Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 4 december 1956 - Ståls väteförsprödning vid elektrolytisk metallbeläggning, av Uno Trägårdh - Andras erfarenheter - Modellstudier för utvidgning av Göteborgs hamn, av G Lbg - Aluminium i jordkablar, av Lr - Sprickor i ythärdat stål, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
1057
Fig. 14. Sprödhet efter värmebehandling vid 145°C; t.v. ingen betning, i mitten anodisk betning, t.h. salpetersyrabetning;
o sulfatbad, • cyanidbad, □ fluoroboratbad, x perkloratbad. Zinkskiktets tjocklek 15 [å.
Kopparbeläggning ur ett cyanidbad av
sammansättningen 120 g/1 CuCN, 135 g/1 NaCN, 30 g/I
NaOH gav vid 30°C och 2 A/dm2 strömtäthet
obetydligt mindre sprödhetsvärden än
kadmium-cyanidbadet såväl omedelbart som efter lagring.
Tennbeläggningar dels ur ett
natriumstannat-bad [130 g/1 Na2Sn03. 3 H20, 7,5 g/1 NaOH, 15 g/1
CHsCOONa, 2,5 g/1 H202 (30 %), temperatur
80°C, strömtäthet 2 A/dm2], dels ur sulfatbad
(35 g/1 Sn, 60 g/1 HoS04, 100 g/1
kresolsulfon-syra, 2 g/1 gelatin, 1 g/I /3-naftol, temperatur
20°C, strömtäthet 1 A/dm2) gav 50 resp. 34 %
bocktalsförlust.
Silverbeläggningar ur cyanidbad (40 g/I AgCN,
50 g/1 KCN, 30 g/1 K2S03, temperatur 20°C,
strömtäthet 1 A/dm2) gav 22 % bocktalsförlust
vid 15 |x skikttjocklek. Detta är märkligt, emedan
cyanidbad brukar ge stor sprödhet. En relativt
obetydlig sprödhetsökning (40 %
bocktalsförlust) erhölls emellertid efter "strike" i 2 g/1
AgCN, 18 g/1 KCN, 4 g/1 K2C03, temperatur 25°C,
strömtäthet 12 A/dm2, tid 15 s.
Litteratur
1. Kjerrman, H: En provningsmetod för indirekt bedömning av
vätehalten i stål. Jernk. Ann. 128 (1944) s. 4.
2. Hydrogen embrittlement of steel. Review of literature. United
States Dept. Comm. Nat. Bur. Stånd. Circ. 511 1951.
3. Smith, D P: Hydrogen in Metals. Chicago 1948.
4. Trägårdh, U: Vätesprödhet hos stål vid elektrolytisk
metallbeläggning. I VA 20 (1949) s. 193, IVA 24 (1953) s. 53.
5. Zapffe, C & Haslem, M E: A test for hydrogen embrittlement
and its application. Metals Technology 13 (1946) s. 1.
Andras erfarenheter
Modellstudier för utvidgning av Göteborgs hamn.
Modellförsök har utförts för att finna lämpligaste läge
och riktning för en vågbrytare, som skall skydda den nya
oljehamnen utanför Göta älvs mynning, samt lämplig
riktning för fartygspiren i hamnen. Förberedelsevis
gjordes mätningar på Älvsborgsfjorden av vågor vid några
olika vindhastigheter och vindriktningar. Dessa mätningar
och försök med modell av Älvsborgsfjorden i skala 1:150
(26 m lång, 16 m bred) visade, att den lokala vinden var
av stor betydelse. Modellen kalibrerades genom
jämförelser mellan vågornas fortplantning i prototypen och i
modell över nuvarande Älvsborgsfjorden. Sedan
studerades förhållandena efter en planerad fördjupning av far-
leden och utbyggnad av oljehamnen. Tolv olika
alternativa lägen av vågbrytare undersöktes, varvid inverkan av
den lokala vinden beräknades (E Reinius i Institutionen
för Vattenbyggnad CTH Meddelande 4, Göteborg 1956).
GLbg
Aluminium i jordkablar. Vid nuvarande prisrelation
visar det sig i många fall ekonomiskt fördelaktigt att
använda aluminium i stället för koppar i jordkablar för
kraftdistribution (Tekn. T. 1955 s. 623). För skarvning av
aluminiumledarna måste presskarvning tillämpas och
kraftiga hylsor med stor kontaktyta användas. Korrosionsrisk
förekommer ej i trycktäta ändmuffar. På grund av grövre
ledardimensioner kräves större bockningsradier (Era 1956
h. 8 s. 78). Lr
Sprickor i ythärdat stål. Att mikrosprickor uppstår
vid härdning av grovkornigt stål med stor kolhalt är
en ofta gjord erfarenhet. Sådana sprickor finns emellertid
också ofta i det hårda ytskiktet hos ythärdat stål. Enligt
en amerikansk undersökning beror antalet mikrosprickor
per ytenhet och sprickornas storlek huvudsakligen på den
kornstorlek stålet får vid austenitiseringen.
Hur kylningen sker är däremot utan betydelse.
Detsamma torde i huvudsak gälla ythärdningsmetoden, men
sätthärdning förefaller ge något mindre sprickor än andra
metoder. Ytskiktets kolhalt måste motsvara minst
eutek-toid sammansättning för att sprickor skall uppstå. Stor
mängd restaustenit tycks minska sprickornas antal,
troligen därför att de spänningar som uppstår genom
volymändringen vid omvandlingen till martensit blir mindre.
I Storbritannien har man råkat ut för en tidigare inte
iakttagen form av sprickbildning bl.a. hos En. 255, ett
Ni-Cr-Mo-stål med 0,2 °/o C. Sprickorna uppstår vid
uppkol-ning och långsam avkylning. Då arbetssstyckena vanligen
inte granskas noga efter uppkolningen, upptäcks
sprickorna först efter den slutliga härdningen, och man tror att
de bildats vid denna.
Orsaken till sprickorna är att austenitens omvandling av
outredd anledning sker sist i en mittzon av det uppkolade
ytskiktet. Sprickorna har visat sig löpa genom den yttersta
zonen fram till mittzonen. När denna omvandlas växer
dess volym, och de spänningar som härvid uppstår i den
redan omvandlade yttersta zonen blir tydligen tillräckligt
stora för att denna skall spricka.
Sprickbildningen gynnas troligen genom närvaro av
karbid i korngränserna, och därför torde grovkornighet och
hög kolhalt hos det uppkolade ytskiktet vara bidragande
orsaker till sprickorna. Det uppkolade skiktet måste
sannolikt också vara ganska tjockt, 1,5 mm eller mera, för att
sprickor skall bildas.
Det är svårt att ånge ett säkert sätt att hindra
sprick-ning. Man bör av allt att döma hålla ytskiktet så tunt som
möjligt för stål som har benägenhet att ge sprickor av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
