Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 11 december 1956 - Tacryl — en svensk syntetfiber, av Olof Sundén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
1085
Tacryl — en svensk syntetfiber
Civilingenjör Olof Sundén, Stockholm
Fosfatbolaget upptog 1945 tillverkning av
poly-vinylklorid, utgående från acetylen och
klorväte. Man kan se detta som ett första led i en
produktionsutveckling, som siktar till kemisk
användning av karbid, Fosfatbolagets
huvudprodukt. När produktionen av polyvinylklorid
stabiliserats, och produktonen hade funnit sin plats
på marknaden, önskade man utvidga
verksamheten till likartade plastprodukter; polymerer av
vinylacetat och akrylnitril var då intressanta
objekt.
För akrylnitril förelåg särskilt goda
förutsättningar inom Fosfatbolaget, eftersom denna
produkt kunde framställas av acetylen och
cyan-väte, vilka båda då tillverkades inom företaget.
Den teknik, som användes vid syntes av
akrylnitril, var dessutom en direkt men enklare kopia
av den kloroprensyntes, som man utnyttjat vid
tillverkning av Svedopren under andra
världskriget. Akrylnitril och dess polymer hade
emellertid fram till 1948 knappast någon marknad,
bortsett från en mycket obetydlig avsättning till
gummi av perbunantyp.
Utvecklingsarbete
När man under 1948 och 1949 fick de första
säkra informationerna om att polyakrylnitril är
en lämplig råvara för syntetfibrer, satte man
därför i gång en omfattande forskning som blev
huvuduppgiften för Fosfatbolagets 1947
inrättade forskningslaboratorium. Redan i slutet av
1949 hade man framställt den första polymeren
av akrylnitril och av denna erhållna folier och
fiberprover.
Forskningsarbetet drevs till en början på
mycket bred bas och omfattade bl.a.
tillverkningsbetingelserna för akrylnitrilen och dess
polymerisation, varvid erfarenheterna från
polyvinyl-kloridtillverkningen kom väl till pass. Man sökte
vidare nya lösningsmedel för polyakrylnitril, då
det var osäkert om de kända dimetylformamid
och dimetylsulfoxid kunde utnyttjas utan
patent-hinder. Man upptäckte att jS-aminopropionitril
kan användas, men det visade sig senare att de
båda förstnämnda inte patenterats i Sverige.
Bearbetning av föredrag i Föreningen för Kemiteknik den 3 oktober
1956.
678.74
Fiberns färgningsegenskaper
I hela världen arbetar man ännu i dag på
att förbättra syntetfibrers färgningsförmåga.
Ingenstans är man nämligen fullt nöjd med de
resultat som hittills nåtts. Först försökte man
inom Fosfatbolaget att anpassa fibern för färgning
med de sedvanliga sura yllefärgerna. Så
småningom fann man en metod att modifiera den
homogena akrylnitrilpolymeren genom tillsats av vissa
aminderivat, såsom metylolföreningar av
okta-decylamin, till spinnlösningen, varvid en viss
omsättning av nitrilgrupperna till
amidingrup-per sker. Senare fick man emellertid veta, att
akrylfibrer borde färgas med basiska färger.
Då man måste följa den allmänna utvecklingen
för att den svenska fibern skulle få den
nödvändiga servisen från världens färgämnestillverkare,
övergick man till att anpassa fibern för
färgning med basiska färgämnen och
dispersions-färgämnen. Detta kan ske genom blandning av
polyakrylnitrilen med andra polymerer, såsom
polyvinylacetat, polyvinylalkohol eller
polyvinylklorid. Härvid får man nämligen ett
tvåfas-system, som lätt kan färgas i fasgränserna.
En sådan tvåfasfiber kan emellertid få mindre
goda mekaniska egenskaper, och man valde
därför den gängse metoden att tillverka en färgbar
sampolymer av akrylnitril och en annan
mono-mer. Av patenttekniska skäl kan dennas natur
ännu inte publiceras. Den ingår med bara några
procent och ger produkten affinitet särskilt till
basiska färgämnen men också till
dispersions-färgämnen. Någon slutgiltig lösning av
färg-ningsproblemet utgör denna utväg dock inte.
Spinnprocessen
Inom Fosfatbolaget fanns 1949 inte någon som
helst erfarenhet om fibertillverkning och
spinnprocesser (Tekn. T. 1955 s. 921). Sedan man
studerat torrspinningsanläggningar för bl.a.
acetatfiber i Europa, stod det klart att
torrspin-ningsmetoden fordrar en starkt kapitalkrävande
utrustning och specialutbildad betjäning av
ytterst snabbgående maskiner med ett mycket
tunt produktionsflöde. Denna produktionstyp
verkade inte tilltalande, och som bekant har ju
tidigare svenska utredningar om tillverkning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
