Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 23 oktober 1956 - Nybyggen - Ett 5 km kraftledningsspann över Sognefjord, av FÖ - Storbritanniens största kraftverk, av Wll - Andras erfarenheter - Stålpålar på berg, av G Lbg - Stearat som dispergeringsmedel i färger, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
910
TEKNISK TIDSKRIFT
Andras erfarenheter
Fig. 2. Spännstolpe med ledning och vibrationsdämpare.
Sognefjord, fig. 1, ingår i en 60 kV ledning från Refsdal
kraftverk, vilken senare skall höjas till 150 kV
driftspänning, varför spännet över fjorden isolerats för 150 kV.
övergången över fjorden måste göras på ett ställe där
fara för snöskred ej förelåg. Spännet har tre fasledare och
en reservledare. Linorna uppbäres av 9 m höga armerade
betongstolpar, fig. 2, som placerats på lämpliga platser på
fjällsidorna, varför spannens längd varierar mellan 4 830
och 4 890 m. Fasavståndet är 50 m. Ledarna utgörs av
för-zinkad 37-trådig 300 mm2 stållina med en brottgräns av
175—195 kp/mm2. Linan levererades i 5 100 m längder på
trummor med en totalvikt av 14 t. Totala dragpåkänningen
i linan vid infästningen kan uppgå till 15 Mp och
isolationen består av sex parallella isolatorkedjor om tio element
var.
Isolatorkedjornas brottlast är 6 X 11,5 Mp och linan är
fästad med kombinerade kon-kilklämmor. Med hänsyn till
den höga linbelastningen har varje linända försetts med
åtta vibrationsdämpare närmast linklämman.
Betongstolparna har gjutits på platsen. Vid linupphängningen fördes
kabeltrumman på båt till ena stranden där en ända av
kabeln drogs upp och fästes i betongstolpen. Därefter
upp-lades linan på var 30 m på 200 1 bensinfat. Vid andra
stranden lades linändan upp på land, försågs med
linklämma och spelades upp i stolpen. För
materialtransporten måste, på grund av den oländiga terrängen, en linbana
i tre sektioner byggas på den ena sidan fjorden och en
linbana i två sektioner på den andra (Elektrikeren 1955
s. 263—265; ref. i Elektrotechnische Zeitschrift 1956 h. 8 A
s. 244). Fö
Storbritanniens största kraftverk. Ett ångkraftverk vid
High Marnham i Nottinghamshire kommer att få en effekt
på 1 000 MW och blir därigenom Storbritanniens största
kraftverk. Det får fem 200 MW aggregat med
mellanöver-hettning för 165 at ångtryck med 565°G på
högtrycksångan och 538°C efter mellanöverhettaren.
Som bränsle skall användas kol, och ångpannorna får
635 t/h ångeffekt, en panna till varje aggregat. Varje panna
skall förses med sex kolpulverkvarnar, och fem av dessa
skall vara tillräckliga för full effekt. Pannorna, som var
och en får 48 hörnbrännare för kolpulvret, blir utrustade
med mekaniska stoftavskiljare med därefter kopplade
elek-trofilter. Varje panna får en 137 m hög skorsten av
armerad betong. Den avskilda askan transporteras genom
pumpning 8 km till ett stenbrott.
Turbinaggregaten blir enaxliga, och generatorerna blir
vätgaskylda med 2 at vätgastryck. Kylvattnet cirkuleras i
ett slutet system med fem kyltorn. Matarvattnet förvärmes
i tre lågtrycks- och tre högtrycksförvärmare till 238°C.
Matarpumparna arbetar i två steg (Engineering 21 sept.
1956 s. 361). Wll
Stålpålar på berg. Det är alltid ovisst huru mycket en
stålpåle kan bära, om den är nedslagen till en bergyta, som
vid anläggningspunkten har en obekant lutning (Tekn. T.
1955 s. 67). Pålspetsen glider längs bergytan, om vinkeln
mellan pålen och bergytans normal är större än
friktionsvinkeln. Fästet kan dock förbättras genom försiktig
mejs-ling; jordtäcket över berget kan efter viss bearbetning ge
ökat stöd i sidled.
Vid grundläggning för en ny bro över Glömma i
Fredriksstad har frågan studerats. Det ca 20 m tjocka jordtäcket
bestod av lera, delvis direkt på berget, delvis med ett
mellanliggande gruslager. Ett brofundament krävde 98 pålar,
varav 90 lutande 4 : 1. Prov utfördes med pålar av två
sammansvetsade vinkelstål 200 X 200 X 16 mm. Pålarna var
skarvade av en 16 m lång underdel och därpå en 8—10 m
lång överdel. Spänningsmätningar utfördes med
trådtöj-ningsgivare och registrerades med katodstråleoscillograf.
Mätningarna skedde samtidigt vid pålens båda ändar.
Pål-toppens rörelser mättes med ett blyertsstift, som fördes
längs en horisontal, fast list längs en pålsida och därvid
ritade på ett papper på pålen.
Mätningarna visade, att förekommande spänningsmaxima
är proportionella mot kvadratroten ur hejarens fallhöjd,
att proportionalitetskonstanten (spänningen dividerad med
kvadratroten ur fallhöjden) var endast 50 °/o av den
teoretiska vid stöt mot stål, beroende på användningen av en
slagdyna av ek samt att maximalspänningarna i pålens
topp och fot var ungefär 1,9—1,3 gånger spänningen vid
stötvågfronten.
Av pålens elastiska sammantryckning beräknas dess
medelspänning. Förhållandet mellan maximispänningen och
medelspänningen var ca 1,5. Provslagningen bör ske med
sådan fallhöjd, att man uppnår en medelspänning lika med
säkerhetsfaktorn gånger den tillåtna spänningen (Rolf
Vold i Teknisk Ukeblad 1956 s. 447). G Lbg
Stearat som dispergeringsmedel i färger.
Metallstea-rats förmåga att underlätta suspendering av pigment i
färger och minska dessas glans gör dem till värdefulla
tillsatser. Mest använda är aluminium-, kalcium-,
magnesium- och zinkstearat. Bildning av bottensatser av pigment
eller andra tunga material i färger kan man fördröja
genom att försätta lösningsmedlet med ett svagt tvålgel.
Pigmentpartiklarna får ett tvålöverdrag, som hindrar deras
hopbakning, och färgens viskositet ökas varigenom det blir
lättare att röra upp den när den stått.
Man föredrar användning av aluminiumstearat (mono-,
di- och tristearat) därför att det tillåter reglering av gelets
natur inom ett relativt stort område. Gelet måste vara
starkt nog för att ge önskad konsistens men inte så starkt
att färgen blir svårstruken. Vidare måste det vara jämnt
utan benägenhet att separera i klumpar eller att orsaka
hopbakning av pigmentpartiklar. Mono- och distearaten
ger lämpliga geler i de vanliga färg- och lacklösningsmedlen
och har ingen eller mycket liten inverkan på sickativen.
Matteringsmedel skall ha god effekt vid rimligt stor
tillsats, liten benägenhet att gelatinera och förmåga att ge
sega färgskikt utan kristallint material. Flera
metallstea-rat är lämpliga för detta ändamål. De kan blandas med
färger och lösningsmedel; genom deras finfördelning och
mjukhet får det färdiga färgskiktet en sammetsmatt yta.
De förblir lättare suspenderade än oorganiska
matteringsmedel, såsom magnesiumkarbonat, kiselgur och kiselsyra;
de är fullständigt fria från kristaller.
Aluminium- och zinkstearat har dessa egenskaper, men
de måste användas med större omsorg än oorganiska
material. De förra har en utpräglad benägenhet att
gelatinera i vissa organiska vätskor. En begränsad gelatinering
är visserligen önskvärd, men färgen får givetvis inte bli
för tjock. Å andra sidan har fullständigt dispergerat alu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
