Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 31 juli 1956 - Andras erfarenheter - Minskning av yttändning i bensinmotorer, av SHl - Isoftalsyra, konkurrent till ftalsyraanhydrid, av SHl - Böcker - Aluminium och dess legeringar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 juni 1956
631
tandningen skall bemästras, några håller på användning
av tillsatser, andra föredrar förbättring av grundbensinen.
De förra tycks vara praktiskt taget ense om att
fosforföreningar minskar yttändningen genom att de minskar
blyföreningars katalytiska verkan. Det uppges emellertid nu
att borföreningar har liknande effekt och dessutom
hindrar knackning ungefär på samma sätt som tetraetylbly.
Denna uppfattning är grundad på undersökningar vid
Battelle Memorial Institute vid vilka förbränningsförloppet
i en cylinder ultrarapidfotograferats genom ett
kvartsfönster.
Härvid har man nämligen funnit att bor- och
fosforföreningar starkt minskar antalet för tidiga yttändningar så
att nästan inga uppstår vid normal gnisttändning.
Borföreningar minskar antalet yttändningar 12° efter
gnisttänd-ningen till mindre än hälften. Denna effekt är omedelbar
och beror inte på att jämvikt mellan bränsle och
beläggning uppnåtts. Yttändningen lär ytterligare avta med tiden,
dvs. när en beläggning byggs upp, tills jämvikt uppnåtts.
Borföreningar minskar generellt bränslets benägenhet att
tända vid glödande ämnen. Avgasens halt av
karbonylför-eningar blir vidare mindre när bor används. Det uppges
också att bor har en påtaglig antiknackningseffekt även i
bensin med tetraetylbly. Bortillsatsen skulle sålunda vid
givet oktantal för bränslet medge minskning av
blytillsatsen, vilket vore fördelaktigt. Borföreningar öksy* inte
beläggningens tjocklek utan verkar liksom fosfat snarare
rengörande, särskilt på heta ytor, t.ex. utloppsventilerna
(Chemical & Engineering News 5 mars 1956 s. 1070). SHl
Isoftalsyra, konkurrent till ftalsyraanhydrid. I januari
1956 startades en amerikansk fabrik för tillverkning av
23 000 t/år isoftalsyra. Denna produkt kostar nu 23 ct/lb
mot 20 ct/lb för ftalsyraanhydrid, men den har flera
fördelar framför denna vid tillverkning av alkyder och
plaster (Tekn. T. 1956 s. 11). Man väntar därför att isoftalsyra
delvis skall ersätta ftalsyraanhydrid. Den förra är
bensen-metadikarbonsyra medan den senare är
bensenortodikar-bonsyrans anhydrid.
Alkydhartser av isoftalsyra kan framställas vid 275—
300°C mot 230—250°C för hartser av ftalsyraanhydrid.
Isoftalsyraprodukterna blir ljusare och har större molvikt.
Vidare kan man till isoftalsyraalkyder använda större
mängd olja varigenom deras pris sänks. Medan
ftalsyra-anhydridalkyder inte kan göras med större oljehalt än 75 °/o
kan isoftalsyraalkyder tillverkas med upp till 90 %> olja.
De senare ger nämligen lackfilmer med god seghet och
böjlighet vid betydligt större oljehalt än de förra. Orsaken
härtill är främst att isoftalsyraalkyderna har större molvikt.
Enligt en uppgift har esterhartser av isoftalsyra ca 40
gånger så stor stabilitet som motsvarande hartser av
ftalsyraanhydrid. Härigenom tillåter de förra snabbare
härdning och ger en mer värmehärdig slutprodukt, t.ex. lack
för isolering på koppartråd. Vidare har isoftalsyrahartser
utpräglad resistens mot hydrolys och tål svaga alkalier.
Det lär ha visat sig att isoftalsyra i allmänhet ger hårdare
hartser än ftalsyraanhydrid. Härigenom minskas behovet
att sätta till relativt dyrbara aminhartser för erhållande av
en tillräckligt hård lackfilm. Isoftalsyrahartser har också
högre smältpunkt än ftalsyraanhydridhartser. Därför kan
omättade polyestrar av isoftalsyra malas, lagras som torrt
pulver och lösas i styren omedelbart före användning
varigenom gelatinering av lösningen under lagring helt
undviks. Motsvarande estrar av ortoftalsyra ger ett pulver,
som smälter ihop vid rumstemperatur, och har begränsad
hållbarhet i styrenlösning.
Vid framställning av högpolymerer beter sig isoftalsyra
ungefär som den dyrare tereftalsyran
(bensenparadikar-bonsyra). Synnerligen intressanta sampolymerisat lär
kunna framställas av isoftalsyraestrar och amider. De sägs
vara lovande till lim och för formsprutning. Isoftalsyra är
vidare ett relativt billigt utgångsmaterial vid tillverkning
av produkter i vilka metastruktur önskas.
Då isoftalsyra har lägre ångtryck än ftalsyraanhydrid
kan den hanteras på platser där den senare orsakar
allvarlig luftförorening. Den är också lättare att hantera då den
är ett fast pulver som inte bakar ihop sig. Vidare är den
något mindre giftig än ftalsyraanhydrid. Isoftalsyrahartser
bör därför kunna användas som skyddsskikt på behållare
för livsmedel.
Det största användningsområdet för isoftalsyra väntas bli
tillverkning av alkydfärger. Man lär ha gjort lackfärger
för utom- och inomhusbruk med mycket god resistens mot
nedsmutsning och flagning. Matta lackfärger förefaller
också lovande. Isoftalsyraalkyder lär ge billacker med
särskilt varaktig glans.
I mindre utsträckning väntas isoftalsyra få användning
vid tillverkning av omättade polyestrar. Dessas egenskaper
bibehålls vid relativt stor utspädning med styren,
varigenom isoftalsyrans högre pris kompenseras.
Ftalsyraanhydrid har emellertid vissa fördelar framför
isoftalsyra. Den smälter till en vätska som reagerar snabbt,
och den ger momentant monoestrar. Genom att dess
karb-oxylgrupper sitter nära varandra kan den inte ge
poly-merer med stor molvikt, och detta är en fördel vid
tillverkning av alkyder med liten oljehalt. Med isoftalsyra
har reaktionsblandningen benägenhet att gelatinera innan
förestringen gått så långt att ett hållbart harts erhålles.
Man kan emellertid minska isoftalsyrans reaktivitet
genom tillsats av en enbasig syra, såsom bensoesyra
(Chemical Engineering mars 1956 s. 142, 144, 146). SHl
Böcker
Aluminium och dess legeringar, av Herman Unckel.
Norstedts, Stockholm 1956. 241 s., 60 fig., tab. 24,50 kr.
Denna bok uppges vara en följd av förf:s kursverksamhet
och är avsedd att vara en allmän handledning eller ett
kompendium. Den är utpräglat praktiskt lagd och
innehåller teoretiska grunder bara i den mån dessa är
nödvändiga för att läsaren skall förstå sammanhangen.
I boken behandlas aluminiums framställning,
aluminiumlegeringars fysikaliska, mekaniska och kemiska egenskaper
samt dessas beroende av metallens framställning och
behandling. Vidare beskrivs framställning av halvfabrikat,
färdigfabrikat och de härvid använda
bearbetningsmetoderna, fogning och ytbehandling. Slutligen diskuteras
beräkning av lättmetallkonstruktioner och
aluminiumlege-ringars användning.
Framställningen är klar och redig, och boken är därför
ganska lättläst; vissa svårigheter uppslår dock genom att
nomenklaturen inte överallt är entydig. Boken innehåller
massor av praktiskt användbara upplysningar och bör
därför vara värdefull för alla som sysslar med lättmetaller på
ett eller annat sätt. Det är bara synd att förf. i stor
utsträckning använt en omodern eller felaktig nomenklatur
trots att utmärkta ordlistor har givits ut av TNC och
Svetskommissionen.
Som kraftenhet använder han t.ex. kg i stället för kp.
Elasticitetsmodulen "är vid aluminium ... ca 7 000 kg/cm2.
Järn och stål har E = 2 000 000, och koppar och
kopparlegeringar ca 10 000 kg/cm2" (s. 22) skall vara 7 000
kp/mm2, 20 000 kp/mm2 resp. 10 000 kp/mm2.
"Elasticitetsgränsen är den belastning vid vilken provet upphör att
töja sig elastiskt" (s. 22) är riktigt om "elasticitetsgräns"
byts ut mot "resttöjningsgräns" och "belastning" mot
’spänning", men den definition som ges för aluminiums
"elasticitetsgräns" (s. 23) är dess 0,02-gräns. Förf. påpekar att
aluminium saknar utpräglad sträckgräns (s. 23), men
skriver sedan konsekvent om dess "sträckgräns" varmed han
enligt sin definition menar dess 0,2-gräns.
Med "formsiffran" (s. 27) avses "formfaktorn". På många
ställen (t.ex. s. 28) använder förf. "sträckning" i stället för
den riktiga termen "töjning". Vidare är i
sammansättningar "-gräns" att föredra framför förf:s "-hållfasthet", t.ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
