Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 2 - Skoläder, av Gunnar Gran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skoläder
Tekn. lic. Gunnar Gran, Stockholm
685.31.03
Läders egenskaper, särskilt skoläders, kan
sammanföras i två grupper. Till den ena av
dessa hör egenskaper av betydelse för den
färdiga läderproduktens användbarhet, dvs.
användbarhetsegenskaper, till den andra räknar
man egenskaper av betydelse för lädrets
bearbetning till färdigprodukt, dvs.
bearbetbarhets-egenskaper. Den första huvudgruppen kan för
skodon delas i undergrupperna hållbarhet,
behaglighet (fotklimat) och utseende. Några
skarpa gränser mellan de olika egenskapsgrupperna
finns dock ej.
Användbarhetsegenskaper
Slitstyrka hos sula och klack
Det är nästan omöjligt att konstruera en
laboratorieapparat i vilken läder slits på samma
sätt som av en gående person. I praktiken nöts
sulan under ganska lång tid, i månader eller
kanske år, medan man på laboratoriet vill få
provet färdigt på några timmar eller högst på
några dagar. Man har därför måst konstruera
provningsmaskiner i vilka nötningen sker
betydligt snabbare än i praktiken. Den sker då
på ett ganska verklighetsfrämmande sätt.
De hittills använda apparaterna för
nötningsmätning är grundade på följande tre principer:
pressning av provet med ett visst tryck mot
en smärgelduk, en smärgelskiva, ett sandpapper
eller en slipsten som roterar eller har en
fram-och återgående rörelse i förhållande till
provet;
provet ges under ett visst tryck en fram- och
återgående eller roterande rörelse i förhållande
till en plan skiva av ett hårt material på vilket
sand eller annat slipmaterial placerats;
provet utsätts under bestämda betingelser för
en stråle från en sandbläster.
Ingen av dessa principer ger apparater vilkas
verkan särskilt väl överensstämmer med
skoslitning i praktiken. De tar bl.a. ingen hänsyn
till att sulan böjs under gång och inte heller
till att knappast någon större transversell eller
Bearbetning av föredrag vid kurs för garveritekniker och
skotekniker i Stockholm den 13—14 januari 1956.
vridande rörelse av sulan mot underlaget
förekommer i praktiken.
Genom den dåliga överensstämmelsen mellan
provning och praktik är det ännu mycket svårt
att på laboratoriet jämföra olika materialtyper.
Med de flesta apparaterna kan man någorlunda
klassificera läder av olika slag, men många
apparater ger lika stor eller större nötning för
gummisulor som för lädersulor vilket knappast
stämmer med verkligheten. Tills vidare torde
det därför vara nödvändigt att göra en
gruppindelning efter materialslag och sedan gradera
prov inom varje grupp sinsemellan.
För vegetabilgarvat bottenläder har man i
Storbritannien, särskilt vid The British Boot,
Shoe and Allied Trades Research Association
(SATRA) börjat använda "wear index" som
torde kunna översättas med nötningsvärde W.
Detta beräknas matematiskt ur halten
lädersubstans (kollagen och bundet garvämne) L i
g/ml och kompressibiliteten K enligt
W = 270 L — 54,5 — 1,036 K
Man anser att nötningsvärdet är mer
utslagsgivande än nötningsproven, men det har
nackdelen att vara användbart endast för
vegetabilgarvat läder. Vidare är de värden, som kan
erhållas, inte fullt säkra på grund av
svårigheten att med tillräcklig noggrannhet bestämma
halten lädersubstans. Denna får man nämligen
som differens mellan 100 % och summan av
halterna fukt, fett, urtvättbar substans och icke
utlösbar aska. Slutligen beror resultatet även
på en bestämning av specifika vikten.
Motstånd mot väta
Sulmaterialets viktigaste egenskap näst dess
nötning är dess motstånd mot väta. För
slitsulor önskar man liten vattenabsorption och
liten vattengenomtränglighet. Bindsulor
däremot bör ha stor absorption och stor resistens
mot svett.
Vattenabsorptionen bestämmer man vanligen
helt enkelt genom att väga en bit läder, hålla
den nedsänkt i vatten en viss tid, ta upp och
torka av den samt väga den igen. Ett annat
sätt är att mäta den volym vatten, i vilken läd-
fi TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
