Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1956 - Plastråvaror och plastframställning, av Olof Sundén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
971
nas kritiska temperatur pågår. Melamin
framställs för närvarande helt på klassiskt sätt. Först
tillverkas karbid och därav kalkkväve. Detta
lakas och omvandlas, så att dicyandiamid
erhålles, vilken efter omkristallisering vid förhöjd
temperatur satsvis omsätts till melamin som åter
omkristalliseras. Det är påtagligt, att denna serie
av tunga ohanterliga processer med fasta
material inte kan rationaliseras på samma sätt som
de kontinuerliga gasfasprocesserna och
melamin-produkter är därför också relativt dyra i
framställning.
En plastgrupp, vars utveckling gått långsamt i
likhet med härdplasternas och som också
framställs på klassisk väg, är metakrylathartserna
(plexiglas, Bonoplex). Metakrylaten framställs
genom omsättning av aceton med cyanväte och
den erhållna acetoncyanhydrinens
dehydratise-ring. Genom den efter andra världskriget
utvecklade Reppe-kemin har man emellertid lyckats
framställa de närbesläktade akrylaterna genom
en typisk gasfasreaktion mellan koloxid, i form
av nickelkarbonyl, acetylen och alkohol. Denna
nya syntesmetod och tillverkning av cyanväte i
kontinuerlig gasfasprocess synes kunna sätta
bättre fart på akrylaternas kommande
utveckling.
Även nylonfiberns monomer, 66-saltet,
framställs på klassisk organisk väg genom
omsättning av fenol till cyklohexanon och vidare över
adipinsyra och adipinsyranitril till
hexametylen-diamin och hexametylendiaminadipat. Perlonets
monomer, kaprolaktam, framställs även på
klassiskt organiskt sätt. Dessa
framställningsbetingelser medför, att nylonfibrerna i det långa
loppet bör ställa sig dyrare än akryl- och
polyester-fibrerna, vilkas utgångsmaterial framställs
rationellare. Det är också en återspegling av
produktionsmetodiken när nylon som plastråvara
betingar ett så högt pris som ca 12 kr/kg mot
3—5 kr. för flertalet övriga plaster.
Råvarorna för den återstående större gruppen
av plastmaterial, cellulosaplasterna, såsom
cellofan och cellulosafibrer av rayontyp, är fast
cellulosa, som behandlas med ättiksyra,
salpetersyra eller lut-kolsvavla. Här föreligger sålunda
inga moderna kontinuerliga processer utan
snarare ganska svårstyrda processer, vid vilka
råvarans kvalitet varierar och påverkar
slutprodukten.
Dessa piaster synes också ha nått en viss
konstant marknadsnivå, som blott långsamt utökas
och för cellulosaplasterna är priset relativt högt.
Viskosfibern, som egentligen är ren cellulosa,
uppvisar trots att den nått en jättelik marknad
och ett lågt pris, alltjämt en stadig
utvecklingstakt, vilken dock är mindre än plasternas och
syntetfibrernas tillväxt av 20—-30 % per år.
Medan sålunda de kontinuerliga processerna
med kemisk omvandling av gasformiga och fly-
tande halvfabrikat är starkt dominerande vid
tillverkning av de nya plastmaterialens
mono-merer, är ännu så länge själva omvandlingen av
monomer till polymer till övervägande del en
diskontinuerlig process. Såväl vinylklorid som
styren, etylen, akrylnitril osv. polymeriseras i
dag huvudsakligen satsvis (liksom alkyd- och
fenolhartser) oftast med hjälp av
radikalbildande initiatorer, såsom peroxider, azoföreningar,
eller med hjälp av medel, såsom aluminiumalkyl
eller bortrifluorid.
Dessa processer skulle tekniskt sett mycket väl
kunna genomföras kontinuerligt, men kravet
på jämn kvalitet i kombination med
radikalreaktionernas och kondensationsreaktionernas
nyckfullt varierande hastighet och förlopp har
medfört att utvecklingen hittills stannat vid satsvisa
förfaranden. Man torde här ha en parallell till
den sedan länge förhärskande satsvisa
bessemerfärskningen av stål.
Den teknik, som sålunda utbildats för
framställning av plaster och deras utgångsprodukter,
synes vara lätt att anpassa till svenska
förhållanden. Flera svenska fabriker arbetar sedan över
10 år efter dessa principer (för vinylklorid och
ftalsyra). Trots att vi ännu inte har någon
större petroleumraffinaderiindustri i landet, har vi
alltså lyckats tillägna oss denna metodik,
medan vi som bekant aldrig riktigt kunde införliva
färgämnestillverkningen och den aromatiska
processtekniken i vårt näringsliv och därför ej
lyckades uppbygga en industri, som motsvarade
denna tekniks krav på isolering och
utnyttjande av en mångfald aromatiska mellanprodukter.
Den teknik, som modern plastråvaruindustri
fordrar, synes sålunda inte vara något problem
för svenskt näringsliv, men hur förhåller det
sig med de primära råvarorna för en
plastråvaruproduktion?
Petroleumråvarornas dominans
För det svenska näringslivet och speciellt för
den kemiska industrin spelar tillgängligheten av
de primära råvarorna en avgörande roll. En
närmare ekonomisk granskning av de primära
och sekundära plastråvarorna och deras
tillgänglighet och ekonomi kan därför icke förbigås.
Cellulosan, som utomlands är en råvara för
vissa plaster, spelar märkligt nog en ytterst liten
roll i Sverige som plastråvara, men den är viktig
som fiberråvara och dess ekonomi torde inte
behöva närmare belysas för svenska läsare.
Vilka är då de primära råvarorna för de
halvfabrikat, som tidigare nämnts som
utgångsmaterial för plastmonomererna, nämligen
acetylen, eten, bensen, naftalen, xylen, klorväte,
ättiksyra, cyanväte etc., och hur kan vi över
huvud taget och särskilt i Sverige erhålla dessa
råvaror?
Petroleum och naturgasprodukter synes, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
