Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 9 oktober 1956 - Andras erfarenheter - Aluminerat ståls värmeresistens, av SHl - De högre transuranerna, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 oktober 1956
859
Genom doppning kan man anbringa ett skikt av
aluminium eller aluminium-kisellegering på plåt, band eller tråd
som inte lämpligen kan beläggas genom cementering eller
sprutning. Plåt eller tråd kan ges ett så tunt skikt av
aluminium-kisellegering att de kan formas utan att
ytskiktet flagnar av. Arbetsstycken, som inte skall formas, kan
ges ett tjockare skyddsskikt av handelsaluminium utan kisel.
Vid British Iron & Steel Research Association (BISRA)
har man utvecklat en kontinuerlig metod för aluminering
av band eller tråd genom doppning utan flussmedel. (Tekn.
T. 1955 s. 957). Enligt denna metod får man i allmänhet
tunnare aluminiumskikt än enligt andra, t.ex. den
amerikanska Aldip-metoden vid vilken ett saltbad används (jfr
Tekn. T. 1954 s. 875). Vidare sätter man ibland till kisel
för att minska bildningen av spröd järn-aluminiumlegering
och därmed göra slutprodukten mer formbar.
Man har nu provat värmeresistensen hos enligt BISRA :s
metod pålagda aluminiumskikt genom upphettning 2 000 h
till 500—800°C i muffelugn och i 490 h till 600, 700 och
800°G i en snabb luftström innehållande något
svaveldioxid. Vid de flesta försöken värmdes och kyldes proven
periodiskt så att de hölls ca 70 h vid provningstemperatur
och 2 h vid rumstemperatur.
Det har visat sig att aluminering enligt BISRA :s metod
ger effektivt skydd mot skalning i luft vid temperaturer
på upp till 800°C. Skikt innehållande kisel är mindre
värmebeständiga än skikt av handelsaluminium. Aluminering
enligt amerikanska metoder ger skikt med ungefär lika
stor resistens mot skalning. Ytskikt, erhållna genom
sprut-aluminering och värmebehandling, tycks oxideras
snabbare än skikt, framställda genom varmaluminering (M L
Hughes & D F G Thomas i Metallurgia nov. 1955 s.
241—245). SHl
De högre transuranerna. Alla hittills framställda
trans-uraner har nu fått namn. De kallas neptunium 93Np,
plutonium MPu, americium ^Am, curium MCm, berkelium
OTBk, kalifornium 98Cf, einsteinium ^E, fermium 10<jFm
och mendelevium 101Mv (Tekn. T. 1954 s. 452, 606; 1955
s. 672). Den första transuranen Np framställdes genom
bestrålning av uran 238 med långsamma neutroner i 60"
Berkeley-cyklotronen, varvid 238U övergår till ^U som
genom j8~-sönderfall övergår till 239Np. De följande, Pu t.o.m.
Cf, erhölls första gången genom bestrålning av uran med
lätta joner.
Transuraner, åtminstone upp till Fm, kan emellertid
också framställas genom successiva neutroninfångningar och
^"-sönderfall (fig. 1). För produktion av påvisbara
mängder på detta sätt fordras dock ett mycket intensivt
neutronflöde. Einsteinium och fermium iakttogs första gången
1952 i uran som utsatts för ett kortvarigt men synnerligen
intensivt neutronflöde vid en atombombsexplosion. De
framställdes första gången i laboratoriet ungefär ett år
senare varvid man utnyttjade neutronflödet i
materialprovningsreaktorn MTR, vilket är ca 10u cm-2 s-1 neutroner.
Förutom av neutronflödets intensitet och tvärsnitten för
kärnreaktionerna bestäms utbytet vid framställning av
högre transuraner av mängden utgångsmaterial och
bestrålningstiden. Mellanprodukternas halveringstider är
också av vikt. Av stor betydelse är också om något av
mellanleden klyvs spontant. Detta försvårar eller omöjliggör t.ex.
framställning av mendelevium genom neutronbestrålning.
Det närmaste utgångsmaterialet är i detta fall ^Fra, men
två tidigare mellanled, ^Fm och ^Fm, klyvs spontant med
så korta halveringstider att de blockerar processen.
Mendelevium erhölls också första gången genom bestrålning av
einsteinium med a-partiklar accelererade i cyklotron.
År 1950 framställdes en transuran för första gången
genom beskjutning med tunga joner. Då erhölls nämligen
kalifornium av uran och koljoner som accelererats i 60"
Berkeley-cyklotronen (fig. 1) Senare har man använt ännu
tyngre joner. År 1953 erhölls sålunda 247E genom
bestrålning av uran med uN6+-joner. Den första framställningen
Fig. 1. Schema över transurangruppen; A masstal; oc, ß~
(elektronstrålning), EC (elektroninfångning), I (isomer
övergång) och SF (spontan klyvning) är sönderfallstyper;
a (år), d (dygn), h och s är halveringstider; vertikal, fylld
pil (n, y)-reaktion, horisontell, o fylld pil ß~-övergång änger
framställningsvägar genom neutronbestrålning. De långa,
böjda pilarna visar tre möjligheter att erhålla högre
transuraner genom bestrålning av uran med tunga joner.
av en fermiumisotop i cyklotron utfördes vid
Nobelinstitutet för Fysik i Stockholm genom beskjutning av uran med
16Oa+-joner, accelererade i 225 cm cyklotronen.
En nödvändig förutsättning för åstadkommande av en
kärnreaktion med tunga joner är att dessa har så stor
ki-netisk energi att de kan passera colombbarriären och
tränga in i targetkärnan. Vid beskjutning av uran med
syrejoner bör dessa därför ha ca 90 MeV energi, och för
neonjoner blir motsvarande värde ca 110 MeV.
Det är en viss sannolikhet för att alla protoner stannar
kvar i den kombinerade kärna som bildas vid jonens
inhängning. Den blir emellertid starkt exciterad varför ett
flertal neutroner sänds ut. Sannolikheten för att mindre
än fyra lämnar kärnan är mycket liten. Som exempel kan
nämnas reaktionen
2!fU + 1 f O = H°0 Fm + 4n
Tvärsnittet för reaktioner av denna typ är mycket litet.
De flesta kombinerade kärnorna faller sönder genom klyv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
