Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 26 juni 1956 - Elektronik i kopplingsteknik, av Bertil Bjurel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 juni 1956
601
Elektronik i kopplingsteknik
Avdelningsdirektör Bertil Bjurel, Stockholm
När ett telefonsamtal uppkopplas över en
konventionell telefonutrustning, sammankopplas
telefonabonnenterna rent metalliskt med varandra,
möjligen i serie med en kondensator. Den
metalliska sammankopplingen sker i automatiska
telefonanläggningar över kontakter i
elektromagnetiskt manövrerade telefonreläer och dessutom
vanligen över väljare av olika utföranden. Alla
element, som ingår i talförbindelsen, är linjära
och under förutsättning att telefonreläerna
mekaniskt fungerar tillfredsställande och
kontakt-materielet är det lämpliga, kan man vara ganska
säker på telefonutrustningarnas funktion.
Tekniken i fråga är gammal, och man kan väl utan
överdrift säga att den i dag närmast är
fulländad.
Utrustningarna uppvisar hög driftsäkerhet,
snabbheten är tillfredsställande och underhållet
bjuder ej alltför stora svårigheter, även om det
i viss mån under senare år försvårats i och med
att utrustningarna blivit mera komplicerade.
För cirka ett tiotal år sedan började röster
höjas för introduktion av helt nya element i den
automatiska kopplingstekniken, nämligen
elektroniska element. Dessa element skiljer sig från
telefonreläerna och väljarna främst däri, att
strömförloppen kontrolleras utan hjälp av
mekanik, ett förhållande som leder till
utomordentligt snabba kopplingsförlopp (Tekn. T. 1955
s. 807).
Kallkatodröret
Förespråkarna för elektroniska
kopplingselement inom den automatiska telefontekniken
möttes av naturliga skäl från början med
ytterligt stor skepsis. Anledningen till denna skepsis
var väl först och främst, att de elektroniska
elementen var dyra och driftsäkerheten synnerligen
låg. Man hade knappast tillgång till annat än
vanliga elektronrör och relativt ofullkomliga
glimrör och dioder. De vanliga elektronrören
var praktiskt taget otänkbara av flera skäl. De
var utrymmeskrävande, strömförbrukningen var
hög, livslängden kort, och driftsäkerheten
otillfredsställande. De tekniker, som för tio år sedan
trodde så mycket på elektronikens möjligheter
att de började verkliga utvecklingsarbeten, valde
därför vanligen kallkatodrör som
kopplingselement. Dessa rör krävde mindre energi än glöd-
621.389 : 621.395.65
katodrören och föreföll kunna ge
tillfredsställande livslängd och driftsäkerhet. Lämpliga
rörtyper för kopplingsteknik utvecklades också
både i Europa och USA, och kallkatodrören har
haft aktualitet ända in till de allra senaste åren
och kan väl ännu ej anses ha spelat ut sin roll
som kopplingselement inom den automatiska
telefontekniken.
Kallkatodröret bygger på överföring av
elektrisk ström mellan två elektroder via en
gassträcka. En strömöverföring över en gassträcka
innebär vissa olägenheter bl.a. beroende på
trögheten hos det överförande mediet. Det tar viss
tid att tända en gassträcka och det tar tid att
släcka gassträckan. Gasurladdningen medför så
småningom förändringar i gastrycket och i vissa
fall förslitningar av elektroderna. En annan
nackdel vid urladdningen över en gassträcka är,
att urladdningsförloppen blir beroende av
ljusförhållandena i rörets närhet såvida ej särskilda
åtgärder t.ex. jonisering med hjälp av
radioaktivt ämne tillgripes. Om röret är inneslutet i
mörkrum erhålles normalt betydligt längre
tänd-tid än om röret är belyst. Alla dessa
förhållanden representerar nackdelar för kallkatodröret.
Fig. 1. övergång till transistorer medför miniatgrisering;
från vänster till höger normalt radiorör, miniatyrrör och
två transistortyper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
