- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 86. 1956 /
561

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 5 juni 1956 - Nya metoder - Ljuskälla med rekordhög luminans, av Stellan Dahlstedt - Ekolodning på stor bredd, av G Lbg - Kött i vaxhölje, av SHl - Sjunkbox av exotermiskt material för kokiller, av SHl - Värmemängdsmätare, av FÖ

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12 juni 1956

561

Fig. 1.
Högfrekvens-matad glödlampa med
hög luminans.

Den nya ljuskällan har konstruerats för att användas vid
filmkopiering. Även i TV-tekniken, för mikroskopering och
inom färgfotograferings- och färgmättekniken torde stort
behov av en ljuskälla av detta slag finnas (enl. Sylvania
Electric Products Inc., USA). Stellan Dahlstedt

Ekolodning på stor bredd. Tyska sjöfartsstyrelser har
utrustat mätfartyg med en nykonstruerad apparatur för
automatisk registrering av sjö- eller flodbottenkonturer på
stor bredd. Anordningarna består i fackverksutliggare på
fartygets båda sidor och på dessa monterade flottörer
med ultraljudsändare och -mottagare, de sistnämnda på
1,0 m inbördes avstånd. Utliggarna är intill 20 m långa
och kan lätt fällas in mot fartygets sidor eller lyftas uppåt.
Även under fartyget finns sändare och mottagare. I en
pulpet i en hytt ombord registreras tidpunkterna dels för
ljudimpulsernas utsändande, dels för deras återkomst. Av
tidsförskjuningen erhålles vattendjupet. Intill 50 m bredd
med vattendjup 0—18 m eller 15—33 m kan mätas på en
gång. Noggrannheten anges vara 2 cm.

På analogt sätt mäts samtidigt, vid färd på en flod,
avståndet till stränderna. Mätområdet kan uppgå till 200 m
(Karl Schultz i VDI-Zeitschrift 1955 s. 1089). G Lbg

Kött i vaxhölje. För att skydda uppskuret, rått kött,
t.ex. kotletter och biffar, mot uttorkning under lagring i
djupfryst tillstånd har man i USA gjort försök med att ge
det ett tunt skikt av mikrokristallint vax, som ,lätt kan
dras av när köttet tinats upp. Metoden är inte i princip
ny, men det uppges att den nu blivit aktuell genom att
man fått fram växer, som inte blir spröda vid låg
temperatur, och att maskiner för automatisk behandling av
köttet blivit tillgängliga.

Vaxernas sammansättning har inte uppgivits, men de
flesta innehåller troligen en termoplast eller ett annat
modifieringsmedel. Polyvinylklorid har nämnts som en
beståndsdel, och vid en tvåstegsprocess används polyeten
och vax. I en amerikansk anläggning vaxades under 1955
ca 4,5 t uppskuret kött och man väntar att produktionen
inom ett år skall ha stigit till 27 t/år.

Köttbitarna snabbfryses först till —35°C, vägs och
förses med en lapp på vilken varuslag och pris är tryckt.
Därefter förs de på en bandtransportör till en maskin i
vilken de passerar genom ett bad av smält vax. Efter ca
30 s lämnar de maskinen överdragna med ett 1,5 mm
tjockt vaxskikt och överförs till ett fuktat Neoprene-band
på vilket vaxet stelnar. Då köttet har låg temperatur sker
stelnandet snabbt. Prislappen kommer under vaxskiktet
och kan läsas genom detta. Vaxet är gulfärgat för att det
skall skydda köttets vitaminer mot ljus.

Så snart vaxet stelnat placeras köttet i korrugerade kärl
och lagras vid —35°C tills det distribueras till
återförsäljarna vilka förvarar det i kyldiskar. Husmodern kan lätt
avlägsna vaxet sedan köttet fått tina upp 3—4 h i luft av
rumstemperatur eller legat i kallt vatten 5 min (Modern
Plastics nov. 1955 s. 116—119). SHl

Sjunkbox av exotermiskt material för kokiller. Man lär
kunna erhålla bättre stålgöt än tidigare med mindre
förlust av material i sjunkhuvudet genom att använda ett i
Storbritannien utvecklat material som, gjutet till en låda,
sätts in i kokillens sjunkbox. Materialet, som kallas Foseco
Feedex, säljs antingen som pulver eller som färdiga
sjunk-boxar. Det innehåller spån eller pulver av aluminium och
kemikalier som avger syre vid upphettning så att aluminiet
tänds och brinner under stark värmeutveckling.

Vidare innehåller pulvret ett bindemedel som sätts i
funktion när det rörs ut med vatten. Materialet kan därför
formas på ungefär samma sätt som vanligt kärnmaterial
för gjutformar. Vid hårdnandet blir det segt och hållfast.
Dess tryckbrottgräns uppges vara ca 28 kp/cm2. Den
hårdnade blandningen tänds vid 230°C och ger vid
förbränningen en sluttemperatur på ca 1 900°C. Härvid behåller
det sin form och övergår till ett eldfast material.

Detta är mycket väl värmeisolerande varför det flytande
stålet i sjunkboxen svalnar långsamt. Då vidare boxens
väggar är hetare än stålet stelnar metallen inte vid dem
under den tid som behövs för götets stelnande. Ett lock
av ett liknande material (Foseco Ferrux 101) läggs på
sjunkboxen så att sjunkhuvudet inte stelnar uppifrån.
Under götets krympning rinner därför stål till från
sjunkhuvudet som till slut bara är en tunn skiva, dvs.
pipbildningen blir mindre och materialutbytet större.
Materialförlusten lär bli bara 4 °/o, medan den vid användning av
vanliga sjunkboxar av lera blir ca 14 %>.

Då Foseco Feedex inte ger några metalliska rester,
förorenas stålet inte. Vid prov med ett stort antal olika
stålsorter lär man inte i något fall ha iakttagit förlust av
legeringsämnen eller avkolning i götets övre del. Genom att
stålet inte stelnar invid sjunkboxens väggar sjunker det
ned i kokillen över en relativt stor yta varför inget
hålrum uppstår i götets översta del under stelnandet.
Sjunkhuvudet stelnar genom kylning underifrån, vilket är
idealiskt ur metallurgisk synpunkt därför att segringen i götet
härigenom minskas så mycket som möjligt.

Vid några svenska järnverk används exoterma boxar av
Vallak-typ, uppfunnen av esten Vallak (H D Shephard i
Iron Age 24 nov. 1955 s. 79—82). SHl

Värmemängdsmätare. I en tysk värmemängdsmätare
med magnetisk förstärkare mäts den värmemängd som
överförs med varmvatten i ett slutet ledningssystem.
Vattenflödet bestäms med en enligt tryckfallsprincipen
arbetande vattenmätare vilken omställer en potentiometer,
i. :

Temperaturskillnaden mellan in- och utgående vatten mä-

Fig. 1. Principschema för värmemängdsmätare; A
visarinstrument eller registrerande instrument, D
vattenflödesmätare, M magnetisk förstärkare, T termoelement, W
potentiometer, Z likströms amperetimmätare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 5 23:25:17 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1956/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free