Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 6 november 1956 - Elektromagnetism i kosmos, av Hannes Alfvén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
944
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Partikelenergier
jämförda med jordiska
spänningskällor och
acce-lerator energier.
ar genom vilka radiobruset utsändes. Hur detta
sker är nog ännu en öppen fråga. Somliga vill
tänka sig något slags plasmasvängningar i
gaserna men det finns också en del argument som
tyder på att vid kollisionen mycket snabba
elektroner produceras, som sedan alstrar radiovågor.
Laboratoriefysik och kosmisk fysik
Den här allmänna orienteringen över de
viktigaste elektromagnetiska fenomenen inom den
kosmiska fysiken tillfredsställer säkert ingen
elektrotekniker. Han vill ta fram sin voltmeter
och sin amperemeter och göra kvantitativa
mätningar innan han känner sig förtrogen med
fenomenen. Det är nu svårt att göra inom den
kosmiska fysiken, men på olika sätt kan man
uppskatta de spänningar och strömmar och
magnetfält man har att göra med, fig. 2, 3 och 4.
Intresset för de elektromagnetiska fenomenen
inom den kosmiska fysiken har vaknat sent.
Elektrotekniken utvecklade sig redan under
1800-talet men trots detta fick en så ny
vetenskap som kärnfysiken astrofysikaliska
tillämpningar tidigare än teorin för
elektromagnetis-men. Detta sammanhänger med att hela vår
vanliga elektroteknik äger rum i den lägre delen av
en planetatmosfär, dvs. i ett område som från
elektromagnetisk synpunkt bildar ett undantag
inom den kosmiska fysiken, i det att den är en
god elektrisk isolator under det att resten av
universum har en hög elektrisk ledningsförmåga.
Det är därför svårt att överföra de jordiska
rönen till astrofysiken.
Hur stor denna svårighet är kan man förstå om
man ställer sig inför uppgiften att konstruera en
kosmisk elektrisk generator under de
förutsättningar som finns inom den kosmiska fysiken. En
elektroingenjör, som skall bygga en generator,
behöver järn, ledningstråd och isolatormaterial.
Inom den kosmiska fysiken har man icke
tillgång till järn, men någon större svårighet
skapas icke härigenom, då ju en generator mycket
väl kan fungera även utan järn, även om med
reducerad verkningsgrad. Värre är det att någon
motsvarighet till ledningstråd icke finnes inom
den kosmiska fysiken och allra värst är att
isolationsmaterial saknas.
När man vill studera elektriska fenomen är det
av avgörande betydelse hur den elektriska
strömkällan är konstruerad. Elektriska generatorer
inom den kosmiska fysiken måste som nämnts
ha en principiellt annan byggnad än vanliga
generatorer. För att kunna förstå deras
tkonstruk-tion måste vi först lära känna de fenomen som
uppträder om en elektriskt ledande gas eller
vätska rör sig i ett magnetfält. De elektriska
strömmar som härvid alstras, växelverkar med
magnetfälten och ger upphov till krafter som
ändrar mediets rörelser. På detta sätt får man
en koppling mellan elektromagnetiska fenomen
och hydrodynamiska fenomen. Man har icke
längre att göra med rent elektromagnetiska eller
rent hydrodynamiska fenomen utan dessa
sammansmälter till vad man kallar
magneto-hydro-dynamiska fenomen. Det visar sig att denna
koppling är så stark att den vanliga
hydrodyna-miken icke kan tillämpas inom den kosmiska
fysiken utan får betraktas som ett specialfall
som uteslutande äger giltighet i de lägre delarna
av planetatmosfärerna.
Till följd av sitt stora astrofysikaliska intresse
har inagneto-hydrodynamiken under de senaste
åren utvecklats mycket snabbt. Man har därvid
angripit problemen både teoretiskt och
experimentellt. De teoretiska arbetena startar från
Fig. 3. Magnetfält inom
den kosmiska fysiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
