Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 14 augusti 1956 - Om sedlar, av Åke Eldh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
th. augusti 1956
649
Om sedlar
Civilingenjör Ake Eldh, Stockholm
De äldsta sedlarna torde ha funnits i Kina, där
en sedel från 1300-talet (fig. 1) innehåller i stort
sett samma uppgifter som moderna sedlar, dvs.
valör, utgivande myndighet samt straffpåföljd
för förfalskaren.
I Västerlandet har Sverige äran av att ha varit
det första landet, som använt sedlar. Det var
kommissarien Johan Palmstruch, som för
Stockholms Banco år 1661 började utge
kreditivsed-lar (fig. 2). Affärerna missköttes emellertid,
banken kom på obestånd och övertogs av
Riksens Ständer. Misstron mot sedelidén var då stor
och det dröjde till 1701, innan "transportsedlar"
kom i bruk, dvs. innehavaren måste påteckna
sedeln vid betalningen.
Först 1745 återinfördes sedlar som gällde utan
sådan påteckning. Dessa sedlar utgjorde i själva
verket skuldebrev, utställda av banken, som var
skyldig att inlösa dem i fasta värden.
Skuldebrevskaraktären markerades även av att
bankens underskrifter gjordes för hand ända in på
1900-talet. Numera trycks namnteckningarna på
sedeln i samband med numreringen eller något
annat tryckmoment.
I Sverige hade under 1800-talet de privata
bankerna rätt till sedelemission, men så småningom
överfördes denna rätt helt till Riksbanken, och
via ett antal olika sedeltyper kom man 1890 fram
till den typ, som fortfarande finns kvar för vissa
valörer, 50 och 100 kronor. Med vissa mellanrum
gjordes mindre förändringar i färgen, men ej
förrän 1940 utkom nya typer, 10- och 10 000 kr.,
tecknade av Akke Kumlien. I samband med
Gustaf V:s 90-årsdag utkom 1948
"jubileumsfemman", en mycket prydlig sedel som
förtjänade en större spridning än den fick, och till sist,
för bara ett par år sedan, Mark Sylwans 5- och
1 000-kronorsedlar, med en moderniserad
variant av Moder Svea.
Den nutida sedeln är en trycksak av enormt
omfång. De gamla metoderna, avpassade för
se-delomlopp av måttlig storlek, har därför så
småningom måst ge vika för nya, och
konsthantverket ersatts av modern industri. Detta gäller för
alla länder.
Om vi ser på den svenska utvecklingen (fig. 3),
finner vi, att sedelomloppet från 1900 ökat från
75 Mkr. till 5 300 Mkr. 1955. Antalet sedlar har
655.3 : 332.635.4(485)
företett en liknande utveckling, så att nu ca 150
milj. sedlar finns i omlopp.
För småvalörerna är livslängden 1—1 y2 år, för
de större valörerna 4—-7 år. Det blir alltså stora
mängder sedlar, som varje år måste tryckas för
att ersätta utslitna och dessutom kunna
motsvara ökningen i omloppet. Denna stora
produktion måste dessutom utformas med hänsyn till
säkerhetskrav och kontroll.
Kontrollen inom det svenska sedeltryckeriet
(liksom hos de utländska) baseras först och
främst på en allmän noggrannhet samt
kontrollräkning av sedelarken, t.ex. 18 sedlar på varje
ark, vid mottagandet av papperet från
pappersbruket, efter varje arbetsoperation samt slutligen
vid avlämnandet till Riksbankens mottagande
avdelning. Räkningen sker numera maskinellt,
vilket medger både stor snabbhet och hög
noggrannhet.
Den viktigaste egenskapen hos en sedel är dess
säkerhet mot förfalskning. Denna säkerhet
söker man uppnå dels genom speciella tryck och
tryckmetoder, dels genom att använda särskilt
papper.
Fig. 1.
Kinesisk sedel
från
1300-talet. Valören är 10
luvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
