Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 25 september 1956 - Byggen, berggrund och grundvatten, av Tor Hagerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 september 1956
799.
Byggen, berggrund
och grundvatten
Fil. dr Tor Hagerman, Stockholm
624.138.24
Sveriges berggrund består till ungefär tre fjärdedelar av
urberg, dvs. gnejser, leptiter, graniter m.m., och är som
bekant till stora delar täckt av lösa kvartära bildningar,
huvudsakligen morän och isälvsavlagringar.
Byggnadsverksamheten har på senare år allt mer börjat
göra betydande ingrepp i denna berggrund genom
tunnelsprängningar, bergrumsanläggningar, underjordiska
oljeupplag m.m. Särskilt i Stockholm har på grund av det
höga markvärdet även grundsprängningar till avsevärt
djup blivit mer vanliga. I samband med detta ingrepp i
berget har man måst beakta frågan om vattnets
uppträdande och de konsekvenser, som vattenavtappningen eller
tätningen av omgivande berg kan medföra.
Vattnet i urberget finns till allra största delen i dess
öppna sprickor. En viss kännedom om detta förhållande har
man sedan gammalt vunnit vid borrning efter vatten i
berg. Vid statistisk behandling har man brukat göra
jämförelser mellan vattentillgången dels för olika borrdjup, dels
för de olika bergarter inom vilka borrningarna utförts.
Antalet vattenförande sprickor tycks vara större i
yt-zonen än längre ner, men troligen kan vattentillgången
visa sig större i de relativt fåtaliga vattenförande
sprickorna på större djup. Mellan bergart och sprickighet
(frekvens, dimensioner, orientering etc.) föreligger visserligen
mången gång ett samband, men de tektoniska
förhållandena kan ha en så stor betydelse, att man måste ta dem
i betraktande, om man vill tränga dessa frågor närmare
in på livet.
För bedömning av urbergets möjlighet att innehålla
vatten och tillåta dettas rörelse är det sålunda viktigt att
förstå var sprickor kan väntas och hurudana de kan vara.
Man kan säga att vattnets förekomst i urberg (och
liknande bergarter) sålunda i hög grad är en
genomströmnings- eller kommunikationsfråga.
Stora möjligheter föreligger att vid arbete med berggrun-
Fig. 1. Uppkomst av skjuvsprickor i massformig bergart
vid kompression i pilarnas riktning; t.v. rätvinkligt prisma
som vid enkel kompression får fyra grupper sprickor
parallella med planen ABCK, EFB, HKJ och KLMN; t.h. KN
och MN beräknade sprickplan vid största skjuvspänning,
KO och MO planens experimentellt erhållna längd’.
Fig. 2. Karta över område med skjuvsprickor, uppkomna
vid horisontell skjuvspänning under kompression i
östvästlig riktning
den, exempelvis genom pejling i borrhål eller genom
in-rinningsbestämningar i utsprängningar eller delar av dessa,
kontinuerligt skaffa uppgifter om vattnets uppträdande i
berget under en längre tidsperiod.
Berggrundens sprickor
Som regel är observationssnitten i berggrunden
begränsade och vid extrapolering av sprickighetsförhållandet är
det värdefullt att veta så mycket som möjligt om
sprickornas bildningsbetingelser, dvs. vilka krafter som vid olika
tillfällen medfört brott eller andra dislokationer i
jordskorpan. Urbergets avsevärda ålder och sannolikheten för
förnyad rörelse i redan tidigare uppkomna sprickor torde
ha varit en väsentlig anledning till att dess sprickor här i
landet huvudsakligen studerats ur geometrisk och mindre
ur genetisk synpunkt.
Särskilt de sura bergarterna (t.ex. graniter) är, som vi
känner dem på jordytan, typiskt spröda material. Under
de villkor som råder på större djup ökar plasticiteten och
att börja med även hållfastheten. Alla brott, även de som
uppstår vid sammantryckning, kan ju karakteriseras som
drag- eller skjuvbrott. Av särskilt intresse i föreliggande
fall är de sprickor som uppstår på grund av
skjuvpåkänningar och för vilka brottytornas plan bildar ca 30°
vinkel mot tryckriktningen. Experimentellt är de väl kända
från tryckning av bergartsprismor (fig. 1).
Orsakerna till dislokationer, såsom veckningar,
förkastningar, krosszoner, och en mer eller mindre intensiv
sprickbildning, kan vara av helt skilda slag. Sprickorna
blir därvid mer eller mindre systembundna och får ibland
en regional karaktär.
En viss nytta vid tolkning av sprickgenetiken kan man
ha av att rekonstruera deformationsellipsoiden, som kan
tänkas erhållas om en sfär av t.ex. granit utsätts för olika
tryck i olika riktningar. Dragsprickorna uppträder alltid
vinkelrätt mot storaxeln och skärsprickorna passerar
genom mellanaxeln, bildande ca 30° med lillaxeln. I ett från
utlandet hämtat exempel härpå (fig. 2) stupar
förkastningarna vertikalt, men rörelser parallella med deras
strykning har också ägt rum. Företeelser av samma typ kan
iakttas flerstädes i Sverige, i stockholmstrakten bl.a. inom
Ulvsundaområdet.
De sprickor efter vilka bergartsblocken rört sig i
förhållande till varandra, visar ofta repning med
mineral-ombildning. Vidare förekommer ibland smärre
dragsprickor i det ena blocket invid huvudsprickan. Med hjälp av
sådana iakttagelser kan ofta rörelseriktningen fastställas.
Berggrundens sprickor kan med hänsyn till rörelserna
indelas i förkastningar, fogar och oregelbundna fina
sprickor. Inom dessa grupper kan dock bildningsorsakerna
vara helt olika.
Förkastningar har ofta en regional utsträckning och kan
vara många mil långa. Ur genetisk synpunkt försöker man
klassificera förkastningar med hänsyn till den relativa
rörelsen längs dem. Ett slags förkastningar har uppstått
genom förskjutningar, där ett stjälpt veck brustit ("thrust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
