Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 11 december 1956 - Reglerbar värmemagasinering för bostäder, av Hilding Brosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1080
TEKNISK TIDSKRIFT
ledningar för varmvatten från centralen till lägenheten
bortfaller.
Principiellt har det här beskrivna systemet den fördelen
gentemot det konventionella systemet, att varje
lägenhetsägare kan ställa in den automatiskt verkande
rumstermostaten på den temperatur, som för tillfället motsvarar de
egna önskemålen.
Systemet möjliggör samtidigt enkel absolut mätning av
den i varje lägenhet förbrukade värmen, fig. 6. För detta
ändamål fordras endast, att värmemagasinet matas med
hetvatten av en bestämd temperatur, t.ex. 90°C, och
urladdas vid en annan bestämd temperatur, t.ex. 50°C, och
att den därvid genomströmmande vattenmängden mätes,
t.ex. med en vanlig vattenmätare. Den i lägenheten
förbrukade värmemängden får man genom att multiplicera
den på vattenmätaren avlästa mängden med
temperaturdifferensen (här 90 — 50 = 40°C) mellan in- och
utgående vatten till magasinet.
Systemets funktion är följande. Magasinsbehållaren 1
{fig. 6) tillföres hetvatten av konstant
termostatkontrolle-rad temperatur via stigarledningen 2 från husets
värmepanna, och vattnet går åter till värmepannan via
returledningen 3. Avtappning av värmeledningsvattnet från
behållaren till värmepannan sker via en i bottnen av behållaren
placerad termostatpåverkad avtappningsventil 4, som
öppnar sig när vattentemperaturen i behållarens botten
sjunkit till lämpligt gradtal, företrädesvis 50°C.
Vattenmagasinet berövas värme på tre sätt:
radiatorsystemet 9 matas via fördelningsledningar 7, 8
i lägenheten och den termostatstyrda cirkulationspumpen
10 periodvis med vatten från magasinet, så att den på
rumstermostaten 11 inställda önskade rumstemperaturen
erhålles; härvid berövas cirkulationsvattnet värme och
återinträder i magasinet med sänkt temperatur;
vid tappning av varmvatten i lägenheten strömmar
vatten genom magasinets varmvattenbatteri 5 och kyler
magasinsvattnet;
i mindre grad förlorar magasinsbehållaren värme genom
transmissionsförluster genom isoleringen; dessa förluster
går direkt till lägenhetens uppvärmning.
Det i magasinet på ettdera av dessa sätt nedkylda
vattnet når i första hand vid bottnen så småningom ned till
temperaturen 50°C. Vid denna temperatur öppnar sig den
termostatpåverkade bottenventilen 4, varefter
magasinsvatten med 50°C avgår i retur till värmepannan under
samtidig påfyllning av 90°G vatten på tilloppssidan.
För att inte en hastig lokal nedkylning av
magasinsvattnet t.ex. genom kraftig tappning genom
varmvattenbatteriet, skall vålla lokala kallvattenströmningar inom
magasinet, som störande påverkar bottenventilens
öppnande, förses magasinets bottendel med en skärm 6, försedd
med hål, ringspalt e.d., som jämnt fördelar det mot
magasinets botten sjunkande nedkylda vattnet i magasinet.
Vattenmätaren 12, som mäter vattenmängden genom
magasinet, kan anordnas antingen på tillopps- eller
avloppssidan. Värmeförluster från de stamledningar, som matar
lägenheternas magasinsbehållare med hetvatten, kan ej
mätas men används till viss uppvärmning av huset i sin
helhet.
Genom förbigångsledningar 13 tillförsäkras vattnet i
ma-tarledningarna från värmepannan ständig cirkulation, så
att sådan sker även då ingen behållare på en
stamledning tar emot hetvatten från matarstammen. Matarvattnet
kan därigenom hållas nära konstant vid den
termostat-reglerade utgångstemperaturen från värmepannan.
Jämförelse med tidigare värmemätningssystern
En värmemätare får icke vara dyrbar, eftersom den då
kommer att förbruka alltför stor del av den värmevinst,
som åsyftas med mätningsförfarandet. Hittillsvarande
mätare för absolut värmemätning, s.k. kalorimätare, har varit
komplicerade och alltför dyra för värmemätning i
lägenheter. För dessa har i stället använts fördelningsmätare,
som kan ånge relativtal för varje lägenhets andel i den
totala värmekostnaden.1,2 Fördelningsmätarna består i
regel av ampuller, innehållande en avdunstande vätska.
Ampullerna fästes på radiatorer och varmvattenanordning,
varvid avdunstningen kan anses proportionell mot
värme-apparaternas värmeavgivning. Avdunstningen ur
ampullerna avläses årsvis på en skala vid varje ampull.
Gentemot dessa system har det här angivna bl.a. följande
fördelar. Värmeförbrukningen för såväl värme som
varmvatten uppmätes med en enda mätare, som anger
förbrukningen på ett sifferverk av liknande typ som vid gas- och
elmätare. Värmeförbrukningen anges i absoluta tal, varför
hyresgästen med kännedom om visst enhetspris för värmet
själv vid varje tillfälle kan konstatera hur stor den
upplupna värmekostnaden är. Detta torde ha ökad
sparstimu-lerande effekt.
I värmemätningssystemet ingående apparatur utgöres
genomgående av väl utprovade i marknaden allmänt
förekommande driftsäkra standardapparater. Systemet medger
ej blott värmemätning utan även automatisk individuell
inställbarhet av lägenhetstemperaturen. Förutsättningar
finns för att systemet medför en kostnadssänkning relativt
konventionella centralvärmeanläggningar i stället för
ofrånkomlig ökning vid system, där mätarens enda
funktion är just värmemätning.
Ekonomi
En primitiv provanläggning enligt den här beskrivna
principen utfördes i början av 1952 vid HSB som en
tillämpning på hyreshus. Vid anläggningen studerades särskilt den
för värmemätningssystemets användbarhet grundläggande
möjligheten att med avtappningsvenlilen kunna avtappa
vatten från magasinet med tillräckligt konstant temperatur.
Försöken visade att detta med tillräcklig noggrannhet lät
sig genomföra. Vid den med anledning härav utförda
approximativa kostnadsberäkningen av systemet erhölls
emellertid som resultat, att systemet skulle ställa sig
åtskilligt dyrare än konventionella system utan mätning.
Systemets ytterligare bearbetning och utnyttjande fick med
anledning härav anstå.
Hösten 1955 utfördes emellertid vid HSB.s värme- och
sanitetstekniska avdelning en ny kostnadsberäkning, som
visade ett betydligt gynnsammare resultat. Med anledning
härav beställdes av utomstående expertis en detaljerad
entreprenadkostnadsberäkning för ett medelstort hus (ca
30 lägenheter), och denna kom till det i viss mån
överraskande resultatet, att ett värmemätningssystem enligt de
här angivna grunderna skulle ställa sig 15 °/o billigare än
konventionella system utan mätning. Hela den centrala
varmvattenberedaren jämte distributionsledningar till
lägenheterna och vissa tidigare försummade byggnadsarbeten
härför bortfaller nämligen enligt systemet. Den framkomna
besparingssiffran måste emellertid ännu betraktas med
försiktighet, men den synes mot bakgrunden av senare vunna
erfarenheter dock kunna tolkas så, att åtminstone viss
besparing genom systemet ligger inom räckhåll.
Det förändrade kostnadsresultatet har emellertid medfört,
att systemets detaljbearbetning återupptagits och beslut
fattats om dess införande i HSB:s nybebyggelse snarast
möjligt.
Införandet av värmemätning medför enligt vunna
erfarenheter3’ * bränslebesparing, särskilt för
varmvattenberedning; totalt kan den beräknas till storleksordningen
20 %>.
Litteratur
1. Sjöstedt, S: Värmemätare. Tekn. T. 83 (1953) s. 505—512.
2. Mansa, J L: Värmemätning — tekniska och ekonomiska
synpunkter. VVS 1951 s. 174—180.
3. Adamson, B: Fördelningsmätning för värme- och varmvatten.
Tekn. T. 86 (1956) s. 706—708.
4. Pilo, C W: Prov med olika uppvärmningssystem i sex
experimenthus i Västertorp. VVS 1954 s. 273—285.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
