera apparaten stumt på underlaget.
Analyser utförda på markfordon har visat att den från
vägbanan påtryckta grundfrekvenser normalt icke
överskrider 15 Hz. Grundfrekvensen är icke "ren" utan
övertoner finns upp till 100 Hz, men amplituden för dessa
frekvenser är relativt låg. Man har därför som lämplig
kompromiss fastställt att egenfrekvensen hos
vibrationsdämparna skall vara 25 Hz. Egenresonansfrekvensen hos
komponenter och uppbyggnadsdetaljer inom apparaten bör
ligga mellan 55 Hz och 100 Hz.
Vibrationsdämparnas största uppgift är att avkoppla
apparaten för inverkan av höga frekvenser, vilka uppstår bl.a.
vid stötar och slag. Det visar sig i praktiken att de höga
frekvenserna är farligast emedan de relativt fort utmattar
materialet.
Vibrationsdämparna är normalt utförda med gummi som
fjädrande material vilket ger lämplig dämpningsfaktor.
Konstruktionen bör anpassas så att det i dämparen alstrade
värmet effektivt avledes.
I praktiken har man även att räkna med
vridningsrörel-ser varför dimensioneringen och placeringen av dämparna
i förhållande till apparatens tyngdpunkt måste studeras.
Provningsmetoder
För att verifiera att komponenter och apparater uppfyller
ställda krav på funktionssäkerhet vid de påkänningar, som
härrör från omgivningen, underkastas de prov i
utrustningar, som i huvudsak reproducerar omgivningens
påkänningar. För att kompensera för tidsfaktorn måste man
emellertid tillgripa hårdare påkänningar än normalt. Det
är svårt att finna ett lagbundet samband mellan provtiden
och provens hårdhetsgrad, vilket speciellt ger sig tillkänna
vid bedömning av en komponents resp. apparats kvalitet
med olika provningsmetoder.
I flera länder har man utarbetat provningsnormer för
varje komponenttyp, varvid man indelat proven i olika
svårighetsgrader och därvid sorterat in komponenterna i
olika kategorier, så att man har möjlighet att för olika
driftbetingelser välja den lämpligaste, inte minst ur
ekonomisk synpunkt.
I USA utnyttjar man för civil användning föreskrifter,
utgivna av Radio & Television Manufacturers
Association, och för militär användning Jan (Joint Army
Navy)-och Mil (Military)-föreskrifter. I England utges
föreskrifter av British Standards Institution för civil användning
och för militär användning av Ministry of Supply under
benämningen Joint-Service-Standards. I Tyskland
klassificeras komponenterna av VDE-normer, utgivna av Verein
Deutscher Elektrotechniker.
Ett internationellt normarbete pågår genom IEC
(International Electrical Commission), Genève, till vilken praktiskt
taget samtliga länder är anslutna. Sverige deltar i detta
internationella normarbete genom SEK (Svenska
Elektriska Kommissionen), och när det gäller
säkerhetsföreskrifter genom SEMKO (Svenska Elektriska
Materialkon-trollanstalten). IEC utger publikationer med
provningsföreskrifter för komponenter och
funktionsprovningsföreskrifter för apparater, t.ex. radiomottagare. För att
åstadkomma en viss enhetlighet hos proven och
provningsutrustningarna har IEC utgivit publikation nr 68, "Basic
climatic and mechanical robustness testing procedure for
components", BCMT, vilken 1956 utgivits som
SEK-Hand-bok 1 "Regler för klimatiska och mekaniska prov på
tele-komponenter".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
