Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 2 - Skoläder, av Gunnar Gran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ret läggs, och med vissa tidsmellanrum
bestämma mängden icke absorberat vatten. Det är
emellertid rätt svårt att få noggranna värden
enligt denna metod.
Vid dessa bestämningar skall man beakta två
saker. Under i övrigt likartade betingelser
absorberar ett tunnare läder vatten snabbare
i förhållande till sin vikt än ett tjockare, även
om slutvärdet blir detsamma efter lång tid,
t.ex. 1—2 dygn. Ett läderprov, som inte varit
i kontakt med vatten sedan det gjorts färdigt i
garveriet, absorberar vatten mycket
långsammare än ett likadant prov som blötts. Det
senare provet har dessutom vanligen större
slut-absorption.
Man har därför sökt en metod enligt vilken
man på så kort tid som möjligt kan få reda på
hur lädrets absorption blir vid skors
användning då sulan upprepade gånger kommer i
kontakt med vatten. En sådan metod är
bestämning av fritt vatten, vid vilken lädret först blöts
som tidigare angivits. Det våta provet torkas
och konditioneras sedan och den
viktminskning som härvid uppstår är ett mått på lädrets
vattenabsorption vid upprepad kontakt med
väta. Ingen uppfattning om
absorptionshastigheten erhålles dock enligt denna metod.
Vattengenomsläppligheten kan bestämmas på
många olika sätt. Till för bara några år sedan
var det vanligt att man skruvade fast
läderprovet i ändan på ett rör som fylldes med vatten,
varefter man bestämde den tid det tog för
vattnet att tränga igenom lädret. Denna teknik
har modifierats på flera sätt, men gemensamt
för alla dessa metoder är att lädret under
provet befinner sig i vila vilket inte
överensstämmer med praktiken. En slitsula är vanligen i
ständig rörelse när den utsätts för väta.
Lädret bör därför provas under böjning eller
bock-ning.
En brittisk apparat för sådan provning har
någon tid använts vid Garverinäringens
Forskningsinstitut (GFI). Härvid har man bl.a.
konstaterat att spaltning av bottenläder på
köttsidan medför en stor ökning av
vattengenomsläppligheten. En nedspaltning av sulans
tjocklek med 20—25 % medför ofta att den tid som
vattnet behöver för att tränga genom sulan
avtar med 50—75 %. Bottenläder bör därför
spaltas så litet som möjligt.
Vatten tränger inte in bara genom en skos
sula utan också genom dess ovanläder.
Inträng-ningen går lättast när ovanlädret böjs vilket
sker särskilt ovanför fotens tåledsparti. I en
apparat, som härmar denna bockning och
veckning, har man funnit att vatten tränger igenom
efter 100—70.000 bockningar för olika
läderprov. Det kan tydligen vara stor skillnad på
ovanläders genomsläpplighet för vatten.
Det äldsta sättet att minska läders
vattenge-nomsläpplighet är infettning, ett förfarande
som fortfarande används. Tyvärr minskas
härvid lädrets ventilationsförmåga parallellt med
dess genomsläpplighet för vatten, och lädret
får i dessa hänseenden egenskaper som liknar
plasts och gummis. Ogynnsamt är också att
Fig. 1. Gurley-densometer.
impregnering med fett ökar lädrets
värmeledningsförmåga.
Vid de nyaste impregneringsmetoderna fylls
ej hålrummen mellan lädrets fibrer igen, utan
varje fiber görs vattenavstötande. Härigenom
bibehålles det oimpregnerade lädrets
ventila-tionsfërmåga i stor utsträckning, medan dess
genomsläpplighet för vatten minskas mycket.
För kromgarvat läder, särskilt ovanläder, har
i stort sett två metoder visat sig lämpliga.
Tyvärr är de ännu ganska dyrbara.
Vid den ena metoden impregneras lädret med
en silikon (Tekn. T. 1956 s. 221), som troligen
binds kemiskt vid reaktiva grupper i lädret,
främst hydroxylgrupper. Silikonen bildar en
vattenavstötande hinna på varje fiber. Vid den
andra metoden behandlas lädret med estrar
eller tvålar av vissa alkenylsubstituerade
bärn-stenssyror. Hur dessa binds vid lädret torde
inte vara fullt utrett, men karboxylgrupperna
spelar säkerligen en betydande roll. Den
vattenavstötande effekten åstadkommes av
alkenyl-grupperna, som består av långa kolkedjor (15
—20 kolatomer).
Dessa metoder har såvitt känt inte visat sig
lika lämpliga för vegetabilgarvat läder. I
Finland impregneras emellertid bottenläder med
en blandning av natur- och konsthartser i en
försöksanläggning. Härvid doppas kruponger i
en lösning av hartserna i klorkolväten, varefter
Fig. 2. Ballys
bock-ningscipparat.
fi TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
