Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 25 september 1956 - Byggen, berggrund och grundvatten, av Tor Hagerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
800
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Förkastning med "lersköl" och bred krosszon.
Fig. 4.
Vertikalt slag i
granit. Nedre
Norrmalm i
Stockholm.
Fig. 5. Bottenslag i granit. Bohuslän.
faults") och den övre skänkeln har rört sig uppåt i
förhållande till den undre. Förskjutningarna anläggs under
en kompression, som huvudsakligen verkat horisontellt.
Skjutningsplanet stupar vanligtvis flackt. Stora
överskjutningar finns bl.a. inom vår fjällvärld och i skotska
höglandet, vilka bägge bildats av samma orogenes, den
kale-doniska, som huvudsakligen inträffade under silurtiden.
De egentliga förkastningarna är vanligen mycket brant
ställda och uppdelas efter den relativa rörelsens
huvudriktning. Har rörelsen huvudsakligen försiggått vertikalt,
ger de exempelvis gravsänkor, där en sättning inträffat i
partiet mellan förkastningarna, vilket förutsätter att
dragspänningar förelegat i jordskorpan. Det andra slaget av
egentliga förkastningar är de, där rörelsen ägt rum
huvudsakligen parallellt med deras riktning i horisontalplanet,
dvs. deras strykning ("strike-slip faults").
Många exempel på stora förkastningar finns i Sverige,
men svårigheten är här att avgöra hur stor rörelsen har
varit i vertikal led. I skotska höglandet har vid långa
förkastningar konstaterats vertikalförskjutningar på ca 2 km
och horisontalförflyttningar av storleksordningen upp till
100 km.
I anslutning till större förkastningar är krosszoner
vanliga. Ett exempel härpå (fig. 3) visas från grundsprängning
på Nedre Norrmalm i Stockholm där sidoberget utgörs av
stockholmsgranit och förkastningen har skett utmed en
pegmatitgång (uppkrossad) och en gnejskörtel. Den totala
effekten av vattentransport i sådana partier kan bli av
högst besvärlig storleksordning.
Fogar (engelska "joints", tyska "Klüfte", danska och
norska "spalter") av olika typ och ursprung är av särskilt
intresse, då de ofta har betydande vidd och vattenföring.
Hit hör i huvudsak slagen i graniterna, ursprungligen
betingade av mineralorientering under tryck vid stelningen.
Granit och även andra bergarter med massformig struktur
är tämligen isotropa varför de vid kontraktion etc.
uppkomna slagen är bundna till bestämd orientering och
ganska plana (fig. 4).
För de flackt orienterade bottenslagen anses även
bidragande bildningsorsaker ha varit dels avlastningen av
ovanför liggande berg, dels temperaturväxlingar i själva
yt-zonen (fig. 5). Andra fogar eller släppor uppträder bl.a. i
gnejs, leptit etc. parallellt med förskiffringen. Tydliga
av-lossningssprickor i gnejser och skiffrar kan även kallas
slag (fig. 6). Tyvärr saknas i svenska språket en fastställd
term för denna stora grupp av sprickor som här kallats
fogar. De visar ofta ett plant eller föga buktande förlopp.
Vissa av dem kan visa tecken på att smärre
gnidningsrörel-ser förekommit i dem.
Fina, ofta oregelbundna sprickor ned till
kapillärdimensioner uppträder mångenstädes i växlande frekvens och
har en underordnad betydelse i vattenföringssammanhang.
De uppträder mest i den översta för vittringen utsatta
delen av berggrunden. Ibland kan sprickorna vara fyllda
med jordart eller läkta med mineralmassa.
Svenska undersökningar
Redan på 1920-talet undersökte Asklund1 uppträdandet av
regionala sprickor i sydöstra Sveriges berggrund och
anförde en del karakteristika för olika områden (fig. 7). En
jämförelse med uppträdandet av sprickutfyllande diabaser
antyder olika åldrar på till synes konjugerande
skjuvfrak-turer.
I beskrivningen till stockholmstraktens berggrund har
Sundius9 sammanställt de mest framträdande
sprickbeting-ade dalgångarna i detta område (fig. 8). Dessa regionala
sprickor fördelar sig huvudsakligen på tre system, det
vanligaste i nordväst—sydost, ett nordost—sydväst och ett i
öst—väst; några sprickor i nord—syd förekommer även.
De två förstnämnda spricksystemen har på vissa håll
utsatts för diabasintrusion av olika petrografisk typ och
synbarligen även olika ålder. Sprickorna skulle sålunda
nedtill ha öppnats eller stått öppna vid tiden för intrusioner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
