Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 9 oktober 1956 - Andras erfarenheter - De högre transuranerna, av SHl - Korrosion i rökgaser, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
860
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Resonans fält styrkor för Stockholmscy klotronen vid
8,1 MHz frekvens; m0 jonernas vilomassa, q deras
laddningstal; o iakttagna resonanser.
ning. Då man dessutom hittills måst arbeta med små
jonströmmar blir utbytet av högre transuraner mycket litet.
Det ännu icke framställda element 102 torde för närvarande
bäst kunna erhållas genom bestrålning av uran med
neonjoner varvid den tyngsta neonisotopen ^Ne bör vara
lämpligast. En tänkbar reaktion är nämligen
2i|U + 22Ne = 256102 -f 5n
Orsaken till att man bör välja "Ne som projektil är att
man endast med denna neonisotop kan vänta att få en
nukleid med tillräckligt lång halveringstid. Man kan
nämligen förutsäga nukleiders halveringstider genom
extra-polering ur kända data. För 255102 erhåller man sålunda
genom extrapolering en halveringstid på högst 1 min, men
i detta fall kan hinder för kärnans sönderfall väntas
varför halveringstiden kanske är tio gånger så stor. Det synes
därför finnas utsikter att framställa även element 102 i
påvisbar mängd.
Neon 22 ingår med ca 9 °/o i naturligt neon och kan
relativt lätt anrikas till närmare 100 °/o renhetsgrad. Försök att
framställa element 102 pågår vid Nobelinstitutet för Fysik.
Svårigheterna att erhålla högenergetiska jonstrålar med
tillräcklig intensitet är emellertid stora. Hittills har man
härvid endast använt cyklotroner med fast frekvens, dvs.
av Stockholmscyklotronens typ. Linjära acceleratorer
avsedda för samma ändamål byggs i USA men har ännu inte
tagits i bruk.
För att kärnreaktioner skall erhållas genom bestrålning
av uran med joner tyngre än syrejoner fordras att de har
en energi på 100—200 MeV som kan uppnås i en
konventionell cyklotron bara om jonerna har stort laddningstal,
vanligen minst sex. Vid given cyklotronfrekvens är den
energi, som en laddad partikel i resonans med den
accelererande högfrekvensspänningen kan uppnå, proportionell
mot partikelns masstal. Med den nuvarande frekvensen på
8,1 MHz kan man i Stockholmscyklotronen ge partiklar en
energi på ca 11 MeV per nukleon (proton eller neutron)
och alltså upp till ca 240 MeV för ^Ne^-joner.
Då den största uppnåbara magnetfältstyrkan är 200 kOe
kan resonansvillkoret uppfyllas för ett förhållande mellan
vilomassa m0 och laddningstal q (mjq) på högst ca 3,7
(fig. 2). Resonans kan därför uppnås t.ex. för sexvärda
22Ne-joner men inte för femvärda, för femvärda syrejoner
men inte för fyrvärda och för fyrvärda koljoner men inte
för trevärda. Minskas cyklotronfrekvensen, växer
visserligen det största m0/g-värde vid vilket resonans kan er-
hållas, men samtidigt avtar den största uppnåbara
partikelenergin som är proportionell mot frekvensens kvadrat.
Den största svårigheten vid arbete med tunga joner har
hittills varit att med tillgängliga jonkällor erhålla ett
tillräckligt stort flöde av joner med mer än 3—4 laddningar.
Att man trots detta fått sexvärda joner i användbar mängd
beror på att sådana uppstår i cyklotronen vid dubbeljoners
kollision med gasmolekyler. Då jonerna alltså inte uppstår
i jonkällan utan på olika ställen i cyklotronen får de
mycket olika energi, många av dem så liten att de inte kan
ge kärnreaktioner.
I Stockholmscyklotronen har man av separerad neon 22
erhållit en strömstyrka på några hundradels mikroampere
av joner med mer än 140 MeV energi. Vid acceleration av
12G4+-joner med C02 som jonkällegas blir jonströmmen
några tiondels mikroampere av joner med mer än 100
MeV energi (H Atterling & L Melander i Kosmos bd 33
s. 108—133, Stockholm 1955). SHl
Korrosion i rökgaser. För bestämning av
korrosionsrisken i rökgaser har gjorts en undersökning av
korrosionen på mjukt stål i artificiella blandningar av kväve,
vattenånga och svaveltrioxid, fig. 1. Såsom framgår av figuren
får man en mycket kraftig korrosion vid temperaturer
under 60°C, mellan ca 60°C och 100°C ett minimivärde på
korrosionen, varefter korrosionen vid stigande temperatur
snabbt ökar mot ett maximivärde. För de undersökta
gasblandningarna har man vid 180—220°C fått ett nytt
minimum, varefter korrosionen åter ökar vid stigande
temperatur. Korrosionen vid temperaturer över 220°C synes
försiggå i gasfas. Korrosionsförloppet vid de lägre
temperaturerna överensstämmer väl med andra erfarenheter (Tekn.
T. 1956 s. 347). Av särskild betydelse synes vara
bekräftelsen att temperaturområdet mellan 60 och 100°C är
relativt ofarligt med hänsyn till korrosionen (K Wickert &
H Pilz i Chemie-Ingenieur-Technik 1956 h. 4 s. 279—281).
Wll
Fig. 1. Korrosion av mjukt stål i rökgaser med 12 °lo
vattenånga, försökstid 4 h; I 0,002 °fo, II 0,01 °/o, III 0,02 °/o,
IV 0,1 °/o SO,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
